Det oroväckande scenariot att Vladimir Putin skulle utse Sverige – allmänt den svagaste länken i Östersjöregionen på grund av sin allianslöshet och fortsatt svaga försvar – som sitt nästa mål efter Ukraina uppfattas uppenbarligen som reellt av svenska folket.
Att stödet i Finland, som inte oväntat legat steget före sitt allianslösa grannland i de senaste veckornas Nato-närmande, har gått i samma riktning har säkerligen påverkat opinionen också i Sverige. Från att tidigare i åratal stabilt ha legat runt 19–20 procent svarar i början av mars 53 procent av finländarna, alltså en majoritet, ja till medlemskap i Nato. Om ett sådant dessutom skulle kombineras med att Sverige tar samma steg blir stödet än större, med hela 66 procent som menar att Finland då borde ansöka om medlemskap.
Insikt om sårbarheten
Det som tidigare föreföll som en avlägsen dröm för svenska Nato-vänner känns med andra ord plötsligen som en möjlig utveckling, om än mot en djupt tragisk bakgrund.
Insikten om Sveriges utsatthet har fått halva svenska folket att dra slutsatsen att landet behöver handfasta säkerhetsgarantier med klara utfästelser om försvarsstöd. Den nuvarande linjen – allianslöshet kombinerat med en lång räcka bilaterala avtal och partnerskap med Nato – är inte tillräckligt i en tid med rysk aggression inpå knutarna. Sveriges läge kan i viss utsträckning anses jämförbart med Ukrainas, som nu får känna av de brutala och blodiga effekterna av att inte omfattas av Nato-fördragets Artikel 5.
Det är alltså skillnad på att vara medlem och att inte vara det.
Som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg gång efter annan har förklarat under de senaste veckorna gäller säkerhetsgarantierna enbart de egna medlemsländerna – inte Alliansens partnerländer, hur nära de än står Nato och hur utsatta de än må vara i nuvarande läge.
Det är alltså skillnad på att vara medlem och att inte vara det. Samma påpekande gjorde även hans företrädare, Anders Fogh Rasmussen vid flera tillfällen, bland annat under Folk och Försvarskonferensen i Sälen 2013. Det går inte att vara ”nästan med”, påpekade Fogh då – ett viktigt klargörande som behövde inskärpas för att räta upp på alla de villfarelser som länge frodats om att Sverige som ”nästan-medlem” i slutänden ändå skulle få hjälp, om och när ryssen stod vid gränsen.
Missuppfattningen om Sverige som ”nästan-medlem” fick näring inte minst under den långa ISAF-insatsen i Afghanistan, när svenska militärer och rådgivare vande sig vid att tämligen obehindrat kunna vandra in och ut ur Nato-möten och delta i överläggningar långt in i NAC, det nordatlantiska råd som är högsta beslutande organ i Nato.
Afghanistan var en out of area-operation, alltså bortom medlemsländernas territorier, där säkerhetsgarantierna i Artikel 5 inte gäller. Vilken nationsflagga de olika deltagarna hade på sina uniformer, vilka som var medlemsländer och vilka som var partnerländer, var därmed av ringa intresse.
Dörren stängdes
Den förbrödringen upphörde dock med den första ryska aggressionen mot Ukraina i februari 2014. När Nato gjorde en abrupt u-sväng tillbaka till sina kärnuppgifter och försvaret av de egna medlemsländerna – inte minst de tre sårbara länderna i Baltikum – stängdes den tidigare så vidöppna dörren abrupt framför näsan på partnerländerna, Sverige inkluderat.
Det blev dock snabbt tydligt att de allianslösa Sverige och Finland behövdes för säkerheten i Östersjöregionen, och de behövde givetvis i allra högsta grad Nato. Lösningen blev ett nytt format som byggde vidare på Partnership for Peace, som bildades 1994 för att hantera rusningen av forna Warszawapaktsländer mot Natos dörr. Sverige och Finland var de allra första att gå med i det nya Nato-samarbetet, trots att de inte delade övriga partnerländers ambitioner om att en dag beviljas medlemskap.
