Vad är det den påstådda naiviteten egentligen uttrycker? Är det bara ett sätt att försöka komma undan eller uttrycker det verkligen en uppfattning om att något annat var möjligt? Och om så är fallet, vad är det då för idéer som drev på och sedan visade sig krocka med verkligheten?
Jag menar att det som uttrycks som naivitet egentligen är insikten om att en långtgående och svårartad ”ideologisk narcissism”, som aggressivt drivit fram situationer för att bekräfta ideologins giltighet, har misslyckats. Inget av detta har dock gjorts för att ideologerna är obildade eller dumma i huvudet. Tvärtom. Men för ideologer är dels självupptagenheten lika självklar som hos vilken annan frälst människa som helst. Den som sett hela sanningen behöver ju inget mer. Däremot behöver andra få veta vad de går miste om. Dels går ideologin alltid före verkligheten när de krockar med varandra. Det är för ideologer existentiellt och helt enkelt en fråga om självbevarelsedrift.
Det perfekta samhället
Ideologins grundsyn är att det går att skapa ett perfekt och jämställt samhälle för alla där alla är med på exakt lika villkor om bara människor jämkar med varandra på olika sätt. Som alla andra ideologier vilar även denna på vissa sanningar som är selektivt valda för att bakas in i ideologin eller som bara accepteras delvis. Orsaksamband är sällan en ideologs starka sida eftersom allt måste överensstämma med ideologin. Den verklighet som stör ideologin förnekas eller relativiseras bort. Först och främst anses den ekonomiska jämkningen vara nödvändig. Rika betalar mer skatt än andra, och staten jämnar ut klyftorna. Även i övrigt anses inkludering på bekostnad av dem som påstås vara privilegierade vara en del av lösningen. I den vid det här laget kända utredningen av Masoud Kamali, ”Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering” från 2006 (SOU 2006:79) beskrivs en annan form av jämkning.
Är en rik svart, lesbisk akademiker mindre privilegierad än en vit outbildad medelålders man på landsbygden?
Rasistiska maktstrukturer genomsyrade enligt Kamali hela det svenska samhället vilket skapade en underklass baserad på etnicitet. Därmed ansåg Kamali att lösningen borde vara att bryta vithetsnormen, vilket innebar att människor med förflutet i länder med en kolonial historia skulle anses tillhöra den vita makteliten på grund av sitt förflutna och därmed kvoteras bort, till förmån för grupper som genom historien kunde anses ha utsatts för deras förtryck.
Det vill säga jämkningen sker alltid genom att de som anses vara mer privilegierade bidrar av vad som påstås vara deras överflöd till dem som anses ha det sämre. Men eftersom det är frågan om att bevisa en ideologis giltighet är inte gränsen satt för hur mycket av sitt påstådda överflöd de som anses vara privilegierade ska bidra med. Inte heller blir det helt klart vem som ska anses vara privilegierad när hudfärg och etnicitet läggs till i ekvationen. Är en rik svart, lesbisk akademiker mindre privilegierad än en vit outbildad medelålders man på landsbygden?
Ideologin är existentiell
Uppfattningen att de som kan anses ha det bättre bör hjälpa dem som kan anses ha det sämre är moralisk och riktig på alla tänkbara sätt. Men det betyder, med ett realistiskt perspektiv, varken att hjälpen ska vara gränslös eller villkorslös. Ur ett ideologiskt perspektiv är det tvärt om. Där är ideologins förverkligande överordnat allt annat eftersom tron på ideologin är existentiell. Alltså finns det egentligen inga gränser för vilka åtgärder ideologerna kan tänka sig vidta för att bevisa ideologins giltighet.
Om inte alla elever har lika bra resultat, beror det på strukturella fel. Om inte alla är lika friska är det samhället som har fallerat.
