Det konservativa blockets ideologi

[Hegel] har försett sina anhängare med ett försvar av välfärdsstaten.

Vid sidan av Burke har emellertid Friedrich Hegel också haft en central position inom konservatismen, även om det ihärdigt förnekats åtminstone på amerikanskt håll.⁶  Han har gett filosofiska verktyg för att vidareutveckla bland annat tankar om traditionens och kulturarvets betydelse för människans identitet och självförverkligande, värdet av differentiering och hierarki och kritik av individualismen. Han har också försett sina anhängare med ett försvar av välfärdsstaten.⁷ Synen på dess berättigande utgör ett viktigt moment i den skiljelinje som går mellan social- och liberalkonservativa. Söderbaum ser det som ett uttryck för liberalkonservatismens motstånd mot välfärdsstaten att Hegel inte är allmänt erkänd. Större betydelse för dennes öde har, tror jag, ändå den misstro som hans metafysiska böjelser och benägenhet att attrahera revisionistiska, radikala tolkningar, såsom marxismen, väckt.

Olika men ändå lika

Nämnda skiljelinje handlar om mer än välfärdsstaten. Det är olika fokus på statens roll, frihetens relativa värde, kultursyn och samhällsgemenskap. Socialkonservatismen, som Sverigedemokraterna i dag bekänner sig till, växte fram ur den kontrarevolutionära traditionen i början av 1800-talet och var länge dominerande i Europa. Långt innan socialismen fått en maktposition värnade man om de fattiga och sökte bistå dem med statliga medel, även om ambitionen naturligtvis inte var en socialstat i modern mening. Motsättningar mellan samhällsklasser har på socialkonservativt håll ansetts viktiga att förebygga, och man värderar folkkultur för dess meningsskapande och sammanhållande funktion. Detta går igen i Sverigedemokraternas omsorg om samhällsgemenskap och motverkande av klyftor.⁸ I socialkonservatismen, med dess folkligt förankrade kultursyn, finns flera beröringspunkter med nationalism.

Liberalkonservatismen – som sägs vara Moderaternas ledstjärna – har en större tonvikt på frihet, men avgränsar sig från liberalismen genom att värna om de små gemenskaperna där mänskligt välbefinnande frodas, snarare än atomistiska individer. Man bejakar frihandel, avböjer statliga pekpinnar och förkastar välfärdsstaten. På den sistnämnda punkten har man stöd i Burke, medan Hegel går en annan väg. Man har också en mer elitistisk kultursyn, som tar fasta på kulturens förädlande potential.

[Personalism] skiljer sig från såväl liberalismens atomism som socialismens kollektivism.

En riktning som i sina vanligaste manifestationer står nära konservatismen är personalismen. Den tar fasta på personen som unik och okränkbar, och samtidigt präglad av sin kontext och ser social gemenskap som något nödvändigt gott. Den skiljer sig från såväl liberalismens atomism som socialismens kollektivism, och dess naturrättsliga orientering låter sig förenas med Burkes filosofi. Dess syn på människans ofullkomlighet är i linje med konservatismens anti-utopism.⁴

Söderbaum behandlar i sin bok personalismen på drygt en sida och noterar att ett par viktiga konservativa profiler som Russell Kirk och Roger Scruton ansluter sig till denna riktning. Han hade gärna kunnat vara lite utförligare om i vilken grad den överlappar med konservatismen.

Transcendent ordning

Söderbaum fångar träffsäkert huvuddragen i konservativt tänkande. Han redogör överskådligt för dess framväxt och de huvudsakliga inriktningarna. Att Hegel ges en framträdande roll är en styrka jämfört med många andra framställningar. På några punkter tycker jag dock att han undviker viktiga sidor. Ett kännetecknande drag hos konservatismen har varit dess aristokratiska böjelse. Samhällsbärande klasser har samlats kring ett altruistiskt etos där status och heder har varit incitament till ansvar och pliktkänsla. Idag gör samhällsstrukturen sådana ideal svåruppnåeliga. Då ingen privilegierad status erkänns finns inte heller grund för motsvarande förpliktelser – noblesse oblige kan inte förekomma där inga åtskillnader anses legitima. Följden är att konservativa ofta har gjort gemensam sak med populismen. Vad innebär det för konservativa värden? Finns det något alternativ?

