Hans ord rymmer en slags visdom som går att generalisera till många områden. Särskilt om man vänder på det han säger. För det krävs som bekant två för att dansa tango. Om de som invandrat till Sverige ska kunna få infödda svenska vänner måste den infödda majoriteten öppna sig för det. Arash Sanaris berättelse om hur en av faderns iranska vänner försöker bryta sin ensamhet är talande. På inrådan från sin terapeut går han till den lokala dansrestaurangen. Ensam. Och till skillnad från tidigare tar han inte med sig någon bok eller tidskrift att gömma sin ensamhet bakom. Terapeuten har coachat honom att inte ägna sig åt den typen av flyktbeteenden. Istället sitter han där vid ett bord med åtta tomma stolar, ler självsäkert och väntar på att någon ska kontakt. Och det sker så småningom.
Andra gäster frågar honom om stolarna är lediga. En efter en lyfts stolarna bort och till sist hela bordet. Han avslutar kvällen vid midnatt sittande på en ensam stol med människor dansande runt omkring sig utan att ha utbytt ett enda meningsfullt ord med någon.
Den utveckling vi nu ser på samhällsnivå är en slags makroversion av den ensamme iranske mannens upplevelse. Flyttlassen och skolvalen går i en allt snabbare takt bort från områden och skolor där många invandrade bor och går till mer etniskt homogena miljöer.
Sverige har problem, det är vi många som har insett. Men när vi talar lösningar pekas påfallande ofta på ”samhället”. Redan överbelastade och delvis dysfunktionella institutioner som socialtjänsten, polisen och skolan ska lösa gängvåld, utanförskap och växande klyftor. Detta är kanske inte så förvånande med tanke på att Sverige historiskt har skapat en så unikt stark tro på den robusta staten och de starka myndigheterna att medborgarna nästan har slutat att tänka på samhället som något annat än just detta. Den bistra sanningen är att myndigheterna sannolikt inte kommer att kunna vända utvecklingen annat än på marginalen. Och alldeles oavsett vad man anser om den politik som lett fram till detta har vi alla ett ansvar att utgå från den rådande situationen och göra det bästa av den. En sådan process börjar med den enskilde medborgarens små handlingar i vardagen.
För två år sedan höll förre rikspolischefen Dan Eliasson en presskonferens med anledning av att antalet särskilt utsatta områden hade ökat från 15 till 23. Där vände han sig till andra samhällsaktörer och utbrast: ”Hjälp oss. Hjälp oss.” För detta häcklades han men frågan är om vi istället för att slå ifrån oss budskapet borde ha reflekterat djupare kring det. För ett samhälle är till syvende och sist dess medborgare och om vi på allvar oroar oss för det alltmer segregerade, aggressiva och ängsliga samhälle som håller på att växa fram – då är det hög tid att börja leva efter John F Kennedys klassiska uppmaning: ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land.”
Och det går igenom allt vi gör: Hur vi bemöter en medmänniska i livsmedelsbutiken, i vilket tonläge vi tillrättavisar en högljudd grupp ungdomar med utländsk bakgrund, hur vi agerar som föräldrar vid fotbollsplanen eller i baskethallen. Men det är också dags att göra upp med den dumsnälla attityd gentemot invandrade som präglat de senaste decennierna. En inställning som på ytan signalerar godhet och förståelse men som under ytan skickar budskapet att vi förväntar oss så mycket mindre av dessa människor – såväl vad gäller att anamma värderingar som fungerar i Sverige som att försörja sig själva.
Egentligen borde det inte vara så svårt att i det vardagliga mötet med en människa se en potentiell vän, partner, bekant eller arbetskamrat. Att se förbi yttre attribut som hudfärg, brytning eller klädsel och se människan bakom. För det är sannolikt långt viktigare än den mest genomtänkta myndighetskampanj. Det är vi som är dagens samhälle och det är genom våra handlingar i stort och smått som vi skapar framtidens.
Jörgen Huitfeldt är chefredaktör på Kvartal.
