Liberalerna fick till slut sin nya partiledare. Hur det ska bli med alla farhågor och förhoppningar är dock även fortsättningsvis höljt i dunkel.

Jan Björklund pratade om Berlinmuren, Erik Ullenhag lyfte värdet av snällhet och Johan Pehrson skojade om sitt låga stöd bland ombuden, till ombudens stora nöje. Alla kände igen sig.

Liberalernas kröning av Nyamko Sabuni blev inte riktigt det harmageddon som försnacket utlovat, snarare en uppvisning i förvisso lätt påklistrad sammanhållning.

De outtalade ambitionernas krig

Det har varit en märklig process. Ju mer partiledarkandidaterna reste runt och försökte låta likadana, desto högre och mer ödesmättat blev tonläget från respektive supporterskara. I och utanför partiet.

När Erik Ullenhag har sagt att han vill se krafttag mot hedersvåld och integrationsproblem har hans motståndare hört att Sverige ska införa sharialagstiftning.

När Nyamko Sabuni har sagt att hon vill stärka den socialliberala mitten i svensk politik har hennes belackare hört ”bränn ner riksdagshuset och annektera Österrike”. Ungefär.

I grunden handlar det förstås om den så kallade regeringsfrågan. Det brukar göra det, eftersom Liberalerna mer än något annat parti har låtit den saken suga upp allt syre i både inre och yttre diskussioner. Vilket varit lite olyckligt, eftersom Liberalerna samtidigt är det överlägset mest splittrade partiet i just den frågan.

Nyckeln till legitimitet

Här fanns en tydlig förväntan bland Erik Ullenhags anhängare att han skulle hålla fast vid det som den avgående partiledningen investerat så tungt i: Att aldrig under några omständigheter öppna för en regering stödd på SD-röster. Detta trots att Ullenhag själv inte velat stänga några sådana dörrar under kampanjen.

På Sabuni fanns och finns en omvänd förväntan, inte minst från den bredare högern. Det är lätt att begripa varför.

Om ett entydigt liberalt parti skulle ansluta sig till Moderaternas idé om regeringsbildning finns kanske inga omedelbara mängder av väljarprocent att hämta, men väl en god bit politisk legitimitet bland allmänborgerliga väljare. Skulle det liberala partiet i fråga dessutom ledas av en kvinna med utomeuropeisk bakgrund blir det med ens mycket svårare för motståndarsidan att utmåla det borgerliga regeringsalternativet som ett identitärt stöveltrampargäng.

Krasst uttryckt. Dock sant.

Nej till allt, ja till kanske

Nu blev det alltså Nyamko Sabuni, men vad som händer sedan är inte alldeles klart för det.

Sabuni inledde sitt partiledarskap med att slå fast att januariöverenskommelsen gäller, så länge den hedras. Inför 2022 ska man återkomma med ett ”förankrat besked”, hette det, men redan på pressträffen efteråt kom indikationer på vad för typ av besked det kan tänkas bli.

Nämligen ett som gör alla externa parter missnöjda: Att inte välja sida alls, utan att gå fram på egen hand och sikta på vågmästarrollen. Folk får rösta, sedan är man beredda att göra upp med den som betalar bäst.

Detta tycks vara utgångspunkten för Sabuni, i alla fall för nu, och med tanke på att det är svårt att se några andra tänkbara kompromisser i partiet är det nog där någonstans det landar. Hur det landar i väljarkåren blir en senare fråga.

Ännu en folkpartist

Annars då? Det var ett kort installationstal, men Nyamko Sabuni lyfte värdet av forskning och utbildning, ville stärka företagsklimatet och hyllade Bengt Westerberg.

Sammantaget tyder med andra ord mycket på att Liberalerna faktiskt valde en folkpartist – igen. Med allt vad det kommer att innebära i form av besvikelser för andra.