När Söderbaum i stort sett uppfattar en stark kontinuitet mellan dagens konservativa och Burke och dennes efterföljare bör man erinra sig att andra är av diametralt motsatt uppfattning. Till exempel den amerikanske filosofen Paul Gottfried säger att “det som idag utger sig för att vara ’amerikansk konservatism’ nästan inte har någonting gemensamt med de visioner och värderingar som en gång definierade denna rörelse.”¹⁰ Hur Söderbaum försvarar sin egen bedömning hade varit intressant att veta.

Det finns konservativa traditioner som inte ryms i Söderbaums perspektiv. Joseph de Maistre brukar betraktas som en av konservatismens portalfigurer. Trots att han “utan tvekan [är] en tidig burkeansk konservativ” exkommuniceras han av Söderbaum för sin kompromisslösa rojalism och teokratiska samhällssyn och förklaras stå “bara med ena foten i utkanten av konservatismen”.¹¹  Tage Lindbom,¹² en av Sveriges största konservativa tänkare i modern tid, nämns inte med ett ord i boken, även om en av hans böcker faktiskt ingår i litteraturförteckningen.

… utan en fast förankring i något som ligger utanför historien saknar man kriterium för att välja mellan traditioner.

Sådana författare är obekväma, men vad de gör är att understryka det som enligt den amerikanske politiska teoretikern Russell Kirk är hjärtat i konservatismen – tron på en objektivt given ordning hur världen bör vara inrättad, en struktur på tillvaron som man inte gör våld på utan negativa återverkningar. Här var Burke ofta otydlig. Och jag menar att utan en fast förankring i något som ligger utanför historien saknar man kriterium för att välja mellan traditioner, liksom man är illa rustad att hantera en utveckling till något helt annat än vad den var från början. Därmed riskerar man att hamna i relativism, eller i en luddig historisk utilitarism.

Svårigheten med urskillning visar sig när Söderbaum pläderar för en västerländsk kanon – en normativ samling av det bästa av västerlandets kulturella alster som utgör kulturens hjärta – och slår läsaren med häpnad genom att inkludera det brittiska heavy metalbandet Black Sabbath.

Upplysningen

I det sista kapitlet, som berör idéarvet från upplysningen och franska revolutionen, polemiserar Söderbaum mot uppfattningen att konservatismen tar avstånd från upplysningsidealen. Han säger att man skriver under på parollen frihet, jämlikhet och broderskap, fast med annan innebörd än vad liberaler och socialister lägger i orden. Han hänvisar till att konservativa ställer sig bakom bland annat vetenskapstro, medborgarskap, demokrati, maktdelning, lagstyre och likhet inför lagen.

Dessa värden är emellertid inte unika för upplysningen; de har sina rötter i antiken, kristen tradition och medeltida och tidigmodern utveckling. Kärnan i upplysningen är, förklarar Immanuel Kant, ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet,” det vill säga ur ”oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning.” Detta tog sig uttryck i en stark tilltro till människans förnuft och fientlighet gentemot uppenbarad religion, traditioner och ”fördomar”.¹³ Det är denna inställning som ligger bakom de ständigt nya manifestationerna av politisk radikalism, och bejakar man den lär man inte nå den bestående ordning som Söderbaum menar att konservatismen strävar efter.

Även om konservativ idébildning rönt ett ökat intresse under senare tid kan man inte säga att dess ideal gjort någon succé. Frågan är om situationen hade varit annorlunda om man starkare hade vidhållit den transcendenta ordning som legat till grund för det konservativa credot. En blekare variant skulle kunna vara mer lättsmält, men i stället för principfast initiativförmåga hamnar man då lätt i ett resignerat och fogligt förhållningssätt, där visionen inte sträcker sig längre än till vad som finns i den egna kulturens närminne.

Om det nya blocket verkligen är konservativt bör man visa att retorik motsvaras av substans.

Det återstår att se hur den konservativa visionen tar sig uttryck i praktisk politik i dagens Sverige – något som ett eventuellt regeringsskifte kan ge svar på. Om det nya blocket verkligen är konservativt bör man visa att retorik motsvaras av substans. M, KD och SD behöver dessutom återupprätta något mer tidlöst än bara det som kullkastats under det senaste decenniet.