Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Kultur |

Det norska och det svenska tillståndet

Foto: Kathrine Sørgård

Hur kommer det sig att den norska glesbygden klarar sig så bra jämfört med den svenska? Nationalekonomen och skribenten Jonas A Eriksson begav sig ut i en norsk avfolkningskommun för att hitta svaret. Där fann han chockerande dyr mjölk och en decentraliserad distriktspolitik. I Norge stannar pengarna från naturresurser på orten istället för att delas ut som allmosor från centralmakten.

De stolta och starka norska landsbygdskommunerna skulle knappast ställa upp på att bli sociala avstjälpningsplatser som flera svenska har gjort, skriver han. Men trots succén blir Norge nu allt mer likt Sverige.

Av Jonas A Eriksson | 3 september 2019
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
I korthet Stöd Kvartal
I korthet

/ Norge har ett mer decentraliserat beslutsfattande än Sverige och har nästan 50 procent fler kommuner än Sverige.

/ Norges oljepengar har indirekt hjälpt glesbygden. De har möjliggjort en utbyggnad av den offentliga sektorn som skapat hög sysselsättning bland kvinnor.

/ Principen att norrmän ska ha en ”geografiskt blind välfärdsstat” innebär att man får samma service oavsett var man bor.

/ Norge applicerar olika sociala avgifter mellan stad och glesbygd vilket innebär att de i vissa kommuner är noll.

/ När vattenkraften byggdes ut under 1900-talet såg lagstiftarna till att en del av de skatter som betalades inte skulle slussas vidare till staten utan behållas lokalt. Ungefär hälften av Norges kommuner får skatteintäkter från lokala naturresurser som vattenkraft.

/ Yrkesgrupper som lärare och läkare får sina studieskulder nedskrivna om de bosätter sig i glesbygdskommuner vilket bidrar till att det är lättare för dem att rekrytera kompetent arbetskraft.

/ Åldrande befolkning och sparkrav gör att Norge nu går i riktningen mot att bli mer som Sverige, med färre kommuner och en högre grad centralisering.

Som besökare från Sverige slås man av hur levande den norska landsbygden är. Där hela samhällen i Sverige klappat igen frodas många norska. En varm sommardag i juni åker jag till Rjukan, tätorten i Tinn kommun i Telemark. Rjukan ligger inkilad i en lång dal omgärdad av berg, 2,5 timmars skumpig bussresa från Oslo. År 1928 skänkte Norsk Hydro ortsbefolkningen en linbana så att människor kunde ta sig från dalen upp till toppen för att se solen, som annars knappt gick att se på vintern.

Läs mer Visa mindre