Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Kultur |

Förändra samhället - inte människan

Människan ses som anpassningsbar, skriver Lena Andersson. Hon menar dock att människan inte kan ändra sig tillräckligt mycket och processen att ändra beteende i så stor omfattning att naturen och kulturrevolutionärerna blir nöjda kräver totalitär ekodiktatur eller dito jämlikhetsdiktatur. Foto: Björn Abelin/TT

I vår positivistiska tid uppstår en trolleritro ur data i kombination med övertygelsen om människans formbarhet, skriver författaren Lena Andersson. Statskonsten blir en buffé av rätter att sätta samman efter behag. Men, menar hon, människan kan aldrig ändra sig tillräckligt mycket. Det kommer aldrig att vara nog.

Av Lena Andersson | 11 juni 2020
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Lyssna på texten I korthet Stöd Kvartal
I korthet

Pandemin har frammanat en apokalyptisk mentalitet; allt vi hade var onödigt och futilt, låt oss skapa ett bättre samhälle. Många verkar längta efter expertvälde, men det är inte demokrati.

Auguste Comtes filosofi har gjort avtryck i svenskt tänkande: sökande efter kunskap sker i faser. Den sista (positivismen) är helt inriktad på mätbarhet, vilket sker på visdomens bekostnad.

I vår positivistiska tid uppstår en trolleritro ur data i kombination med övertygelsen om människans formbarhet. Statskonsten blir en buffé av rätter att sätta samman efter behag.

Men faktum är att människan aldrig kan ändra sig tillräckligt mycket. Det kommer aldrig att vara nog.

För att exempelvis sänka jordens temperatur krävs en teknokrati rationellt avpassad utifrån temperaturmål och inget annat. Vi kan inte samtidigt tillåta frihet. Frihet står i principiell konflikt med målet.

Människan behöver mer att leva för än att bara klara sig. Undantagstillståndet kan således aldrig genomsyra samhället under en längre tid utan att ta repressionen till hjälp, med armod som följd, materiellt och andligt.

Lagar anpassade efter oss människor och vårt samhälle får vi genom att främja naturliga spelregler utifrån vissa oomtvistliga dygder, utan detaljreglering som syftar till ett mätbart mål.

Varje dag läser jag skribenter publicerade på Sveriges etablerade tidningars kultursidor som förmedlar att vi lever i den sämsta av världar. Det är då inte mer än logiskt att vilja förändra den och inrätta en ny. Om inte förr har viruspandemin uppdagat för oss att ett annat samhälle är nödvändigt, ity detta är uselt.

Så lite var det forna fria livet värt att DN Kulturs skämttecknare Kent Wisti när karantänlivet pågått i halvannan månad uttolkade dess meningslöshet i följande koncentrat: ”Fan vad skönt när det här är över så att man kan börja slicka på ledstänger igen.” (3/5-20)

Apokalyptisk mentalitet

Wisti är en lika trogen kritiker av det liberala marknadssamhället som övriga kultursidan och kultursidor, så det han bär fram om söndagarna brukar vara rådande anda hos civilisationskritiken. Pandemin har frammanat en apokalyptisk mentalitet med följande lydelse: Allt vi hade var onödigt och futilt, låt oss kasta loss och göra något bättre av samhället.

Läs mer Visa mindre