Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Kultur

Det nya Sverige behöver liberal nationalism

Öppet spår i Vasaloppet. Foto: Ulf Palm / TT Nyhetsbyrån

Först trodde jag inte att det var möjligt, men med sommarens diskussion om ”demografi” och ”Jimmie moments”  har  den migrationspolitiska debatten polariserats ytterligare. Utvecklingen kan ses som ännu ett symptom på en högljudd men fattig debatt. Inte minst har partierna svikit sitt ansvar att för väljarna ”presentera hållbara argument, formulera sammanhängande visioner och att förankra ställningstaganden och avvägningar i respektive idétradition”, som Andreas Johansson Heinö uttryckte det.1

Jag tänker därför ta tillfället i akt att kortfattat presentera en sådan långsiktig vision: liberal nationalism.  Läsare som är vana vid den svenska politiska debatten studsar kanske till redan här. Vad tusan är ”liberal nationalism” för något? Utgörs inte själva den politiska striden av liberalism på ena sidan och nationalism på den andra?

Av Björn Östbring | 8 september 2019
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Lyssna på texten I korthet Stöd Kvartal
I korthet
/ Artikelförfattaren skriver att i Sverige har den samhälleliga kulturen tagits för given och försummats. Men i många stadsdelar och små orter är andelen utlandsfödda så stor att integrationsprocessen inte fungerar, och ungdomar växer upp med främlingskap och med dåliga utsikter att klara sig i samhället och på arbetsmarknaden.
/ Även den liberala idétraditionen rymmer fler synsätt på relationen mellan liberalism och nationalism än det motsatsförhållande som oftast tas för givet i svensk politisk debatt.
/ Historiskt har det i både politiskt tänkande och politisk praktik varit vanligt att hysa en nationell samhällsuppfattning, i kombination med andra ideologiska ställningstaganden.
/ Så kallad liberal nationalism lägger vikt vid en gemensam “samhällelig kultur”, vilket är förenligt med att samhällsmedlemmarna har olika religion eller etniska traditioner.
/ Invandring som sådan framstår inte som negativ på samma sätt som utifrån en traditionell nationalism, men kravet på en gemensam samhällelig kultur gör att omfattningen kan bli för stor.
/ Liberala “universalister” behöver klargöra var den långsiktiga samhällsvisionen är, givet att nuvarande migrationstakt och nivå av utlandsfödda saknar historisk motsvarighet.
/ Att göra en åtskillnad mellan en sund nationalism och en elakartad nationalism medför att man måste ta ansvar för att vakta denna gräns, och markera mot de starka tendenser till främlingsfientlighet som existerar i samtiden.
”Vad förenar ett folk?”,  frågar sig en av huvudpersonerna, Tyrion Lannister, i slutscenen till HBO:s megasuccé Game of thrones. Hur kan ett land med så många olika folkgrupper som seriens fiktiva nation Westeros förenas?
“Är det arméer? Guld? Eller flaggor? Nej, berättelser. Det finns inget mäktigare än en stark berättelse.” 
Sverige har på relativt kort tid förändrats från ett land med en av Europas mest homogena befolkningar till ett mångkulturellt samhälle. Den berättelse vi haft om Folkhemmet, Den tredje vägen eller det tysta bondefolket som industrialiserades och slog världen med häpnad passar allt sämre för den nation som Sverige har blivit. Därför tar Kvartal nu initiativ till en serie essäer där skribenterna fått uppdraget att formulera en ny berättelse om Sverige – en berättelse om vad som kan förena de människor som idag bor inom landets gränser – oavsett om de är födda här eller på andra sidan jorden, om de bor i glesbygd eller storstad, om de är gamla eller unga. Först ut i serien är Björn Östbring, fil. dr i statsvetenskap och litteraturredaktör för Statsvetenskaplig tidskrift.

Vad är liberal nationalism?

Hur främmande termen än kan upplevas är liberal nationalism en etablerad position inom politisk filosofi, om än inte i huvudfåran. I min avhandling Migrationspolitiska dilemman (2019) diskuterar jag samtidens politiska frågor utifrån två positioner: liberal universalism respektive liberal nationalism.2 John Stuart Mill brukar betraktas som en tidig representant, följd av Isaiah Berlin i mitten av 1900-talet och David Miller och flera andra inom samtida politisk filosofi. John Stuart Mill ansåg att liberala och demokratiska institutioner krävde att medborgarna delade nationalitet: ”Free institutions are next to impossible in a country made up of different nationalities”.3 Denna analys kombineras dock med en för universalismen karakteristisk motvilja inför människors snäva identiteter och moraliska synsätt, och ställningstagandet för nationalstaten var i den meningen starkt instrumentellt. Isaiah Berlins och samtida teoretikers liberala nationalism kan beskrivas som i högre grad resultatet av ett möte mellan å ena sidan liberalism och å andra sidan idétraditioner som betonar egenvärdet av kollektiva identiteter och gemenskap. I idéhistorikern Berlins fall handlade det om romantikens tänkare, medan David Millers idéer kan ses som ett delvis tillmötesgående svar på den kritik av liberalismen som formulerades av ”kommunitarister”, såsom till exempel Charles Taylor och Michael Sandel.4

Läs mer Visa mindre