Vi skulle lyssnat på Reagan och Trump

Det ligger ett element av närmast poetisk rättvisa i att det är Tyskland, det land som gjort mer än något annat för att göra Europa beroende av Ryssland, som nu kommer att tvingas betala det högsta priset för att frigöra sig från sitt beroende av rysk gas. Tyska företag och tyska hushåll har all anledning att se med bävan på den kommande vintern. Och Tysklands relationer till andra europeiska stater kommer att sättas på hårda prov.

Skapa goda relationer till Ryssland

Trots att det under årens lopp har givits allt tydligare anledningar att minnas och upprepa Reagans varning, har tyska företrädare framhärdat i att man vetat bättre. Kärnan i Tysklands famösa ”Ostpolitik” har varit att skapa så goda relationer som möjligt med Ryssland, även om detta har skett över huvudet på länder i östra Europa. Bakom devisen Wandel durch Handel (”förändring genom handel”) dolde sig en vanföreställning om att ekonomiskt utbyte skulle vara den bästa garanten mot förnyad konflikt med Ryssland.

Nuvarande förbundskanslern Olaf Scholz har under kriget gjort allt han kunnat för att ge så lite hjälp som möjligt till Ukraina.

I praktiken kom detta att innebära stora och ständigt växande tyska köp av rysk olja och gas. Detta upplevdes som gynnsamt på två vis. Samtidigt som det tillförsäkrade tyska energiintensiva företag tillgång till billig och förment tillförlitlig rysk energi, ledde det till att man pumpade in miljard efter miljard i den ryska statskassan, pengar Ryssland sedan kunde använda för att göra beställningar hos tyska företag. Alla de tyska industrigiganterna gynnades, civila såväl som militära. Detta är en stor del av förklaringen till den tyska ekonomins starka utveckling, och till Tysklands dominerande roll i Europa.

En konsekvens av denna utveckling var att tyska politiker och näringslivsföreträdare med tiden blev så djupt insyltade i ryska affärer att de två ländernas intressen kom att bli i hög grad sammanflätade. Den ryssvänliga lobbyn växte sig så stark att det tyska språket berikades med begreppet Russlandversteher, alltså en som förstår Ryssland. Efter Vladimir Putins maktövertagande kom det att ersättas av det än tydligare Putinversteher, alltså en som förstår Putin.

Att förstå Putin

De som framför andra verkligen ”förstod” Ryssland – och Putin – var en generation av ledande tyska socialdemokrater, män som Gerhard Schröder, Frank-Walter Steinmeier, Sigmar Gabriel och Olaf Scholz. När han lämnade posten som förbundskansler valde Schröder att löpa linan fullt ut. Han blev personlig vän med Putin och började arbeta för Gazprom. Nuvarande förbundspresidenten Steinmeier har haft så intima band med Ryssland att Ukrainas president Volodymyr Zelensky förklarade att han inte var en önskvärd gäst i Kiev. Förre partiordföranden Gabriel ingår i samma sfär, och nuvarande förbundskanslern Olaf Scholz har under kriget gjort allt han kunnat för att ge så lite hjälp som möjligt till Ukraina. Samtliga har besjälats av en uppenbar önskan om att kriget snart ska vara över och att man därmed skall kunna återgå till normala affärer med Ryssland.

En tydlig manifestation av tysk arrogans kom när president Donald Trump under ett möte i FN:s generalförsamling valde att upprepa Reagans varning, nu med direkt adress: ”Om inte Tyskland omedelbart ändrar kurs, kommer man att bli totalt beroende av rysk energi.”

Det var emellertid inte bara tyska socialdemokrater som med stor glädje kröp i säng med ryssen.

Tyskland var vid den tiden på väg att kraftigt öka sin import av rysk gas, som ersättning för avvecklad kärnkraft. Och man var övertygad om att detta var en lysande idé. Idag är det många som med betydande skadeglädje delar bilder av hur medlemmar av den tyska FN-delegationen hånflinar åt Trump. De hånflinen har nog vid det här laget stelnat till grimaser.