Ideologerna är fixerade vid utfallet och övertygade om att alla olika grupper kan och bör vara representerade i alla yrkeskategorier och i samhällets alla delar. De är övertygade om att där utfallet inte stämmer överens med ideologin förekommer det diskriminering. Om inte alla elever har lika bra resultat, beror det på strukturella fel. Om inte alla är lika friska är det samhället som har fallerat. Alla kan alltså bli allt om bara påstått privilegierade människor slutar diskriminera andra. Därför vill ideologerna också riva ner de rådande strukturerna.
Skulle det visa sig att vissa kulturella uttryck helt enkelt inte går att jämka med ideologernas uppfattning om hur samhället ska se ut förnekas helt enkelt att företeelsen skulle förekomma, eller så relativiseras den bort genom att påstås vara något annat. Ett exempel är debatten om hederskultur som av ideologerna förnekades eller relativiserades in i en påstådd allmän patriarkal överordning, något som litteraturvetaren Johan Lundberg förtjänstfullt redogör för i sin bok När postmodernism kom till Sverige (Timbro 2020). Ett annat exempel är förekomsten av klaner i Sverige och klanbaserad brottslighet. Per Brinkemo som lyfte upp frågan i boken Mellan klan och stat (Timbro 2014) blev avfärdad som rasist som betraktade världen med en kolonial blick och gick Sverigedemokraternas ärende.
Allt detta ska dessutom göras utan att det egentligen framstår som ingrepp eller maktutövning. Dels för att maktutövning i sig kan uppfattas som ojämställt, vilket är anledningen till uppfattningen att alla maktstrukturer och hierarkier behöver brytas ner. Dels för att just ingrepp i samhället eller maktutövning anses skapa problem i stället för att lösa dem. För att inte framstå som maktfullkomlig och okänslig, finns dessutom en nervös känslighet för påstådda kränkningar. Påstår sig någon vara kränkt måste därför systemet ge intryck av att justera i den kränktes riktning. Exempelvis genom att plocka bort vissa ord ur vardagsvokabulären. Ideologin utgår ifrån att alla ska bli nöjda och jämlika.
Samhället som problem
En rad olika samhällsfunktioner har på olika sätt anpassats till ideologernas syn på hur samhället ska fungera. Senast skrev professorn i rättsvetenskap Bo Wennström om orsaken till de låga straffen i Sverige. Han skriver: ”Inget land i världen har den form av defensiva straffrätt som Sverige har” och förklarar att ”med defensiv straffrätt menas att ingripa så lite som möjligt. Bakom detta ligger en problemformulering som var typisk i vida kretsar på 1970-talet, att det var de samhälleliga ingripandena som var det verkliga problemet, inte brottsligheten i sig. Ofta formulerat som att ”ju mer man ingriper desto sämre går det”.
Ja, inlåsning och fängelser var brottsgenererande i sig, sades det.
Böter och frivård var enligt denna logik alltid bättre än fängelse. Ja, inlåsning och fängelser var brottsgenererande i sig, sades det. Och ”Man ville också med sina förslag ta makten och resurserna från polisen, domstolarna och fängelsesystemet och överföra dem till lokalsamhället.”
Wennström påpekar i texten att idéerna kommer från USA, men att ingen annanstans har de fått sådan fäste som i Sverige. Samtidigt tydliggör det hur ideologiseringens målsättning var och fortfarande är att i så stor utsträckning som möjligt bryta ner vissa maktstrukturer med någon slags diffus idé om att allt blir bättre när ”folket” får ta över.
Eller som Michel Foucault (1926–1984) själv uttrycker det i Övervakning och straff: ”Och domen som fäller eller frikänner fastslår inte bara en skuld, den är inte bara ett straffande lagligt beslut; den innebär en bedömning huruvida den åtalade är normal eller ej och lämnar tekniska föreskrifter rörande det sätt varpå vederbörande kanske kan göras normal.”