Sverige har med andra ord exakt samma formella relation till Nato som Ukraina.
Enhanced Opportunities Partnership (EOP) blev namnet på det nya format som etablerades 2014, och de fem partnerländer som inledningsvis ingick i det ”utökade” samarbetet – och som alltså utgör de länder med vilka Nato har det allra tätaste kontakterna – omtalades snabbt som en privilegierad ”guldkortsklubb” inom partnerkretsen. Förutom Sverige och Finland ingick Australien, Jordanien och Georgien i ursprungsgruppen, som kort därefter utökades med Ukraina.
Sverige har med andra ord exakt samma formella relation till Nato som Ukraina. Skillnaden är förstås att Sverige även är medlem i EU – som har ryckt upp sig under de gångna veckorna men knappast har mycket mer att erbjuda än politiskt stöd i händelse av en kris. Plus givetvis den långa raden av bilaterala försvarsavtal som försvarsminister Peter Hultqvist med stor frenesi har ingått med vänligt sinnade länder som USA, Storbritannien, Polen, de nordiska Nato-grannarna Norge och Danmark, och inte minst Finland. Vilket är det land som Sverige har det allra mest långtgående samarbetet med, som även ska kunna sträcka sig ”beyond peacetime”, alltså i krig och kris.
Sverige och Finland för sig
Hultqvistdoktrinen har under de senaste veckorna kompletterats genom den ytterligare fördjupning av försvarssamarbetet som uppenbarligen har ingåtts med USA och Storbritannien, fastän det faktiska innehållet fortfarande är väl dolt för allmänheten. Det är inte helt olikt de topphemliga samarbeten som det officiellt alliansfria Sverige hade under kalla kriget med i stort sett samma Nato-länder som de nuvarande bilaterala avtalen omfattar.
Ukraina å sin sida har, förutom EOP-länken, även en speciell relation genom sin Nato-Ukraine Commission. Liknande arrangemang har även Georgien och Ryssland, fast den senare är av förklarliga orsaker numera lagd på is.
Även om EOP alltså består av sex länder är det dock inget partnerland som har lika täta kontakter med Nato som de två nordiska. Sverige och Finland är helt enkelt i en kategori för sig, dels genom det långtgående samarbetet inom ramen för EOP, med ett intensivt samövningsschema, utbyte av kommunikation och träning, och med hög grad av militär samverkan med Nato. Och dels genom det faktum att de utan vidare kan skriva under på formuleringen i Washingtonfördragets ”preamble” där medlemsländerna förpliktigar sig till ”the principles of democracy, individual liberty and the rule of law”.
Några mer stabila demokratier än de två allianslösa partnerländerna i Norden torde vara svåra att finna. Det förklarar också Jens Stoltenbergs uttalande häromdagen att han var ”säker på att Sverige och Finland är de två länder i världen som snabbast kan bli medlemmar i Nato”. Till skillnad från åtskilliga tidigare kandidatländer skulle de båda nordiska snabbt och lätt glida igenom den process som följer direkt efter att ansökningshandlingarna har lämnats in till Natos högkvarter.
Den individuella Membership action plan som utarbetas i samråd med landet i fråga förkortas passande nog ofta MAP, och det är just det som det handlar om: en slags karta för att hjälpa ett kandidatland att bli redo för medlemskapet.
Sverige och Finland uppfyller redan kriterierna där – exempelvis krav på demokratisk kontroll av de väpnade styrkorna, inga olösta konflikter med grannländerna, stabila politiska system – med råge. Kraven på att avsätta 2 procent av BNP till försvaret lär nya medlemmar inte slippa undan, men där har den ryska invasionen i Ukraina ökat på takten inte bara i Sverige utan även bland eftersläntrarna inom Alliansen, med Tyskland som oväntad förebild.