Det var emellertid inte bara tyska socialdemokrater som med stor glädje kröp i säng med ryssen. Under sina sexton år vid makten som tysk förbundskansler kom kristdemokraten Angela Merkel att kringgärdas av en aura som Europas ledande politiker och som den som var bäst skickad att hantera Europas relationer till Ryssland. Hennes mest bestående bidrag till dessa relationer var att in i det sista hävda att Nord Stream var ett kommersiellt projekt som inte fick politiseras. Parallellt med sina ständiga telefonsamtal med Putin gjorde hon hårt motstånd mot alla amerikanska försök att stoppa Nord Stream II.

Anledningen till att dessa intima tyska relationer med herrarna i Kreml förtjänar att uppmärksammas går långt utöver att Tyskland bör ställas till svars. Även om detta förvisso kan vara på sin plats, förtjänar det att understrykas att Tyskland inte har varit ensamt. De tysk-ryska rörledningarna drogs faktiskt genom svensk ekonomisk zon och krävde därför svenskt godkännande. Med sedvanligt svenskt hyckleri har regeringar till höger och vänster turats om att gå Nord Streams ärenden.

Svenska Kremlkramare till höger och vänster

När den första rörledningen byggdes valde regeringen Reinfeldt att ge grönt ljus, medan socialdemokraterna var kritiska. När turen kom till Nord Stream II valde regeringen Löfven att ge grönt ljus, medan de borgerliga var kritiska. Sammanfattningsvis kan sägas, att svenska Kremlkramare har varit minst lika ivriga i att stödja Gazprom som tyska Putinverstehers, detta trots att Sverige använder försumbara mängder rysk gas. Avgående utrikesminister Ann Lindes försök att blanda bort korten med hänvisning till internationell rätt är direkt patetiska.

Den verkliga anledningen till att gullandet med herrarna i Kreml har varit så skadligt ligger i den allt starkare intressegemenskap som vuxit fram mellan västerländska politiker och företrädare för den ryska maffiastaten. Denna intressegemenskap har lett till att man vägrat se att de krafter man så gärna samarbetat med har varit just de man minst av allt borde ha velat se i ledande ryska positioner. Kremlkramarna har, enkelt uttryckt, varit i säng med fredens, demokratins och rättsstatens värsta fiender. Idag har vi facit, och det är inte vackert.

Även om Merkel inte bör tillåtas att undandra sig ett betydande ansvar för att ha främjat och beskyddat tyska Putinverstehers, är det ett faktum att gullandet med herrarna i Kreml började långt innan hon kom till makten. Och det skulle komma att prägla både USA och Europa.

Den första vågen av västerländsk besatthet av att ha goda relationer med Kreml rullade fram redan när Michail Gorbatjov tog över makten som Sovjetunionens sista ledare. Tillsammans med Reagan lyckades han få till stånd ett slut på det kalla kriget, vilket var en bedrift i sig. Till hans heder måste också noteras att det var hans vägran att gripa till våld som gjorde att både balter och centraleuropéer kunde återfå sin frihet och att Tyskland kunde återförenas.

I många länder i väst, inte minst Tyskland, blev ”Gorby” en hjälte.

I Ryssland skulle han dock främst komma att ihågkommas för att det var under hans vakt som Sovjetunionen bröt samman, och som stora delar av den ryska befolkningen fick se alla sina besparingar gå upp i rök. Det var en händelse Putin sedermera skulle komma att karakterisera som den ”största geopolitiska katastrofen under det tjugonde århundradet”.

För demokratierna i väst kom Sovjetunionens – och den europeiska kommunismens – sammanbrott att innebära ett betydelsefullt vägskäl, där man hade att förhålla sig till hur Ryssland skulle behandlas. Man kunde ha valt att kräva en rysk uppgörelse med det egna ansvaret för kommunismens brott mot mänskligheten, liksom man hade krävt att Tyskland skulle göra upp med nazismen. Men man valde att se mellan fingrarna, att frikänna Ryssland och att krypa i säng med herrarna i Kreml.

En omedelbar konsekvens av att demokratierna i väst valde att sätta Ryssland först var att man samtidigt kastade Ukraina under bussen. Under den sovjetiska perioden fanns kärnvapen i Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Kazakstan. Via det sedermera ökända fördraget i Budapest 1994 lyckades västmakterna förmå de övriga tre att acceptera att samtliga kärnvapen skulle överföras till Ryssland. I utbyte fick de säkerhetsgarantier, undertecknade av kärnvapenmakterna Ryssland, USA och Storbritannien. Ukraina påminner idag mycket gärna om hur mycket dessa säkerhetsgarantier var värda – inte ett vitten!

