Stefan Löfvens ministrar är nu också Liberalernas ministrar. Att spela tuff mot riksdagen fungerar inte längre, och januarisamarbetet klarar inte många fler veckor som den här.

Det tog inte många timmar mellan att Ulf Kristersson (M) lämnade in sitt misstroende och att Jan Björklund (L) ställde sig bakom det. Regeringens samarbetsparti Liberalerna vill också avsätta socialförsäkringsministern, efter dribblet runt Försäkringskassan och den avsatta generaldirektören Ann-Marie Begler.

I sak borde det inte förvåna. Om det är något svenskt parti som bekänner sig till idén om en oväldig förvaltning och allmänt vederhäftig maktutövning är det Liberalerna. Den samlade bilden av Annika Strandhälls statsrådsgärning är ungefär så långt från den liberalpartistiska idealbilden som man kan komma i Sverige.

Jan Björklund var vansinnigt kritisk redan förra våren, och kunde inte gärna backa undan nu.

Hur det blir med Centerpartiets avgörande röster återstår att se, svar lär komma inom kort, men för de många socialdemokrater som under torsdagen avfärdade misstroendet som allmän desperation från Moderaterna är det en läxa oavsett.

Bluffen är redan synad

Under förra mandatperioden byggde Stefan Löfvens maktinnehav på ett slags brinkmanship mot riksdagen, med det inställda extravalet och försvaret för den misstroendehotade Peter Hultqvist som främsta exempel. Med tanke på hur väl det föll ut då är det begripligt om det blivit inspirerande för hur man agerat nu.

Det här fungerade dock främst för att det hela tiden fanns en bluff att syna: Den om den ”eniga alliansen”. De borgerliga kunde låta kaxiga på presskonferenser, men de hade ingen aning om vad de skulle göra i händelse av riktig regeringskris eller extraval. Vilket bevisades med eftertryck i höstas.

Regeringen behövde egentligen inte någons gillande. Så länge man bara kunde odla sprickan mellan de borgerliga, utan att alliansen sprack officiellt, var allt i grunden lugnt.

Så ser det dock inte ut längre. Både Liberalerna och Centern har nu köpt aktier i Stefan Löfvens regeringsprojekt. Hans ministrar är i praktiken deras ministrar också, och alla eventuella dumheter sker nu även officiellt på deras vakt.

Ju mer det här sjunker in hos alla inblandade, desto större lär konsekvenserna bli.

Obefintligt förtroende

Det var nämligen inte bara sakpolitiska skäl som gjorde att det satt långt inne för de liberala partierna att ge S en mandatperiod till i kanslihusen.

Minst lika mycket handlade det om att man tycker att Löfvenregeringen har manifesterat mycket av det man har allra svårast för med socialdemokratisk maktutövning: Tillsättningar på parti-och-rörelse-kvot, snarare än på lämplighet. Politiskt skarvande i valtaktiska syften. Ett allmänt öppet förhållande till sanningen, beroende på vad som för dagen är politiskt gångbart och missgynnar motståndarna.

Lösningen blev att låta regeringen sitta kvar, men samtidigt försöka markera tydligt avstånd från den.

Ska januarisamarbetet kunna bli långsiktigt kan det inte fortsätta så. Det är ingen alltför djärv slutsats, efter en vecka med först havererad försvarsberedning och nu öppet misstroende.

Så sätt er då i regeringen

Den logiska lösningen vore förstås en ny regering. Inte nödvändigtvis genom att Stefan Löfven avgår, men kanske genom att Annika Strandhäll tog med sig sex-sju kolleger ut genom dörren. Vakanser som sedan kunde tillsättas med nya statsråd från Centerpartiet och Liberalerna.

Det är mycket möjligt att det sedan skulle gå åt skogen i alla fall, men då har man åtminstone gett samarbetet en ärlig chans. Det spel som pågår nu är bara förnedrande, för alla inblandade.