Förmodligen är det just dessa idéer som ledde till artikeln av forskarna Ida Nafstad och Amin Parsa från Lunds universitet som i Sydsvenskan den 18 juli 2020 argumenterade för att polisen egentligen är problemet som återkommande skapar rasistiska strukturer och därmed förvärrar problem i stället för att lösa dem. Deras slutsats är att mycket skulle bli bättre om stora delar av polisen skalades bort.
Frågan om hur alternativet till inlåsning skulle se ut var för ideologerna enkel att svara på.
Frågan om hur alternativet till inlåsning skulle se ut var för ideologerna enkel att svara på. Eftersom allt skulle kunna lösa sig om alla människor inkluderades i allt och fick nöta mot det ideologerna uppfattade som sin förträffliga samhällsidé så skulle jämkning ske över tid. Och eftersom ingripandet anses förvärra tillståndet i stället för att lösa det anses det vara bättre att ingripa så lite som möjligt. För ideologerna är avvägningen för vilka konsekvenser det ska innebära för majoritetssamhället eller för dem som anses vara mer privilegierade som sagt helt beroende av om utopin är uppnådd eller ej.
Fängelser och psykiatrireform
Av många med inflytande i samhället sågs ideologin i detta avseende som en självklarhet. I komedifilmen ”Släpp fångarna loss det är vår” från 1975 kämpar Frida (Lena Nyman) och hennes vän (Tage Danielsson) för att fångarna ska släppas ur fängelset och i stället få återanpassas i samhället på fri fot. De är övertygade om att människor blir kriminella av att sitta i fängelset.
Detta handlade inte bara om kriminella. Liknande argument hade framförts i utredningen för Pyskiatrireformen (SOU 1992:73). Utredningens sammanfattning tar in en rad olika ekonomiska och strukturella argument i sitt förslag. Men uppfattningen som uttrycks är även här att människor med olika former av psykiska besvär skulle må bättre och bli friskare av att i stället ges möjlighet till att leva i samhället som alla andra. ”Service, stöd och vård till psykiskt störda skall ges i så öppna och normaliserade former som möjligt ute i det lokala samhälle där individerna lever. Samhällets attityder och förhållningssätt och människors rädsla och fördomar gentemot psykiskt störda sätter gränser för vilka förändringar som är möjliga att genomföra.”
Återigen. Det är insatsen som sådan eller det att människor isoleras från samhället som är problemet. Isoleringen påstås leda till stigmatisering av psykisk ohälsa och försvåra problemen i stället för att lösa dem.
Uppfattningen eller idén går i en liknande riktning som den Wennström beskriver i sitt inlägg om straffrätten i Sverige.
Enkelt uttryckt. Problem löser sig om bara människor med olika typer av problem eller asocialt beteende får nöta tillräckligt länge mot samhället. Uppfattningen är att de då på sikt anpassar sig och blir en del av det så småningom. Eller att majoriteten justerar sina rutiner eller uppfattningar något så att så småningom en form av jämkning infinner sig. Inkludering ställs mot exkludering.
Alla ska anpassa sig till mångkulturen
Liknande förhållningssätt återkommer i regeringens proposition 1997/98:16 ”Sverige, framtid och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik”. Visserligen påpekas betydelsen av att nyanlända lär sig svenska, anpassar sig och försörjer sig. Ett förslag finns också att uppvärdera medborgarskapet. Men samtidigt tydliggörs att samhället bör underlätta för individen att ”integrera gamla och nya livsmönster och livsstilar på det sätt hon själv önskar”. Och att detta nya multikulturella samhälle ska ”alla oavsett bakgrund vara delaktiga i och medansvariga för”. Det betyder att alla oavsett bakgrund ska anpassa sig till den multikulturella vision enligt vilken Sverige ska förändras.
Alltså inga onödiga ingripanden eller gränssättningar. Tvärtom anses det mesta så småningom bli bra om alla på olika sätt justerar sig mot varandra. En kulturell jämkning helt enkelt som går av sig själv om bara människor inkluderas. Men den utgår också ifrån att människor verkligen vill inkluderas på ideologernas villkor.