En allt djupare spricka

Kommande tre decennier skulle komma att genomsyras av konsekvenserna av detta vägval. Det skulle växa fram en allt djupare spricka mellan länder i östra Europa, som hade erfarenheter av att vara under rysk överhöghet, och länder i västra Europa, som främst såg till egna intressen av att ha goda relationer med Ryssland. Medan det för Kremlkramare och Russlandverstehers skulle erbjudas glada dagar av sprudlande optimism kring ett nytt Ryssland, fann balter och centraleuropéer inte samma anledning till tacksamhet.

I Sverige blev dåvarande statsministern Carl Bildt en glödande anhängare av rysk chockterapi, och svenska skattebetalare fick glädjen att vara med och finansiera den utländska ”rådgivningen”.

Efter det sovjetiska sammanbrottet övergick alla de som så intensivt hade hyllat Gorbatjov i stället till att lovsjunga Boris Jeltsin. Hans beryktade ”reformer” bestod främst av ett obeskrivligt floskelmakeri, kring ”transition”, ”chockterapi” och ”systemskifte”. Medan experter och politiker i väst lät sig förtrollas av dessa floskler, fanns bakom fasaden en helt annan verklighet, en verklighet där väl placerade aktörer genomförde en omfattande plundring av kvarlåtenskapen efter Sovjetunionen. Det var nu som de sedermera ökända ryska oligarkerna byggde upp massiva förmögenheter, som för vissa skulle omvandlas till betydande politisk makt. För Kremlkramarna fanns här inga problem. Jeltsin kunde inte göra fel.

Den framväxande ryska maffiastatens bäste vän var den amerikanske presidenten Bill Clinton, vars relation till Jeltsin präglades av en mycket stark intressegemenskap. Det var symptomatiskt att de bilaterala relationerna utformades i en särskild kommission, ledd av vicepresidenten Al Gore och den ryska premiärministern Viktor Tjernomyrdin. När CIA varnade Vita Huset för att Tjernomyrdin, till följd av sin betydande inblandning i storskalig rysk korruption, utgjorde olämpligt sällskap för Gore, valde den senare att återsända rapporten med ett kärnfullt ”Horseshit” skrivet över försättsbladet.

USA var dock ingalunda ensamt om att älska den svårt alkoholiserade ryske presidenten och hans ”unga reformekonomer”. I Sverige blev dåvarande statsministern Carl Bildt en glödande anhängare av rysk chockterapi, och svenska skattebetalare fick glädjen att vara med och finansiera den utländska ”rådgivningen”.

Ingen tvekan inför våld

En viktig skillnad mellan Gorbatjov och Jeltsin var att den senare inte hyste någon tvekan inför att ta till våld. När det första kriget i Tjetjenien inleddes på 1990-talet ställdes västvärlden vid ännu ett viktigt vägskäl, och man valde ånyo att ställa sig på Moskvas sida. Mitt under detta brutala krig valde IMF att bevilja en jättekredit som gick rakt ned i den ryska krigsmaktens kassa. De som försökte kritisera de metoder Kreml använde bemöttes av allt grövre anklagelser om rysshat och russofobi.

En viktig anledning till att så många så gärna ville upprätthålla bilden av Ryssland som en pålitlig partner var att så många – för en tid – tjänade så mycket pengar på ruttna ryska affärer. De som försökte utfärda varningar för att det som pågick i Ryssland hade mycket litet att göra med marknadsekonomi och rättsstatlighet möttes av flinande börsmäklare som visade diagram över den strålande värdetillväxten i ryska aktier. I Sverige marknadsförde mäklarfirman Hagströmer & Qviberg sina Rysslandsfonder med att det i Ryssland hade skett en ny revolution – en marknadsekonomisk!

I augusti 1998 brast bubblan. Den ryska rubeln kollapsade och med den även de kraftigt upphaussade ryska finansmarknaderna. För andra gången på ett decennium blev huvuddelen av den ryska befolkningen ruinerad. Denna gång drabbades dock även utländska intressen. Omfattningen av det ryska haveriet beräknades till 40 miljarder dollar. Mycket av detta drabbade utländska investeringsfonder. De svenskar som hade låtit sig lockas att investera i Rysslandsfonder fick plötslig anledning till eftertanke.

