Dystert och utopiskt när Socialdemokraterna blir musikal

Det är inte alltid lätt att se var gränsen går mellan ärlig nostalgi och sarkastisk släng mot en tid med mer konservativa ideal. Under sången ”Vad gjorde Palme så fantastisk?” blir stämningen i salongen däremot andaktsfull. Det närmast religiösa allvaret vid minnet av den store ledaren sätter fingret på paradoxen i hur kapitalt ointresserad Olof Palme var av religionen, trots att han var Sveriges siste ecklesiastikminister, med ansvar för både kyrka och skola.

När kyrkan skalats bort från Palmes departement blev i stället den progressiva skolan det stora reformprojekt där den nya, fria människan skulle formas. Men om vi ska tro musikalföreställningen själv tycks detta socialdemokratiska sociala ingenjörsprojekt inte ha lyckats fullt ut med att forma den frigjorda, lyckliga mänsklighet som partiet hoppades på. I stället har samhället blivit ogästvänligare, kallare. Men de lojala partiarbetarna i musikalen hänvisar förstås hellre till omständigheter utanför partiets långa armar, som gärna önskar fånga in varje hörn av samhället in i sin ömma S-märkta famn.

Västvärldens starkaste maktparti

Historikern Kjell Östberg skriver en läsvärd kommentar i programbladet. Han menar att Socialdemokraternas unika framgångar under förra seklet vilar på två faktorer: partiets organisatoriska styrka och den solidariska välfärdsstaten. Han – och till viss del även musikalens författare – menar att det är söndervittringen av samma faktorer som gjort att partiet tappat farten och att det är därför som så få idag uppfattar partiet som ett föredöme. Det är en rimlig analys, men säger den verkligen hela sanningen?

Socialdemokratin hade sin gyllene tidsålder när arbetarklassen var stor och röstade klassvis. De fick makten i en tid just när den ekonomiska krisen var på väg att vända 1932, och de förblev vid samma roder under det världskrig som Sverige lyckades undslippa, och de kunde därmed också skörda frukterna av de gynnsamma förutsättningarna efter krigsslutet då Sverige stod bättre ekonomiskt rustat än det övriga krigshärjade Europa.

Denna historiska tur, kombinerat med ett skickligt agerande i att behålla regeringsmakten även när de borgerliga partierna faktiskt fick fler mandat i riksdagsval, har gett Socialdemokraterna positionen som det starkaste maktpartiet i hela det demokratiska väst. Det är inte underligt att detta har gett partiet en storslagen självbild där varje annan regering betraktas som en potentiell nationell kris. I stället tänker man sig att makten alltid ligger tryggast hos det statsbärande partiet. Eller som musikalen sammanfattar inställningen: ”För det är faktiskt vi som bevisligen kan det!”

Stockholms stadsteater är kanske ändå inte den lämpligaste arenan för den här typen av underhållning.

Så även om teaterscenen bjuder på en dos offentlig självpiskning blir slutackordet ändå ett envist tvåordigt credo: ”Återuppstånden socialdemokrati”. Detta kanske kan fungera som partiinternt peptalk, men hur ska alla de åskådare i salongen som i lönndom kanske sympatiserar med helt andra partier reagera inför en sådan här kulturupplevelse? Det finns ingen storyline, inga egentliga rollfigurer, bara ett utdraget musikalnummer kring ett och samma tema: Socialdemokraterna. När man sitter där i salongen och tar del av sång efter sång om partiet med stort P får man känslan att Stockholms stadsteater kanske ändå inte är den lämpligaste arenan för den här typen av underhållning. Ett mer skräddarsytt format hade snarare varit en festkväll på partikongressen, där samtliga åhörare kan antas ingå i den partimässiga vi-grupp som föreställningen handlar om. Eller kanske är det just det som föreställningen illustrerar: att Socialdemokraterna egentligen betraktar alla invånare i konungariket Sverige som delar i det egna projektet – vare sig vi vill det eller inte?

Kontentan i denna udda kulturupplevelse är på samma gång dyster och utopisk; Socialdemokraterna har gett sig i lag med de politiskt korrekta identitetspolitikerna där ingen längre vet vem som får säga vad om vad och vem, och när visionerna saknas är den storslagna socialistiska utopin kanske över och förbi. Men så kan showen naturligtvis inte sluta, utan hoppet dröjer sig alltid kvar om någon ny kris som åter ska kalla in partiet som verkligen kan styra ett land. Hoppet om det rödfärgade himmelriket består – för det måste bestå.

Nästa val får vi se om partiets förhoppningar når ända fram till väljarna, eller om det ligger en sann profetia i musikalartisternas ord: ”Ja visst kan vi sjunga, fast ingen hör på.”

Pjäsen hade Sverigepremiär på Klarascenen i Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 17 mars och spelas till den 14 maj.