Att företrädarna för ideologin avsett att anpassa andra till sin ideologiska föreställning bekräftas av att ingen av dem sagt upp sig och överlåtit sin plats till någon som de tycker passar bättre som exotiskt mångfaldsbidrag.
Ingen kunde tänka sig att de som inkluderats plötsligt skulle vända på steken och vilja göra något helt annat. Eller bestämma sig för att exploatera offerrollen för att göra karriär och förvänta sig mer än en justering i den egna riktningen.
Ideologer kan normalt sett inte förstå att någon kan tycka något annat – när de själva redan har svaren på alla frågor.
Höstens konflikt på Sveriges Radio om representativitet och rasism är ett bevis på att justeringen inte gick i den riktning som ideologerna hoppats på. Plötsligt dök det upp en hel samling av människor som trots att de anses ha inkluderats och får jobba på Sveriges Radio är helt uppenbart besatta av skillnader i etnicitet, religion, kultur eller hudfärg i stället för formlös jämkning. I deras värld har möjligheten till att få bli inkluderad snarare följts av en ambition att tydliggöra konturerna i sin särart i stället för att anpassa sig till ideologins föreställning om att nötningen mot majoritetssamhället ska leda till en anpassning. De anser dessutom att bara de som tillhör en viss grupp också kan förstå den och bör därför vara de som diskuterar frågan eller rapporter om den. Plötsligt har de, som ideologerna upplever att de inkluderat, exkluderat andra från att befatta sig med ämnen som påstås tillhöra en viss grupp. Den så kallade ”distansen till ämnet” för att bättre kunna förhålla sig till det är bortblåst ur den journalistiska hederskoden.
Den större bilden
Uppenbarligen har de som inkluderats inte förstått sin roll i den större bilden. Eller så har de helt enkelt förstått den alldeles för väl och valt att använda det maktinstrument de tilldelats av ideologerna för att utöka sin makt och själva definiera hur det vill att samhället ska se ut.
Bidrag till etniskt eller religiöst definierade föreningar har fyllt en liknande funktion som idén om inkludering i samhället och på arbetsplatser.
Mängder av bidragsgivande myndigheter med olika förkortningar och uppdrag har hällt miljoner över organisationer som antingen ignorerar villkoren för bidragen, eller inte finns eller som lösts upp så fort pengarna kommit in. En god vän som på olika sätt haft att göra med Myndigheten för stöd till trossamfund menar att verksamheten går ut på att försöka ”domesticera vilden”. Bidragen ska alltså på olika sätt styra människor in i den mall som på sikt ska skapa det perfekta samhället enligt ideologins utopi. Och eftersom de som får bidragen förväntas anpassa sig är det ingen hemlighet att de som ger bidragen inte är speciellt förtjusta i en lång rad av kulturella uttryck som skiljer sig från vad som kan anses vara en svensk norm. Det skulle dock aldrig sägas. Men villkoren för bidragen till religiöst och etniskt definierade organisationer ger tydliga signaler. ”Trossamfundet/Församlingen skall bidra till att upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar.”
Möjligheten att bidragstagarna inte har samma ideologiska mål eller till och med tvärt om har en helt annan uppfattning om hur samhället ska se ut finns inte med i ideologernas världsbild. Och där det finns ska det förnekas eller relativiseras bort.
Det är nämligen just blindheten för vad andra kan ha för motiv som utmärker den narcissistiska hållningen i ideologin. Ideologer kan normalt sett inte förstå att någon kan tycka något annat – när de själva redan har svaren på alla frågor. När Sofie Löwenmark 2017 visade hur pengar från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor (MUCF) gått till extremister och blufforganisationer avfärdade generaldirektören för MUCF Lena Nyberg kritiken med att myndigheten följer regeringens direktiv och att granskningen presenterats i en raljant ton. Som om regeringens direktiv var ofelbara och som om tonläget i en presentation skulle avgöra granskningens giltighet.
