Det blir värre innan det blir bättre

Eftersom Putin nog inte syftade på förhandlingar, kan det ha varit ytterligare en anspelning på deras kärnvapen. Både det historiska perspektivet på motsättningen med västvärlden, och det förtäckta hotet får ses som avsedda för inhemsk, snarare än utländsk, publik. Det finns nämligen en växande övertygelse om att argument har slutat bita.

Även utrikesminister Sergej Lavrov tolkade historien på sitt sätt. På en presskonferens i Moskva den 28 januari anklagade han USA för att samla en koalition av europeiska länder för att lösa ”den ryska frågan” på samma sätt som Adolf Hitler hade strävat efter en ”slutgiltig lösning” för Europas judar. Eftersom Ukraina används av Väst som ett ombud för dess krigföring, är krigets uppgift detsamma som hos Hitlers arméer: ”den slutgiltiga lösningen” av den ryska frågan.

Lavrovs reaktion utlöstes av att flera politiker i Väst hävdat att Ryssland behöver tillfogas ”ett strategiskt nederlag”. Israeliska UD och chefen för förintelsemuseet Yad Vashem bestred liknelsen. Men Lavrov lät sig inte nedslås, utan upprepade budskapet i en intervju med TASS ett par dagar senare – och lade till en retorisk fråga: ”Är inte detta rasism, är inte detta nazism, är inte detta ett försök till ’den slutgiltiga lösningen på den ryska frågan?’”

Konspirationsteorier del av offentliga samtalet

Över åren har det skett en evolution av vad som är möjligt att säga i Ryssland. Konspirationsteorier har blivit en etablerad del av säkerhetsdebatten. Efter den fullskaliga invasionens inledning konstaterade den pensionerade generalstabsofficeren och doktorn i krigsvetenskap Konstantin Sivkov att Väst bedrev krig genom ombud mot Ryssland, vilket är en vida spridd övertygelse bland ryska tänkare. Än mer utmanande var att Sivkov menade att Polen agerade ombud för Storbritannien och Frankrike under sitt försvarskrig mot Tyskland i september 1939. De båda västmakterna gjorde då inget för att hjälpa Polen fastän en allians förelåg, i hopp om att Tyskland efter en polsk förlust skulle anfalla Sovjetunionen. Därför skulle rysk seger över ”Nazi-Ukraina” innebära stor förlust för Väst – deras nuvarande ombud för krigföring mot Ryssland skulle gå förlorad.

Rysslandskännaren Martin Kragh har konstaterat att ryska säkerhets- och militära tänkare ”sprider, tolererar och legitimerar konspiratorisk världsåskådning som framställer deras land som ett offer för amerikanska eller västliga försök att undergräva Ryssland”. Strategiska misstag kunde begås på grund av detta, både av Ryssland och Väst. För Väst ligger faran i att laborera med att Rysslands ledare opererar utifrån liknande världsåskådning eller rationalitet som den egna. För Rysslands del hotar ”ett misslyckande i strategisk kommunikation”, där sammansvärjningsteorier riskerar att tränga ut mer hållbara ståndpunkter. På grund av det auktoritära styret i Ryssland är det mindre troligt, menar Kragh, att ogrundade föreställningar om den yttre världen kommer att utmanas.

Den konspiratoriska världsåskådningen fanns inte bara bland folket, utan också hos många beslutsfattare och analytiker.

Omfattningen av Västs enighet, sanktionerna och materialhjälpen till Ukraina verkar ha underskattats av ryska bedömare. Misslyckandet gäller också uppfattningen om Ukrainas försvarsvilja och förmåga och därmed invasionens initiala genomförande.

Historiska minnen av försvar

På ett område tycks de ryska skribenterna få rätt i viss mån, efter ett dussintal år av ältande av Västs hybridkrigföring med icke-militära medel och genom ombud. Det är att Väst (nyväckta) engagemang resulterat i ett omfattande stöd som vid sidan av ukrainarna egna insatser bidragit till att en rysk seger, i form av kontroll av hela landet, uteblivit.

Den ryska aggressionen har bidragit till att engagera Väst och dess agerande är nu i närheten av vad som var en uppblåst rysk hotbild för femton eller fem år sedan. Ukraina får nu omfattande hjälp från Väst, men det är för att landet bedriver ett existentiellt försvarskrig mot ett folkrättsvidrigt angrepp.

