Matig kritik mot intersektionella dietister

Det sistnämnda har inte minst skett genom att intersektionella analysmetoder via statliga påbud tvingats in i diverse styrdokument för bland annat statliga myndigheter, regioner och länsstyrelser.

Osannolik arena för kulturkriget

I presentationen ovan av Forslin skrev jag ”före detta chefredaktör”, vilket inte är oväsentligt i sammanhanget. Magnus Forslin var nämligen under flera decennier chefredaktör för Dietistaktuellt, en tidskrift som i egenskap av organ för dietister kan förmodas vara en av svensk publicistiks minst sannolika arenor för kulturkrigsbataljer.

Men den som tror det, förstår inte hur de ”kritiska teorier” fungerar som Pluckrose och Lindsay nagelfar i sin bok. Under de senaste decennierna finns det snart inte ett enda ämnesområde som inte fått attributet kritiskt klistrat på sig, som en signal om att blickarna nu förväntas riktas mot ytterligare ett litet hörn av den verklighet som ska befrias från det allomfattande system av förtryckande och disciplinerande strukturer som anses prägla vår del av världen. Så och, alltså, nu även dietistbranschen.

Historien började med att en artikel som ville slå ett slag för ”kritisk dietetik” skickats in till och publicerats i tidskriften i maj 2017. I slutet av augusti 2017 hölls så en konferens på samma tema i Uppsala, finansierad av Vetenskapsrådet och Letterstedtska föreningen. Forslin, som före publiceringen av artikeln haft ett tämligen begränsat intresse för de akademiska teorier som låg till grund för kritisk dietetik drog öronen åt sig.

Vittnade det inte om en lite märklig kunskapssyn, när en ofta citerad forskare på området, som Dave Holmes, med hänvisning till ”de franska filosoferna Deleuze och Guattari” påstod att ”evidensbaserad medicinsk forskning” är ”påverkad av en politiskt farlig ideologi” och därmed besläktad med ”en totalitär politisk struktur”?

Diskurscentrerad dietik

Magnus Forslin började undersöka saken och skrev ett långt och kritiskt inlägg i tidskriften om den diskurscentrerade och Foucaultinspirerade retorik som börjat göra sig gällande inom (förvisso begränsade men icke desto mindre inflytelserika) delar av dietistskrået och som aldrig dolt sin djupt liggande aversion mot upplysningen och dess vetenskapsideal.

Det borde han inte ha gjort. Inlägget möttes med harm. Som så ofta är fallet när den kritiska teorins grundvalar ifrågasätts, retirerade dess förespråkare till en fullkomligt harmlös position och menade att deras ståndpunkters radikalism och antagonism i förhållande till det traditionella vetenskapsideal som av Holmes ovan beskrevs som ”evidensbaserad medicinsk forskning” överdrevs – något som visserligen inte uteslöt att det kategoriska försvaret för upplysningen mot dess uttryckliga vedersakare, beskrevs i termer av olika former av högerextremism.

Kritiken mot julkorten motiverades med att uppmaningarna riskerade att såra människor genom att öka stigmatiseringen av kroppsvikt och ”osund livsstil”.

Att den position som Forslin angrep inte var fullt så harmlös som hans kritiker lät påskina, framkom dock i en vetenskaplig artikel som två av dem, verksamma vid Uppsala universitet, publicerade i Journal of critical dietetics 2018. Där talades det om vikten av att kritiskt reflektera över vetenskapsområdets ”grundläggande förutsättningar och ståndpunkter” och hur dessa ”kommit att uppfattas som legitim kunskap” samt över vad som blir ”de sociala och politiska konsekvenserna” av den egna forskningen med avseende på den ”sociala förändring” som verksamheten sades ha som målsättning att utmynna i.

I linje med den sistnämnda ståndpunkten underströk de två författarna vikten av att slå vakt om dietisters möjlighet att verka som aktivister. Som ett föredömligt exempel på en sådan aktivism anfördes hur några dietister 2017 kritiserade Dietisternas riksförbund (DRF) för att ha skickat ut julkort till diverse samarbetspartner med uppmaningar om att dra ner på drycker med hög sockerhalt, undvika salt mat samt ”försöka bibehålla en hälsosam vikt”. Kritiken mot julkorten motiverades med att uppmaningarna riskerade att såra människor genom att öka stigmatiseringen av kroppsvikt och ”osund livsstil”, vilket skulle kunna skada tilliten till dietister.