Ideologin som lösning på allt
Men eftersom ideologin ansågs vara lösningen på precis allt blev det också viktigt att driva den till sin spets även om verkligheten störde emellanåt. Pengar fortsatte hällas över organisationer i vad som verkade vara någon slags förhoppning om att ”bara lite till så blir det bra”. Och det lokala samhället avkrävdes allt högre insatser för att vardagsligister, heltidskriminella eller organisationer som rent ideologiskt föraktade bidragsgivaren, inte skulle känna sig stigmatiserade eller behöva må dåligt.
Debatten om stök och bråk på biblioteken är exempel på hur ideologisk narcissism gärna ignorerar andras lidande, så länge det anar en möjlighet att ideologin ska kunna bli verklighet. År 2015 inledde Paulina Neuding debatten genom en ledare om stök och bråk på biblioteken.
Hon hänvisade till bibliotekarier som berättade att de som sökte sig till bibliotek för att ha det tyst omkring sig och kunna läsa, stördes av gäng som bråkade och vandaliserade biblioteken. Stockholms kulturborgarråd Roger Mogert svarade på kritiken med att berätta om sin egen uppväxt som stökig ungdom och menande att kravet på tystnad och ro på biblioteken uteslöt vissa samhällsklasser: ”Vi som är ovärdiga, som inte har läsandet med oss hemifrån, ska inte göra oss besvär. Enligt dem ska biblioteket vara ett rum för de redan frälsta att tillbe boken.” och lade till att kraven på tysta bibliotek var ” kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt. Stöket på biblioteket blir på så vis mest ett slagträ mot Den Andre.”
Alltså, de som anser att lokalsamhället betalar ett för högt pris för att ideologin ska kunna implementeras avfärdas som onda eller som rasister.
Ungefär samtidigt på en komvuxskola i Helsingborg lyssnade eleverna på nyheterna på årsdagen av befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz. En av eleverna ifrågasatte Förintelsen. Lärarvikarien var inte villig att ta den diskussionen. Eleven brydde sig inte om vad läraren sa och fortsatte störa klassen genom att högljutt uttrycka sina åsikter. Läraren sa ifrån och förklarade att om eleven inte kunde vara tyst fick den lämna klassrummet. Eleven påstod att han bara ville tillföra fakta. Några dagar senare blev vikarien kallad till ett möte med en av skolans fasta lärare och samordnare. Där uppmanades vikarien att vara försiktig med att diskutera saker med elever på grund av sitt språkliga övertag och för att elever kan bli kränkta. Dessutom blev vikarien informerad om att uppfattningen om historia är resultat av vilka böcker någon tagit del av, och att det således blir meningslöst att diskutera ”fakta mot fakta”.
Och naturligtvis är frågan som hänger kvar i luften: Hade vikarien fått samma uppmaningar om det i stället hade handlat om helt vanlig kille, svensk sedan generationer tillbaka?
Alltså. Problemet är vikarien. Själva ingripandet. Lärarens påstådda makt och språkliga färdigheter i förhållande till eleven är själva problemet, inte elevens arrogans och aggressivitet. Dessutom är ”fakta” lite av varje. Den som ifrågasätter Förintelsen anses också uppenbarligen komma med fakta. Och naturligtvis är frågan som hänger kvar i luften: Hade vikarien fått samma uppmaningar om det i stället hade handlat om helt vanlig kille, svensk sedan generationer tillbaka?
Mer sofistikerade metoder
Men de finns mer sofistikerade metoder än så. En är att om en viss företeelse bara kallas något annat så kommer också verkligheten att hinna ikapp så småningom. Utgångspunkten för idéen är att allt är sociala konstruktioner och att verkligheten skapas av ord. Nya ord. En ny verklighet. Eller så förnekas skillnaden och konflikten genom att relativiseras bort. Det som är avvikande eller riskerar att bli problem eller hinder för ideologins implementering ska helt enkelt formuleras bort. Orden ska eliminera makthierarkier, könsskillnader, kulturella skillnader och mycket annat.
