För att komma åt hedersvåld och förtryck bör samhället först och främst motarbeta kyskhetskulturen och inte klanen, menar Omar Makram, projektledare på Riksorganisationen Gapf. Så länge man tror på kyskhetsnormer, oskuldsideal och att män har ansvar för att kontrollera kvinnors sexualitet kommer resultatet att bli hedersförtryck, oavsett om familjen ingår i en klan eller inte. Därför, när det gäller hedersfrågan, måste inriktningen vara att ändra moraliska värderingar och inte att öka tilliten till statliga institutioner eller på att byta lojalitet från klan till stat, anser artikelförfattaren. Analysen av Omar Makram  finns också som ljudpodd i uppläsning av Ola Ringdahl – om du vill lyssna klickar du på PLAY-ikonen i bilden ovan. 

Föreställ dig följande dialog mellan den svenska staten och någon som invandrat från ett klanbaserat samhälle:

– Välkommen! Här i Sverige har vi starka statliga institutioner och du behöver inte vara beroende av din klan längre!

– Oj, är det verkligen så?

– Polisen kommer att skydda dig från faror.

– Det låter perfekt, då behöver jag ju inte oroa mig för hämndaktioner eller förlita mig på att få skydd från medlemmar ur min klan.

– Vi har ett välfärdssystem som stöttar dig om du blir arbetslös och tillhandahåller hälsovård om du blir sjuk.

– Åh, låter fantastiskt! Då behöver jag ju inte oroa mig för om någon klanmedlem kommer att ta hand om mig. Var skriver jag på?

– Bra, så nu när du visat tillit till staten och inte längre anser dig vara beroende av din klan, så kan du också tillåta dina döttrar att ha sex före äktenskapet om de så önskar.

– Vänta, va! Är du skogstokig?!

Det har blivit relativt populärt på senare tid att förklara hederskulturen ur ett klanperspektiv. Denna teori kan kokas ner till ungefär detta: ”Hederskulturen är sprunget ur klanstrukturen, och det är en essentiell del av klanbaserade samhällen”. Detta påstående leder följaktligen till slutsatsen att ”där det finns en klan, återfinns hederskulturen, och där det inte finns en klan, finns det ingen hederskultur”. I själva verket är det inte så enkelt.

Promiskuösa klaner

Inom idén om att hederskulturen uppstår ur klanstrukturer, tycks man blanda ihop kyskhetsrelaterad hederskultur å ena sidan, och hederskodex inom klankulturen i allmänhet. Det sistnämnda kan, men behöver inte nödvändigtvis, inkludera en sexuell aspekt eller en tro på kyskhetsidealet.

Det har funnits, och det finns, klanbaserade samhällen som inte präglas av kyskhetsrelaterad hederskultur. På samma sätt finns det samhällen som inte är klanbaserade (det vill säga samhällen med en relativt stark/tydlig stat) som präglas av kyskhetsrelaterad hederskultur.    

Före islams intåg uppvisade den Arabiska halvön en sexuellt tillåtande kultur med ett antal unika äktenskapskonstellationer och former av sexuella relationer, inklusive några varianter av polyandri (det vill säga där en kvinna gifter sig med flera män).

Mangaiakulturen på Cooköarna var under en lång tiden en kultur med en öppen syn på sex, där tillfälliga sexuella relationer med olika partner var normen.

Bariindianerna är av uppfattningen att ett barn inte är resultatet av sperman från endast en man, utan av den ansamlade sperman i kvinnans livmoder. En god barikvinna eftersträvar således att ha sex med flera män, särskilt under graviditeten, i hopp om att det väntade barnet ärver de bästa egenskaperna hos varenda en av dessa män.

Inom Wodaabe-stammen i Sahelområdet i Afrika tillåts kvinnorna ha flera sexuella partners före äktenskapet. En årlig festival hålls där män klär upp sig och dansar i hopp om att imponera på kvinnorna och bli utvalda till sexuella partner oavsett om kvinnorna redan är gifta eller inte.  

Samtliga ovannämnda exempel är klanbaserade samhällen, som trots detta inte har anammat ett värdesystem (vare sig kulturellt eller religiöst) som upprätthåller kyskhet som ideal.

Kairos klanfria hedersvåld

Klanstrukturen är i sig inte en avgörande faktor eller ens en nödvändig komponent inom kyskhetsrelaterad hederskultur. Om det inte fanns ett tabu kring sexualitet; om det inte förelåg någon kulturell och/eller religiös koppling till kyskhet och idealisering av oskulden, om sex inte vore kopplat till skam och synd och om det inte ansågs vara mäns ansvar att säkerställa kvinnliga familjemedlemmars kyskhet och oskuld – då skulle en man i ett klanbaserat samhälle inte ha några problem med att hans dotter eller syster har sexuella relationer. Detta, i sin tur, skulle eliminera behovet av hämnd och återställande av familjens eller klanens heder på grund av en kvinnas sexliv.  

Alla samhällen där hederskulturen förekommer är dessutom inte heller alltid klanbaserade. Ett exempel på detta är Kairo, där jag är uppvuxen. Kairo är inte ett klanbaserat samhälle. Min familj tillhör inte någon klan, och samhället skiljer sig markant från länder som Somalia och Libyen. Hederskulturen har likväl ett starkt fäste även där.

För några år sedan blossade en anti-hijab-kampanj upp i Egypten, där kvinnor tog av sig sina hijab. Detta inte utan följder; fäder och bröder använde fysiskt våld som straff. Märk väl: fäder och bröder. Farbröder och kusiner var inte involverade, än mindre någon klan.