Putins väg till makten stakades ut via berått mord på den egna befolkningen.

Kremlkramarna skulle dock inte låta sig avskräckas. I mars 2000 valdes Vladimir Putin till president. Det var första gången någonsin en man från den ryska säkerhetstjänsten nådde så högt, och det borde fått varningsklockor att ringa. Men sådana varningar var det ingen som ville ta till sig. Den allmänna uppfattningen sammanfattades av en välkänd svensk historieprofessor, Rolf Torstendahl, som noterade att man hade ”befordrat en duglig byråkrat”.

Putins väg till makten stakades ut via berått mord på den egna befolkningen. I september 1999 exploderade bomber i stora hyreshus i Moskva och Volgodonsk. Det anses allmänt vara klarlagt att det var säkerhetstjänsten FSB som låg bakom dem, alltså Putins tidigare arbetsgivare. De 300 döda togs till intäkt för att inleda ett andra krig i Tjetjenien, ett krig som skulle bedrivas med en än mer omfattande brutalitet. Putins blodiga spår skulle senare komma att leda från Groznyj i Tjetjenien till Aleppo i Syrien och till Mariupol i Ukraina. Tidig kritik mot denna brutala krigföring avfärdades dock av Kremlkramarna som rysshat och russofobi.

Alla ville vara med

Det var mycket som stod på spel. Den stora ryska marknaden lockade till jättelika utländska investeringar, främst men inte uteslutande i olja och gas. Alla ville vara med och alla ville synas med Putin, som till och med kom att pryda omslaget på Time Magazine, som ”Person of the year 2007”. Företag i väst tycktes drivna av ett slags ekonomisk masochism. Ju mer man förlorade, desto större blev drivkraften att kasta ännu mera pengar i det ryska gapet.

Det var vid denna tid som skiljelinjen mellan öst och väst inom Europa börjades vidgas. Inför Nato:s toppmöte på våren 2008 närde Georgien och Ukraina stora förhoppningar om att man skulle få bli medlemmar av Nato. USA menade – förutseende – att detta var nödvändigt, men Tyskland och Frankrike vägrade. I augusti valde Ryssland att gå i krig med Georgien, med det uttalade syftet att dra en röd linje mot vidare expansion av Nato. Och de amerikanska Kremlkramarna skulle snart nog återta greppet. Trots kriget i Georgien valde den nytillträdde amerikanske presidenten Barack Obama att formulera en ”återställare” av relationerna till Ryssland.

En expert gick så långt som till att karakterisera de nya Bulava-missiler man utvecklade som beväpning till sina nya kärnvapenbärande Borei-ubåtar som ett större hot mot den ryska än den amerikanska flottan.

För den ryska militärens del var kriget i Georgien en fullständig och förödmjukande katastrof. Konsekvensen blev att man sjösatte en omfattande reformering av krigsmakten, som skulle bli smalare och vassare. Som stöd till denna militärreform inledde man också ett massivt program för upprustning och modernisering. För 600 miljarder dollar skulle man bygga hela nya förband, med helt nya och skräckinjagande vapen. Storskaliga militärövningar genomfördes, i syfte att skapa respekt för vad Rysslands nya krigsmakt var kapabel till.

Ryska militärexperter började snart skildra detta projekt för vad det var, en gigantisk om än mycket väl regisserad Potemkinkuliss. Bakom kulissen dolde sig en så omfattande korruption och inkompetens att det ansågs helt förutsebart att resultatet skulle bli en katastrof. En expert gick så långt som till att karakterisera de nya Bulava-missiler man utvecklade som beväpning till sina nya kärnvapenbärande Borei-ubåtar som ett större hot mot den ryska än den amerikanska flottan.

Allt gick fel

När denna skräckinjagande ryska krigsmakt inledde sin fullskaliga invasion i Ukraina fick vi facit. I stort sett allting gick fel. Det enda den ryska militären verkligen lyckades med, utöver mord, våldtäkter och plundring, var att åstadkomma omfattande ödeläggelse av infrastruktur och att döda ett stort antal civila. Den viktigaste lärdomen av denna katastrof är att alltför många alltför gärna hade låtit sig imponeras av de ryska Potemkinkulisserna.

