Det finns en egenskap som alla journalister – ja rent av nästan alla människor – som jag tycker om delar: Det är nyfikenheten. Instinkten att aldrig ta ett påstående för sant bara för att det uttalas av en auktoritet. Att ständigt vara på jakt efter mer kunskap, mer nyansering, mer precision. Men denna egenskap måste också balanseras av förmågan att kunna skilja veriferbar fakta från tolkningar, åsikter och värderingar.

Det innebär att man ska kunna medge när man kommit till vägens slut i en fråga. Att jorden är rund och inte platt är ett övertydligt exempel på en sådan väg. Där behöver inga fler stigar beträdas, ingen mer nyansering eller precisering är nödvändig. 

Klimatfrågan är en stor utmaning för oss alla på många sätt. Men inte minst på det sättet. Några debattörer fortsätter att förneka det uppenbara. Att medeltemperaturen på jorden stiger och att människans utsläpp av växthusgaser är en viktig orsak till det. Men det finns också många opinionsbildare som beter sig som om sökande efter nyansering och precisering i den bredare klimatfrågan är något föraktfullt, ja rent av något farligt. I denna ödesfråga för mänskligheten finns, menar jag, ett stort behov av att fortsätta kritiskt pröva en del av de påståenden som av ledande opinionsbildare torgförs som lika självklara som det att planeten är rund.

Tidvis hysterisk stämning

Jag ska börja med att redovisa några skäl till att jag väljer den hållningen och därefter ta några exempel på delar av klimatdebatten som förtjänar ett mer kritiskt förhållningssätt från såväl  journalister som allmänheten, men säkert även från forskare. Ett för mig uppenbart skäl är att de allra flesta som sprider en tidvis hysterisk stämning i klimatdebatten inte själva är experter inom detta mycket komplexa område. Sannolikt är det en minoritet av dem som på djupet har satt sig in i IPCC:s rapporter, och en ännu mindre minoritet som faktiskt förstår och kan tolka vad de läser. De är istället experter på ord, formuleringar och på att övertyga andra om att de har sett ljuset, att de står på den ”rätta sidan av historien”.

Det andra skälet är att även om Sverige är världens mest sekulariserade land har behovet av att hitta en mening med sin tid på jorden inte upphört. Vi människor har sedan urminnes tider en inneboende önskan om att leva i en tid när något står på spel, där det existerar en avgörande kamp mellan ont och gott, mellan rätt och fel. En kamp där vi – likt Astrid Lindgrens hjälte Jonatan Lejonhjärta – har en avgörande roll att spela. Att själva vår existens spelar roll på riktigt. Klimatdebatten har så uppenbara inslag av sådana religiösa föreställningar att det – åtminstone för mig – inte går att bortse från: Idén om att vi människor är syndfulla och kommer att få vårt straff om vi inte gör bot och bättring, tankefiguren att alla jordens folk måste enas i en yttersta kamp för vår gemensamma överlevnad och idén om att jordens – eller i vart fall mänsklighetens – undergång väntar runt hörnet om vi inte tar oss samman och gör det. Dessa tongångar i klimatdebatten är i själva verket arvfienden till det vetenskapliga förhållningssättet. Det där nyfikenhet och upptäckarglädje styr, där teser prövas, bekräftas, förkastas och omprövas igen.

Komplex vetenskap kräver ödmjukhet

Det tredje skälet är att själva den vetenskapliga grunden bakom hur klimatet utvecklas är så komplex och att vårt klimat kan påverkas av så många faktorer att en stor portion ödmjukhet är påkallad. Det räcker med att konstatera hur svårt det är att med precision förutse vädret 30 dagar framåt för att inse det. Och detta visar sig också i att de verkligt stora fackexperterna ofta är betydligt mindre tvärsäkra i sina uttalanden än klimatopinionsbildarna. Nobelpristagaren Al Gore är ett exempel på en mycket inflytelserik sådan opinionsbildare. Hans tal om att isbjörnarna snart skulle utrotas och att Arktis skulle vara helt isfritt redan år 2014 var bevisligen inte korrekta.

Så i vilka fall har vi kommit till vägens slut i sökandet efter verifierbar fakta och var finns det anledning att fortsätta vara kritiskt nyfiken? I detta kan jag bara göra en bedömning som journalist med de verktyg för källkritik som jag har i min professionella låda. Jag gör inte anspråk på att ha rätt utan kan bara dela med mig av mina tankar. Att jorden har blivit varmare de senaste århundradena är ställt utom allt tvivel, liksom att takten i uppvärmningen har ökat. Att människans utsläpp av växthusgaser ligger bakom en stor del av detta finner i alla fall inte jag någon anledning att ifrågasätta.

Ropen på undantagstillstånd

Det är när vi kommer till hur säkra vi kan vara på de framtida effekterna av uppvärmningen och hur denna utmaning ska adresseras som jag menar att vi bör vara mindre tvärsäkra. För när en del av klimatdebattörerna bygger upp ett narrativ om akut fara, snabba åtgärder och förestående undergång skapas en stämning där det ropas på undantagstillstånd. Där allt från demokratin till förnuftet och logiken kan offras om det bara sker för ett ädlare mål. När SVT-journalisten Erika Bjerström granskade Greta Thunbergs retorik – något som framstår som helt rimligt med tanke på den roll 17-åringen har fått i klimatdebatten – möts hon av en hatstorm som till sist får henne att helt lämna Twitter. Och när samma personer som predikar avhållsamhet från än det ena än det andra för klimatets skull postar bilder på sociala medier från flygplatser och paradisstränder, eller understryker hur viktigt det är för just dem att ha förstklassig service och extra stort benutrymme när de flyger – hur ska man då förstå deras övertygelse? Gäller den bara andra? Är det bara en pose som de har intagit för att vinna andra fördelar i livet?

Eftersom det snarare är mänsklighetens än planeten jordens överlevnad som står på spel i klimatfrågan ska man påminna sig om att det finns många andra stora hot mot människan som art. En omfattande pandemi eller ett världskrig som utkämpas med moderna vapen är uppenbara sådana. Och snabba revolutionära förändringar av samhället har historiskt inte sällan varit ett recept för konflikt. Så när det ropas på undantagstillstånd från många av de landvinningar som gjort levnadsförhållandena idag till de bästa som människan någonsin upplevt, tänker i alla fall jag fortsätta att med nyfikenhet, kunskapssökande och integritet granska och pröva de idéer och påståenden som yttras. Hur tvärsäker avsändaren än må låta.