Ett annat exempel är en ung kvinna i Kairo som står mig nära. Hon har blivit slagen och inlåst av sin far, efter att hennes föräldrar upptäckt att hon har pojkvän. Ingen annan var involverad i bestraffningen och inskränkningarna av hennes frihet förutom hennes föräldrar. Ingen klan, inte ens den bredare släkten – endast föräldrarna.

Religiös konservatism

Ytterligare ett exempel som belyser skillnaderna mellan kyskhetsrelaterad hederskultur och klankultur är situationen i Mellanöstern och Nordafrika före den islamiska konservatismens återkomst och intensifiering i regionen under 1980-talet. Många är bekanta med fotografier från länder som Egypten och Iran, från en tid då kvinnor inte var överdrivet täckta i tyg. Dessa bilder var tagna före ”det islamiska återupplivandet” (ett viktigt koncept inom islam, som inom akademin och i litteratur på engelska betecknas ”the Islamic revival”). Dessa bilder vittnar om en tid då kvinnosynen var avsevärt mer avslappnad och kvinnokroppen och kyskhet var av mycket mindre vikt i samhället i allmänhet. Detta kom att ändras efter att dessa samhällen rört sig mot ett religiöst värderingssystem, som inkluderar kyskhetsnormer. Detta värderingsskifte skedde på grund av ett återintåg av religiös konservatism, inte på grund av en omstrukturering av den sociala organisationen och inte på grund av ett skifte från stat till klan.      

Med detta sagt, är denna text inte ett försvar av klanstrukturer; alla strukturer som avser att begränsa individuell frihet bör motarbetas. Det är dock viktigt att förstå de unika särdragen hos hederskulturen, vilket särskiljer den från klankulturen. Vi bör således vara försiktiga med att reducera hederskulturen till endast en förlängning av klankulturen, eftersom ett sådant förhållningssätt gör det omöjligt att identifiera det verkliga problemet och att lösa det.

Klanen kan förvärra hederskulturen

Klanen kan öka pressen att ge efter för hederskulturen, liksom förstärka det upplevda behovet av att agera och bestraffa överträdelser av en redan existerande norm – till exempel även när föräldrarna själva egentligen inte vill bestraffa sina barn. Men klanen är inte den faktor som ger upphov till hederskulturen.  

Om hederskulturen endast handlade om ett kollektivt tryck, som vissa hävdar, hade det inneburit att konservativa invandrande familjer som flyttar till sexuellt liberala länder som Sverige, plötsligt skulle vara tillfreds med att deras döttrar är sexuellt aktiva.

Även om mina föräldrar och syskon hade flyttat till Sverige, där de inte känner någon och ingen känner dem, och där samhället är liberalt och sexuellt tillåtande, finns det ändå ingen chans att de hade tillåtit mina systrar att ingå sexuella relationer med någon före äktenskapet. De tycker helt enkelt att det är moraliskt fel och att det är deras ansvar att se till att förebygga att det inträffar.

Jag förstår vikten av att lyfta problematiken med klankulturen, då det länge varit tabu att prata om detta fenomen i Sverige – ett land där det varit svårt att prata om några som helst kulturskillnader, där man länge velat förklara värderingskrockar med utbildningsnivå eller ekonomiska faktorer, och där man vägrat att erkänna kulturella aspekter. Att integration skulle uppnås enbart genom att människor lär sig svenska och hittar en sysselsättning, har varit en felaktig förenkling. Att integration och nedmontering av kyskhetsrelaterad hederskultur kan uppnås enbart genom att nyanlända förflyttar sin lojalitet och tillit från klanen till statliga institutioner – det är också en felaktig förenkling.

Hederskulturen har att göra med kultur och/eller religiösa värderingar snarare än sociala strukturer. Att fokusera på den sociala organisationen snarare än på värderingar riskerar att bli farligt vilseledande. Människor kan ändra sin relation till staten och förflytta sin lojalitet från klanen till staten, men om deras värderingar vad gäller kyskhet och oskuldsideal inte förändras, då fortsätter problemen med hederskultur att frodas.

Om ett samhälle och dess invånare antar idén om sexuell renlighet som något viktigt och i synnerhet antar idén om kvinnors kyskhet som något som är relaterat till mäns heder – då kommer problemet med hedersrelaterat våld och förtryck att uppstå oavsett social struktur eller social organisation, och vare sig detta samhälle baseras på en stat eller en klan.

Liberala, sekulära och rationella värderingar

För att nedmontera hederskulturen krävs att vi frikopplar synen på kvinnor och den kvinnliga sexualiteten ifrån idéer om underordning, skam och synd. Detta i sin tur, kräver att vi först och främst riktar vår energi på att motarbeta den förtryckande kyskhetskulturen och inte sätter klanen som vårt huvudfokus.  

Det krävs också att vi förespråkar principer om jämställdhet mellan könen, för att förändra kulturella och religiösa föreställningar om kvinnor som underordnade män, eller som mäns egendomar. 

Det krävs en kraftansträngning för att förändra religiösa och traditionella värderingar som fortfarande dominerar i många icke-västerländska samhällen till de liberala, sekulära och rationella värderingar som har etablerats i väst. På samma sätt som vi i väst under de senaste årtiondena har utmanat vår syn på kvinnors rättigheter, HBTQ-personers rättigheter och sexuell frigjordhet, är det nödvändigt att vi alla nu utmanar konservativa och bakåtsträvande värderingssystem som tenderar att förekomma inom vissa andra kulturer.