Ryska skribenter och den politiska eliten skulle nog snarast beskriva det egna agerandet som en rysk taktisk offensiv inom ramen för en historisk insats över seklen – det strategiska försvaret av det egna landet mot allehanda inkräktare, inklusive Väst – åtminstone från slaget vid Neva 1240 när biskop Thomas av Åbo med en svensk här ska ha lidit nederlag mot Novgorod. Januarimötet i den amerikanska flygbasen i Ramstein lär ha setts som ytterligare ett kvitto på Västs lömska avsikter.

Ett 50-tal länders företrädare planerade där materiellt stöd till Ukraina, även om Leopardstridsvagnarna uppenbarade sig först efter flera dagar av intensivt internationellt skuldbeläggande av Tyskland. Så ser nämligen dynamiken ut i de ryska konspirationsteorierna. I takt med den ryska eskaleringen har det skett en respons som oproblematiskt passar i den ryska föreställningsvärlden. Då har vi förvisso sett åratal av västlig passivitet, som åren 2008–2014, eller den inte alltför energiska reaktionen på ockupationen av Krim.

Det finns dock analysförmåga hos vissa ryska iakttagare. En i delar nykter analys av ”specialoperationen” har nyligen gjorts av Dmitri Trenin, ansedd statsvetarprofessor och chef för en statlig tankesmedja. Förvisso blandar han på klassisk rysk analysmanér skarp faktabaserad analys med obekräftade påståenden och konspirationsteorier. Trenin menar att ett sammanbrott av hela den ryska politiken har ägt rum. Västs hybridkrigföring mot Ryssland övergick i februari 2022 i en kinetisk fas i ett krig genom ombud.

Kärnvapenavskräckning fungerar inte längre

Trenin förvånas över graden av enighet mellan vad han kallar ”engelsktalande länder”, Europa och asiatiska stater som stödjer USA. Polen och baltiska staterna i alla ära, men även Tyskland, Frankrike, Italien, och Spanien har intagit en antirysk ställning. Även Finland och Sverige har anslutit sig till denna skara genom beslutet att gå med i Nato. Andra alliansfria stater som Österrike, Irland och till och med Schweiz ligger inte långt efter i fråga om sin inställning, om inte ställningstaganden.

Trenin konstaterar vidare att kärnvapenavskräckningen som den ryska ledningen hade räknat inte längre fungerar. Deras varningar om konsekvenserna av att beväpna och träna den ukrainska försvarsmakten och förse den med underrättelser i realtid, och av att ge ekonomiskt stöd till Ukraina har inte avskräckt Väst. De frekventa anspelningarna på kärnvapnen från rysk sida, beklagar Trenin, har använts av Väst till att forma bilden av Ryssland som oansvarigt. Han döljer inte sin förvåning över att vad han betecknar som ”informationskampanj” (läs: påverkansoperation) inte har lett till offentliga protester mot kärnvapenhotet bland befolkningarna i Väst, och därmed till ett slut på stödet till Ukraina. Vidare konstaterar Trenin att Rysslands omsorgsfullt uppbyggda ekonomiska band med Väst är avslitna.

USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland har dessutom vidgats till ett ekonomiskt och finansiellt krig. Som ett resultat förlorade landet hälften av sina centralbanksreserver och tillgången till västerländska marknader. Den ryska förväntningen om att västerländska ekonomiska aktörer skulle agera i sitt egenintresse har heller inte uppfyllts. Särskilt smärtsamt är att energibanden med Europa som byggt upp över en 50-årsperiod har brutits. Relationerna mellan Moskva och Berlin har åter blivit fientliga.

Rysslands ”specialoperation”, fortsätter Trenin, visar att av Rysslands formella allierade var det bara Belarus som stod på Moskvas sida. Alla andra allierade, liksom Rysslands partners i Eurasiska ekonomiska unionen (EAEU) hade förhållit sig neutrala. De ville inte skada relationerna med USA och västvärlden. De passade också på att ytterligare diversifiera sin utrikespolitik och koppla loss det från Ryssland.

En frysning av stridshandlingarna längsmed frontlinjen är inte heller ett alternativ.

Denna ovilja kan vara relaterad till Rysslands oförmåga att snabbt avsluta operationen framgångsrikt, vilket dramatiskt minskat respekten för den ryska militära styrkan i omvärlden. ”Specialoperationen” avslöjade också allvarliga problem med strategi och militär taktik; luckor i försvarsmaktens utbildning, beväpning, utrustning och bemanning; i landets mobiliseringsförmåga, krigsindustri och i den politiska ledningen. Problemen avskräcker allierade och gör att Rysslands motståndares målsättningar ökar – ända till ”den slutgiltiga lösningen av den ryska frågan”.