Det fanns förvisso undantag. Den amerikanske senatorn John McCain valde att brännmärka Ryssland som en ”bensinmack som låtsas vara ett land”. Andra skulle senare parafrasera med att utmåla Ryssland som en ”bensinmack med kärnvapen”. Detta var i sin tur enligt god tradition från den tyske förbundskanslern Helmut Schmidt, som 1977 karakteriserat Sovjetunionen som ett ”Övre Volta med kärnvapen”. Det grundläggande budskapet har genomgående varit att Ryssland är så korrumperat, så teknologiskt efterblivet och så illa organiserat att det inte skulle ha en chans emot en krigsmakt som den amerikanska.

Om detta budskap hade kunnat nå fram i tid, kanske regeringar i väst inte hade känt fullt lika stor ängslan inför att sända tunga vapen till Ukraina, som då mycket snabbare hade kunnat slå tillbaka den ryska inkräktaren. Stort mänskligt lidande och massiv materiell ödeläggelse hade kunnat undvikas. Men budskapet gick inte fram. Såväl politiker som militärer och militära industrier föredrog att odla myten om ett stort och starkt Ryssland, det vill säga precis den myt Kreml så gärna ville sprida. Alla måste frukta oss – annars dödar vi er!

Ett första tecken på vidden mellan Reagans klokskap och Tysklands dårskap kom när Ukraina började diskutera en anslutning till EU, och därmed till väst. Reaktionen från Ryssland blev energiutpressning. Medan följsamhet skulle belönas med billig gas, skulle motstånd mötas med dyr gas och leveransstörningar. När proeuropeiska krafter i Ukraina gjorde uppror mot den proryske presidenten Viktor Janukovytj 2014, blev Rysslands svar militärt – ockupation och annektering av Krim och ett lågintensivt krig i Donbas.

Tandlösa sanktioner

Svaret från Kremlkramarna blev det förutsebara, nämligen att förhandla om hur mycket Ukraina skulle behöva tvingas att ge upp för att få ett avtal med Ryssland, ett avtal man i Kiev var övertygad om att Ryssland inte skulle hålla. Tyskland och Frankrike intog en hög profil, med Minsk 1 och Minsk 2 och Normandieformatet. Trots den förfärliga nedskjutningen av ett civilt flygplan från Malaysia Airlines 2014, lyckades man inte enas om annat än tandlösa sanktioner. Detta var ett viktigt budskap till Kreml, som man skulle bära med sig när man i februari 2022 gick till fullskalig invasion. Reaktionerna från väst skulle bli begränsade och övergående.

Både balter och centraleuropéer hade länge varnat för att Rysslands strategiska ambitioner inte skulle sluta med Georgien, utan att Ukraina skulle stå på tur och därefter de baltiska staterna och Polen. Precis detta var också vad Putin hotade med i januari 2022, när han värmde upp inför den stora invasionen. Sådana varningar hade dock mötts av samma slentrianmässiga avfärdanden om rysshat och russofobi. Många i östra Europa började uppleva den tysk-franska hållningen i synnerhet som ett rent kolonialt förakt för de mindre vetande.

När det stor klart att en massiv invasion hade inletts, delades västvärlden i två läger. På ena sidan fanns de länder som var beredda att göra allt de kunde för att hjälpa Ukraina att vinna, till exempel Storbritannien, länderna i Baltikum, flera centraleuropeiska länder och USA. På den andra fanns de som hoppades att det snart skulle gå över: Tyskland, Österrike, Ungern och Italien. Frankrike har som vanligt lekt karusell mellan alla möjliga ståndpunkter. Det var på något vis symptomatiskt att när kriget bröt ut, och merparten av alla andra demokratier hade evakuerat sina ambassader, befann sig chefen för den tyska underrättelsetjänsten i Kiev. Han var övertygad om att det inte skulle bli någon invasion. Man blev tvungen att sätta in militära specialstyrkor för att evakuera honom.