Inget snabbspår att vänta
Det är uppenbart den korta MAP-processen som både Stoltenberg och hans företrädare Fogh har avsett när de på sistone har antytt att det skulle finnas ett ”snabbspår” för de båda länderna in i Nato. Det är sagt i all välmening men är dock olyckligt formulerat – för några genvägar in i Nato existerar inte, vare sig för Sverige, Finland eller någon annan.
Idag står Nato samlat för att möta hotet från Moskva mot hela västvärlden, men att det finns nyansskillnader i synen på Ryssland är ingen hemlighet…
Efter att MAP bockats av i protokollet går en ansökan vidare för beslut i NAC – och det ska vara enhälligt. Därefter ska samtliga idag 30 medlemsländers parlament ratificera beslutet, och det ska som allt annat vara enhälligt. Det är där det kan haka upp sig. Är det regeringskris någonstans försenas processen, och Putins vänner i de olika parlamenten lär göra sitt bästa för att förhala och försvåra ratificeringsprocessen. Turkiet – känt inom Nato för sin förtjusning i att hota med vetokortet i tid och otid – skulle dessutom kunna invända att de själva ju inte har fått bli EU-medlemmar, så varför skulle Sverige och Finland då bli medlemmar i Nato?
Idag står Nato samlat för att möta hotet från Moskva mot hela västvärlden, men att det finns nyansskillnader i synen på Ryssland är ingen hemlighet, eller för den del att länderna i syd helst prioriterar andra hotbilder, som terrorism och flyktingströmmar.
Medlemskapsprocessen tar med andra ord sin lilla tid om eller när det blir aktuellt; för de två senaste medlemsländerna, Montenegro och Nordmakedonien, handlade det om 15 respektive 18 månader från inlämnad ansökan till plats vid NAC:s stora bord – inklusive ett ryskt kuppförsök mot regeringen i Montenegro och en regeringskris i Nederländerna som försinkade ratificeringen.
Förhoppningsvis kan det snabbas på i det nuvarande säkerhetsläget, men för det finns inga garantier. Om det dessutom skulle genomföras folkomröstningar om Nato-frågan i ansökarländerna skulle processen kunna haverera på riktigt, med rikliga möjligheter för Putins påverkansoperatörer att idka sabotage på olika plan.
Som Magdalena Andersson konstaterade häromdagen är det inte alla frågor som lämpar sig för folkomröstningar – och ingen mindre än just frågan om medlemskap i en försvarsallians. Men man kan befara att det kan framföras krav på sådana från vänstern.
Sverige – och Finland – vore utomordentligt sårbart från det att ansökan inlämnats och till dess att den beviljats. Måhända har de senaste mötena och samtalen med USA – via ombudet Sauli Niinistö på besök i Vita Huset – och Storbritannien, på den danska fregatten Niels Juel i samband med ett möte med länderna i Joint Expeditionary Forces i Köpenhamn, handlat om att förse Sverige och Finland med bilaterala säkerhetsgarantier nu och under en ansökningsperiod. Man kan i alla fall hoppas.
Dörren till Nato är öppen genom Washingtonfördragets ”open door policy” i Artikel 10, men det är som vi sett inte bara att knalla rakt in, inte ens för guldkortspartner som Sverige och Finland. Att de två skulle ansöka i tandem och följas åt in i NATO om och när det blev dags har länge tagits nästan för givet.
Men de nuvarande signalerna från Finland är snarare att de är redo att gå vidare med sitt närmande på egen hand, utan att vänta in sina krånglande svenska kolleger.
Och av de senaste mer eller mindre häpnadsväckande uttalandena från Magdalena Andersson och hennes regeringskolleger att döma – liksom statsministerns till synes orubbliga besked i regeringsförklaringen att Sverige inte kommer att ansöka om medlemskap i Nato – gör nog finländarna alldeles rätt i det.