Denna ”lösning” skulle inträda genom att Ryssland tillfogas ett så omfattande nederlag att det politiska systemet i landet kollapsar med efterföljande demilitarisering (inklusive kärnvapennedrustning), politisk omdaning, omskolning, byte av eliten – och som ett resultat av allt detta en marginalisering av Ryssland. Observera att ”lösningen” i Trenins tappning beskriver ett regimskifte och samhällsomdaning, inte ett potentiellt folkmord. Dock ser han som andra ryska iakttagare detta som ett slut på Ryssland som imperium – något annat, artfrämmande, skulle ta vid.

Utan återvändo

Trenin menar dock att det inte finns någon återvändo för Rysslands del. En kapitulation skulle inte ta Ryssland tillbaka till februari 2022 eller till 2013. I stället skulle den leda till nationell katastrof, kaos och förlust av suveränitet. En frysning av stridshandlingarna längsmed frontlinjen är inte heller ett alternativ. Det skulle innebära att Moskva erkände sin oförmåga att uppnå sina mål och därmed ett ”ett moraliskt nederlag”. Sannolikt skulle fienden återuppta den militära kampen för att uppnå ”sina maximalistiska mål”. Därför återstår bara ”en strategisk framgång” för Ryssland. ”Hela de östra, södra och centrala delarna” av Ukraina borde tas över. Galizien och Volynien i väster däremot (sammanlagt fem län som tillhört Polen och Österrike) kan inte inkluderas i den ryska civilisationen. De skulle utgöra en främmande organism i den ryska statskroppen och vara en ständig källa till instabilitet.

Den ryska långsiktiga framgången borde mätas med graden av politisk, ekonomisk och ideologisk integration av ukrainska territorier med Ryssland, menar han. Detta kräver massiva resurser och ansträngningar under många år. Detta kräver ”en stark politisk vilja från ledarskapet, ovillkorlig patriotism hos eliten och rikstäckande solidaritet” (min kursivering). Med andra ord krävs resolutare in- och utrikespolitik, hårdare inre kontroll, och försakelser inom den sociala och ekonomiska sfären för alla. Framför allt lydnad, om jag får gissa. Det blir alltså värre innan det blir bättre, om man hårdrar Trenins utsagor.

En rysk framgång lär inte leda till stabilt status quo i Östeuropa, enligt Trenin. Trycket på Ryssland från Väst kommer att bestå. Förutom själva Ukraina, kommer även Belarus, Transnistrien, Kaliningrad och Kaukasus att bli föremål för Västs krigföring mot Ryssland, spår Trenin. För att överleva behöver Moskva konsolidera sina positioner längs hela den västra geopolitiska frontens linje, från Arktis till Svarta havet.

I och med att Ryssland kastats ut från den globala ordningen, menar Trenin att landet inte längre har intresse av att skydda status quo – i Europa och världen som helhet. Rysslands ”skurkstatsstatus” i Väst betyder att Moskva kan bryta avtalet om icke-spridning av kärnvapen till Iran och Nordkorea. Ljuspunkten enligt Trenins bedömning ligger i att ”den globala majoriteten” nog står på Rysslands sida. Det är Kina, Indien, Turkiet, Iran, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Brasilien, Sydafrika och Indonesien som vill stärka sin suveränitet och öka sitt inflytande över hur världen styrs. Detta speglas också av den intensiva ryska diplomatin mot många länder utanför västvärlden, och den omfattande desinformationen som riktats mot afrikanska länder om kriget.

I krig med Väst sedan 2014

Dmitri Trenins analys sticker ut med hans delvis nyktra syn på Rysslands nya internationella läge. Däremot anammar han den etablerade bilden av Väst som angripare, Ukraina som ett ombud för dess ambitioner, och Västs ”maximalistiska” mål. Ett potentiellt regimskifte i stil med Tyskland eller Japan efter andra världskriget utmålas som en katastrof.

Som historiker noterar jag en parallell tillbaka till Putins ”invasionstal” där Ukraina beskrivs som konstgjord skapelse, formad av Polen och Österrike. Liksom flertalet ryska bedömare tycks inte Trenin ha noterat framväxten av en ukrainsk nation, vilket påskyndats av angreppet 2014 och av den fullskaliga invasionen.

Ryssland anser att de befunnit sig i krig med Väst sedan 2014.¹ Men ju förr Rysslands planer havererar och dess beslutsfattare och folk får anledning att ompröva den förda politiken, desto bättre för oss alla.