Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Mustafa Panshiri: Det ni valde att inte se

Foto: Privat. Mustafa Panshiri arbetar inte längre som polis.
Av Mustafa Panshiri | 5 april 2018
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
I korthet Stöd Kvartal
I korthet
  • En självvald aningslöshet från samhällets sida försvårar integrationsproblem i Sverige, inte minst vad gäller den stora gruppen ensamkommande.
  • Mottagningssystemet för ensamkommande är överbelastat, vilket bland annat fått till följd att barn och ungdomar tilldelats olämpliga gode män och vårdnadshavare.
  • Om den så kallade gymnasieamnestin inte går igenom riskerar 9 000 unga män att utvisas.
  • Samtidigt riskerar gymnasieamnestin att dra ut på lidandet för många i gruppen ensamkommande. Ett tungt ansvar vilar på det svenska samhället, som har lockat hit människor med orealistiska förväntningar.
Jag heter Mustafa Panshiri och har mitt ursprung i Afghanistan. Mina föräldrar är tadzjiker och gifte sig efter att ha träffats på jobbet i Kabul. Själv föddes jag 1986 och är storebror till två syskon. Mina minnen av Afghanistan kretsar kring sådant som den berömda mjukglassen med mangosmak, Bollywoodfilmer på helgerna och att ibland få hälsa på pappa på jobbet. 1997, när jag var elva år, kom vi till Sverige.

Jag växte upp i Nacka. 

Att komma till Sverige var som att vinna på lotteri efter ett liv i ett talibanstyrt Kabul. Sverige blev vår räddning. Samtidigt fanns det mycket som var konstigt.

Varför sålde svenska staten alkohol till folket? Hur kunde tjejer och killar bli tillsammans utan att de drog skam över familjen? Hur kunde riset vara av så usel kvalitet? Varför åt man pudding av levrat blod på skolan och varför i h-e drack man mjölk till maten?

Det var

Läs mer Visa mindre