Politisk aktivism inom akademin

Resonemangen är typiska för den politiska aktivism som gjort sig gällande under de senaste decennierna när det kommer till akademisk forskning om fetma och funktionsvariationer. Där har påverkan från sentida genusvetenskap, intersektionalitet och postkoloniala studier tagit sig uttryck i alltmer högljudda krav på acceptans av alternativa epistemologier.

Utifrån detta perspektiv anses det västerländska vetenskapliga tänkandet i sig självt destruktivt och våldsbenäget…

De två Uppsalaforskarnas efterlysning av ett högre mått av kritisk reflektion om ”grundläggande förutsättningar och ståndpunkter” för vad som uppfattas som ”legitim kunskap”, är nämligen symtomatisk även för hur man inom exempelvis postkoloniala studier har framhållit de från upplysningen härrörande forskningsidealen som ansvariga för olika förtryckande, och inte minst då rasistiska, praktiker.

Utifrån detta perspektiv anses det västerländska vetenskapliga tänkandet i sig självt destruktivt och våldsbenäget, genom att det har legitimerat ett allomfattande förtryck – av i princip alla samhälls- och folkgrupper som inte är ”priviligierade”, det vill säga alla utom vita heterosexuella män.

De grundläggande axiomen i detta västerländska tänkande måste därför av dem som förespråkar emancipation ifrågasättas. Och ett sätt att bryta radikalt med ett sådant tänkande är att framhålla just alternativa epistemologier, baserade på (förmodat enhetliga) föreställningar och erfarenheter hos de förtryckta, till exempel hos ursprungsbefolkningar (där dylika föreställningar fått benämningen urfolksmetodologier).

På vilka grunder låter sig exempelvis en naturreligion underkännas som utgångspunkt för vetenskapligt tänkande?

Förtryckande vetenskapsideal

De som argumenterar för ett sådant underkännande bär ju ytterst sett bara vittnesbörd om hur förtryckande och därmed diskutabelt som det västerländska vetenskapsidealet är (därav talet om ”epistemologiskt våld” eller ”epistemologiskt förtryck”). Den alternativa epistemologin anses måhända inte mer (men inte heller mindre) korrekt än den västerländska, upplysningsmässiga. Dock har den en uppenbar fördel: den är inte förtryckande.

Överflyttat till läkarvetenskapen uppfattas råd för att undvika fetma, liksom ingrepp och hjälpmedel som generellt sett gör det möjligt att leva i enlighet med samhälleliga normer om ett gott liv, som konsekvenser av en vetenskapsutveckling som med sina anspråk på att utgöra ”legitim kunskap” under århundraden haft som syfte att utnyttja och förtrycka icke-priviligierade grupper, i detta fall med sjukdomar eller funktionsvariationer.

Utifrån ett sådant perspektiv framstår det som okritiskt naivt att hysa uppfattningar om fetma som någonting som bör motarbetas därför att det skapar en rad oönskade medicinska komplikationer. Den som hyser dylika uppfattningar har nämligen inte förstått att det är omöjligt att, som det sägs i antologin Critical dietetics and critical nutrition studies från 2019, ”producera kunskap som är objektiv, värderingsfri och opartisk”.

Mer intresserade än så var inte de wokeistiska dietistradikalerna av den mångfald och pluralism som de säger sig ytterst sett verka för.

Den sistnämnda sortens föreställningar – ”om att ett sätt att skapa kunskap om världen är att föredra framför ett annat” eller ”att det existerar en singulär objektiv sanning för att beskriva varje givet fenomen” – sägs i antologibidraget vara utmärkande för den så kallade ”vetenskapliga metoden”, vilken på ett olycksaligt sätt anses ha ”dominerat den evidensbaserade dietistiska praktiken”.

Ett olyckligt slut

Magnus Forslins försök att anlägga ett kritiskt perspektiv på denna form av kritiska studier fick dock, som sagt, ett olyckligt slut. Kampanjer mot hans partitagande för ett upplysningstänkande som han helt korrekt framhöll som ett nödvändigt villkor för en utveckling mot ”individualism, meritokrati, yttrande- och tankefrihet, rationalism, mänskliga rättigheter, anti-rasism, liberalism, modern demokrati, jämlikhet och inte minst akademisk frihet”, fick som följd att han tvingades lämna sin tjänst, varefter tidskriften Dietistaktuellt ligger i träda.

Mer intresserade än så var inte de wokeistiska dietistradikalerna av den mångfald och pluralism som de säger sig ytterst sett verka för. En positiv konsekvens var dock att Pluckroses och Lindsays ytterst läsvärda bok Cyniska teorier alltså utgavs i Sverige.

För dem som intalat sig att den utveckling som där skärskådas är tecknad i överdrivet mörka nyanser kan Forslins öde fungera som en ögonöppnare.