Ingen ska därför förvånas över ”Du-reformen” under slutet på 1960-talet, som i princip skulle radera ut titlar och bryta ner hierarkier. I Sverige har människor på allvar engagerat sig i om det är anständigt att säga ”Kinapuffar”. Eftersom ord anses styra och forma oss och andra som individer, exkludera vissa och inkludera andra har ideologerna engagerat sig i att omforma språket. Hela tiden nya ord och förbannelse över dem som vågar använda de gamla orden. ”Hen” eller ”en” blir ett sätt att försöka radera ut könsskillnader ur samhället.
Det eviga pratet om vad vissa fenomen får kallas är som sagt en direkt konsekvens av idén att företeelser blir vad de kallas. Och kallas det något annat anses det vara möjligt att det också blir något annat. Den som läser detta minns säkert diskussionen om det var rimligt att använda begreppet klan i samband med biträdande rikspolischef Mats Löfvings uttalande om klanbaserad brottslighet i Sverige.
Det blir alltså inte en fråga om brottsligheten i sig utan om vad den ska eller inte ska kallas för att inte med ord eller ingrepp stigmatisera eller peka ut något i samhället som problematiskt. För kallas det för något annat försvinner problemet eller kan relativiseras in i något som kan bevara passiviteten, undvika åtgärder och upprätthålla idén om ideologins giltighet.
Och i vissa fall är det naturligtvis viktigt vad olika fenomen kallas. Men inte alltid och i varje fråga.
Anklagelser om rasism
Insikten om det ideologiska förhållningssättets brister har blivit tydligast genom den omfattande invandringen till Sverige. Plötsligt visar det sig att det finns människor som inte alls tycker att ett sekulärt, jämställt och miljömedvetet samhälle är något att eftersträva. Inte ens enorma summor i bidrag lyckas radera ut kulturella skillnader eller disciplinera människor till att bli som ideologerna önskar att alla ska vara.
Eftersom anklagelser om rasism har blivit ett huvudargument för att ideologin inte når ända fram har miljonbelopp investerats i forskning om rasism. Forskning om exempelvis familjebaserade kriminella nätverk i Sverige har fått stiga åt sidan för den ideologiska framfarten.
Uppfattningen att den typen av forskning är mindre viktig vilar på det ideologiska antagandet att den inte behövs eller är farlig, för att den kan leda till rasism.
Men det är där precis vid den gränsen där verkligheten inte längre går att dölja som det visar sig att alla inte vill vara lika, eller anpassa sig på ideologernas villkor utan i stället har helt andra idéer om hur det bör vara, som ideologins misslyckande tydliggörs. Det är när det visar sig att alla inte vill vara skötsamma medborgare utan i en del fall tvärt om. Inte minst för att systemet signalerar att brott lönar sig. Eller när det visar sig att det finns kulturella uttryck som är oförenliga. Eller när religiösa eller etniskt baserade organisationer använder pengarna till att åka på semester eller tydliggöra sin etniska eller religiösa profil i stället för att anpassa den till ideologin. Eller när justeringen mot kränkthet i stället leder till möjligheten att göra karriär på offerrollen. Eller när allmänheten inte längre är villigt att betala priset för ideologernas framfart. Det är då som allmänheten ser sig om efter möjligheten att tränga undan ideologerna eller deras anförare.
Jag gissar att de som säger ”Vi har varit naiva” egentligen menar att de trott på en liten högljudd ideologisk krets som genom politiska åtgärder tvingat in Sverige i ett system byggt på en utopi. Att de inte vet hur de ska ta sig ur det eller hur de ska förklara att de lät ideologin styra samhället så långt. Därför nöjer de sig med ”vi har varit naiva.”