När kriget väl hade inletts, agerade Tyskland utifrån sin övertygelse om att den mäktiga ryska krigsmakten snabbt skulle göra slut på Ukraina, och att det viktigaste var att kriget inte fick orsaka långsiktig skada i de tysk-ryska relationerna. Alltså valde man att göra allt för att urholka sanktionerna, att tillse att gasen fortsatte att flöda, och att vapenleveranser till Ukraina inte skulle räcka längre än till ett begränsat försvar.

Stor mängd felbedömningar

Övertygelsen om att Ukraina inte skulle kunna vinna kriget kom att utmärka allehanda skrivbordsstrateger, vilkas budskap genomgående har varit att krigets utgång är given. Först skulle Kiev intas på tre dagar och en marionettregim skulle tillsättas. Sedan skulle ryskt artilleri lägga Kiev i aska och grus. Sedan skulle en sex mil lång kolonn av ryska pansarfordon på väg mot Kiev garantera att staden skulle omringas.

När detta misslyckats och de ryska styrkorna drogs tillbaka övergick man till att varna för en rysk attack mot Odessa, där landstigningstrupper från Krim skulle förenas med marktrupper i en fortsatt offensiv fram till Moldavien.

I Sverige har vi överstelöjtnanten Joakim Paasikivi, vars analyser alltid varit lika briljanta som balanserade.

När inte heller detta skedde, började man förklara hur den ryska krigsmakten i stället skulle genomföra en omfattande inringning av Ukrainas bästa trupper i öst. När så inte skedde, började man varna för en mellanstor inringning, och till slut nöjde man sig med att varna för en liten inringning. När Ukraina så inledde sin mycket framgångsrika motoffensiv var det ingen hejd på hur illa det skulle gå, hur det ryska artilleriet skulle vålla mycket stora förluster, hur ryska förstärkningar skulle föras fram och hur regeringar i Europa och USA skulle ge upp och avbryta sitt stöd.

Det bör tilläggas ett det självfallet även här har funnits lysande undantag. I Sverige har vi överstelöjtnanten Joakim Paasikivi, vars analyser alltid varit lika briljanta som balanserade. Men överlag är det bilden av det mäktiga och oövervinneliga Ryssland som har dominerat. Då Ryssland inte kan besegras är det lönlöst att hjälpa Ukraina. Det bara förlänger pinan. Blotta tanken på att Ukraina faktiskt skulle kunna vinna kriget och befria hela sitt territorium har för många framstått som helt främmande. Ändå är det precis det som nu är på väg att ske.

För Kremlkramare och Putinverstehers inleds nu den sista akten i dramat. Det mäktiga, mystiska och romantiska Ryssland, som enligt den store ryske poeten Fjodor Tjutjev inte kan mätas med vanlig linjal, har visat sig vara ett verkligt ondskans imperium, en källa till outsägligt barbari, även emot den egna befolkningen.

Roddare som nu ror

Efter det andra världskrigets slut myntades begreppet ”roddare”, som ett epitet för alla de svenska intellektuella som plötsligt inte längre ville kännas vid sina bruna sympatier, som kastade sig i sina båtar för att snabbt ro över till andra sidan.

Efter det tyska nederlaget vid Stalingrad fanns inte en enda svensk som någonsin varit nazist. Alla hade varit emot Hitler. Efter Berlinmurens fall fanns det inte en enda svensk som någonsin varit kommunist. Samtliga vänsterintellektuella hade varit emot förtrycket i Sovjet, och självfallet emot den illegala ryska annekteringen av de baltiska staterna. Efter Ukrainas seger kommer det inte att finnas en enda svensk som någonsin varit Kremlkramare. Alla har varit emot Putin. Ingen har någonsin orerat om rysshat och russofobi. Alla har varit övertygade om att Ukraina skulle vinna kriget. Och alla har varit varma förespråkare för att vi måste göra allt vi kan för att hjälpa Ukraina.

Den här gången kanske det inte kommer att lyckas. Kanske det kommer att resas krav på att de som varit mest ”förstående” bör gå i bräschen för krav på att Ryssland måste ställas till svars för sina illdåd, att det måste klarläggas hur ryska påverkansoperationer har utformats och varför vi har varit lika senfärdiga i att hjälpa offren som i att brännmärka förövaren. Samtidigt som det skulle vara välgörande, är det väl inte särskilt troligt. Roddarna kommer nog att klara sig över till andra sidan – även denna gång.