Många är skyldiga till Socialdemokraternas bekymmer, men aldrig han som ytterst bestämmer.
Mönstret är välbekant: Socialdemokratiska motgångar i opinionen föranleder socialdemokratisk internkritik i media. Som alltid står en rad källor redo att framföra sin oro, helst anonymt.
Inget konstigt i det, egentligen. Det parti som står utan interna kritiker kan kasta första stenen, och gärna på sig själva eftersom bristen på avvikande röster förmodligen beror på en osund partikultur.
Det som sticker ut med den socialdemokratiska internkritiken är dock jakten på syndabockar – eller rättare sagt vilka som pekas ut, och vilka som inte pekas ut.
Vikmång – ett hot mot demokratin
Mycket ofta är det Magdalena Anderssons fel. Hon driver fel ekonomisk politik, utarmar välfärden och driver LO-medlemmarna i famnen på SD. Enligt interna kritiker.
Anna
I veckan kan dock Svenska Dagbladet berätta att det faktiskt inte bara är kvinnornas fel. Det är också Ibrahim Baylans fel, enligt interna källor. Statsministern lyssnar nämligen orimligt mycket på näringsministern.
En annan central skurk är Nils Vikmång. Han är en för allmänheten helt okänd statssekreterare hos statsministern, och inte bara ett hot mot partiet utan också mot demokratin. Tydligen.
(Vikmång efterträdde för övrigt Emma Lennartsson, som liksom två fackministrar fick avgå efter Transportstyrelseskandalen 2017.)
Ingen skugga på toppen
Det går att fortsätta, men poängen börjar rimligen klarna. Det finns en person som nästan alltid undgår de interna kritikernas vrede, nämligen den högste chefen själv.
Stefan Löfven har haft uppdraget som partiordförande i snart åtta år. I sju av åren jobbade han stenhårt för att skapa exakt den situation som man nu regerar i, med utsträckta händer över blockgränsen och en politik där det där med ”vänster och höger” var mindre viktigt än ”samverkan i mitten”. Nu levererar han på det.
Det är också rimligen han som har rekryterat alla de här personerna som nu, tydligen, förstör partiet inifrån.
Vid kris – sparka materialaren
Föreställ er en fotbollsklubb som har det tungt i tabellen, och där det finns ett utbrett missnöje med spelidén. Man väljer därför att sparka assistenten, materialförvaltaren och klubbens revisor, samtidigt som man hyllar chefstränaren för hans förmåga att hålla ihop föreningen.
Nej, det kan man faktiskt inte föreställa sig.
Den amerikanske presidenten Harry Truman hade på sitt ämbetsrum en skylt med texten ”The Buck Stops Here”, för att tydliggöra att det yttersta ansvaret alltid låg hos presidenten själv.
Har de humor på statsrådsberedningen spikar de snart upp en liknande skylt – fast i receptionen.