Häromdagen satt jag framför skärmen och försökte (för vilken gång i ordningen kommer jag inte ihåg) artigt besvara påhopp med omdömen av typen ”hemliga finansiärer”, ”näringslivets hemliga tankesmedja” eller ”främlingsfientlig hemvist”. Jag kan erkänna att ett eller annat mindre vackert ord kom över mina läppar där jag satt framför datorn – även om dessa självfallet aldrig nådde ut till fingrarna som smattrade mot tangentbordet. För som Michelle Obama sa: ”When they go low, we go high.”

Men det hände något annat där och då: Jag slogs av en insikt som kan tyckas banal men som trots allt inte är det första man tänker när man ständigt får bemöta kritik som känns både osaklig och orättvis:

”Nu har det alltså hänt. De börjar bli rädda för oss på riktigt.”

Och de personer som tycks vara rädda är precis de som ska vara det. För Kvartal kom till för att återupprätta en fungerande samhällsdebatt, ett offentligt samtal som bidrar till att beslutsfattare och medborgare får en rimlig och väl underbyggd bild av de olika samhällsproblem vi har att lösa. Och vilka har anledning att känna sig mest hotade av ett sådant initiativ? Sannolikt de som har ägnat år och spaltmeter åt att debattera debatten, dela ut bannbullor till höger och vänster och göra allt annat än att bidra till ett konstruktivt offentligt samtal. Samtidigt som de samhällsproblem vi nu står inför fick växa i skuggan av de kvasidebatter som ofta eldades på av just de personer som nu försöker misstänkliggöra oss.

Många av kritikerna låtsas dessutom ha svårt att förstå att Sveriges långa tradition av vattentäta skott mellan pengar och journalistik kan fungera när de som bidrar till journalistiken är privatpersoner. På något mystiskt sätt skulle det faktum att alla våra bidragsgivare inte är kända för allmänheten (som även är fallet inom organisationer som Röda Korset och Läkare Utan Gränser) göra oss mer sårbara för påtryckningar. Kritikerna låtsas på allvar tro att några av Sveriges mest namnkunniga och erfarna journalister plötsligt skulle bryta med allt de har lärt sig och stått för tidigare och börja göra journalistik på beställning från gåvogivarna. Min övertygelse är att belackarna mycket väl förstår att Kvartal fungerar som andra medier i detta avseende. Men deras uppenbara rädsla för hur snabbt vi – med hjälp av er, vår publik – lyckas vrida journalistiken bort från dess tidigare uppfostrande och känslostyrda hjulspår, driver dem till alltmer desperata attacker.

Om jag skulle ha fel och kritikerna verkligen tror att det fungerar så blir jag förstås lite orolig för hur det är ställt med den journalistiska integriteten på de medier som fortfarande dominerar i Sverige. Är det i så fall genom sina egna erfarenheter därifrån våra belackare har fått idén att den som betalar för journalistiken också är den som håller i den redaktionella taktpinnen? Det skulle visserligen förklara en del av det som gått fel med svensk media de senaste decennierna men så cynisk har jag ännu inte blivit. Jag tror på den oberoende journalistiken – oavsett om den betalas med skattemedel eller genom gåvor från läsare och lyssnare.