Horace Engdahl har fått sin nya bok De obekymrade sågad sedan den utkom i veckan. SVT:s Kulturnyheterna kallar den ett mossigt manifest. Som så ofta i kulturjournalistik idag går flera av texterna ut på att recensera författarens moral och person snarare än litterära kvalitéer.

Svenska Dagbladets kulturchef skriver att ”den som i Horace Engdahls nya bok vill hitta bevis för att författaren har en minst sagt förlegad kvinnosyn behöver inte leta länge.” Den som ändå funderat på att kanske köpa boken blir varnad med orden: ”Det finns trots allt gränser för hur obekymrad man kan och bör vara – som läsare, som skribent och som makthavare.” 

Mycket utrymme ägnas åt att berätta för publiken vad som är rätt åsikter och historieskrivning, och kontrastera det mot vad man menar är Engdahls felaktiga.

SVT:s Per Andersson skriver en längre analys om ”gubbigheter”. Engdahl påstås vara ”helt instängd i sig själv, helt oförmögen att se och pröva sina övertygelser.” Efter att ha läst recensionerna är det möjligen ett omdöme som man kan fälla om fler än Engdahl. Andersson lämnar dock ett visst utrymme för kvalitetsomdömen om ”en bok av malande, ältande karaktär” där ”stilen väger tyngre än substansen: definitionsmässigt dålig stil.”

Sydsvenskans recensent läser boken och tycker sig kliva in i en dammig herrklubb.

Andra, som DN:s Leif Zern  och Expressens Helena Granström funderar, mer reflekterat och troligen med fog, över om boken på något plan är en provokation, skriven med avsikt att kunna betrakta moralpolisens reaktioner.

Vi på Kvartal tänker att vid det här laget är väl allmänheten redan informerad om att den förväntas tycka att Horace Engdahl är en gris. Kulturredaktionerna har trots allt publicerat varianter på det budskapet i närmare ett och ett halvt år nu. Eller som Engdahl själv skriver: ”Om det finns en berättelse, är den nu segrarnas.”

Men vi tänker att ni som läsare själva trots det kan få bilda er en egen uppfattning om bokens eventuella kvalitéer, och därför publicerar vi här ett utdrag.

* * *

Mannen som dödade Billy the Kid

Varje diskussion som når en viss intensitet accelererar mot förenkling, och till slut är alla uppfattningar som försvaras i samtalet lika dumma. 1700-talets regel för god konversation var att byta ämne så ofta som möjligt, vilket gjorde att samtalet aldrig nådde denna kritiska punkt utan kunde förbli oavbrutet intelligent.

*

Jag sätter mig ned för att skriva, men känslan av meningslöshet slår emot mig likt den unkna lukten från ett sammanträdesrum där människor har suttit för länge utan att vädra. Jag förutser motviljan hos dem som skall läsa mina ord, de avfärdande fraserna om upphovsmannen, skrockandet. Jag anar att förståelsen redan är blockerad av fördomar som inte låter sig rubbas.

Det finns författare som hävdar att man inte skall tänka på läsarna när man skriver, utan skriva liksom till sig själv. Men jag har sysslat för länge med litterär kommunikation för att inte veta att detta är önsketänkande. Ingenting formuleras utan en underförstådd adressat som påverkar valet av uttryckssätt.

Alltså blir jag tvungen att fantisera om en publik som inte finns, men som kanske skall uppstå när mina ord når fram till människor som ännu inte har förlorat det lätta steget. Jag tänker mig en skara obekymrade, som inte läser för att samtycka eller fördöma, personer som instinktivt följer Stendhals råd att inte ägna sitt liv åt att hata och att vara rädd. Jag ser dem tala med varandra i en trädgård, långt ifrån den plats där jag befinner mig. Om det sker att någon av dem nämner mitt namn, flyger ett leende över gruppen, som om alla vore trygga i förvissningen att jag själv tillhör de obekymrade, och så fortsätter de att prata om annat.

*

Billy the Kid var en rövare och mördare i Vilda Västern. Han mötte sitt öde i form av en energisk sheriff, som spårade upp honom och sköt honom. Billys korta, våldsamma liv blev snart en legend. Han förvandlades till en frihetssymbol. Man sa att grabben aldrig hade fått en chans. Billys trots mot myndigheterna väckte anklang hos människor som själva skulle vilja kasta alla hänsyn över bord om de bara vågade. Han kom att förkroppsliga drömmen om att slippa ta tillsägelser, slippa lyda regler, slippa vara inspärrad. Offren för hans framfart väckte inget intresse. Att hans baneman, den plikttrogne sheriffen, på sätt och vis var den som skapade legenden genom sina iakttagelser om Billys goda sidor ger en särskild ironi åt saken. Sheriffen fick finna sig i att betraktas som en mördare, medan det kring desperadon med den mörka blicken stod ett helgonlikt skimmer. Nyktra påpekanden hade ingen effekt. Folket älskade Billy the Kid.

Det finns någonting i denna historia som förefaller kusligt bekant, men låt mig slippa säga det.

*

När fronten bryter samman… förbanden stadda på vild flykt eller inringade… fienden banar sig väg i luckorna … förbindelsen med staberna är bruten… de uppgjorda planerna meningslösa… en oändlig trötthet bemäktigar sig kroppen, som nyss hettade av beslutsamhet…

Vilket ögonblick är inte detta! »Война для вас кончилась, Иванов!« (»Kriget är slut för er del, Iva- nov!«) Förhörsledarens slitna fras till fången. Spelet är över. Om det finns en berättelse, är den nu segrarnas. Det är egendomligt att man i det ögonblicket känner sig så förvånad. Efteråt kan varenda nybörjare förklara varför utgången var given. Men utgången är aldrig given. Dagen före höll fronten. Man trodde att man hade det värsta bakom sig. Misstagen kunde ännu rättas till. En stund senare spelar rätt och fel, seger och nederlag ingen roll.

Man delar Penthesileas känsla när hon vaknar efter den kraftmätning där hennes makt har krossats: »Det gläder mig att ännu finnas till.«

Horace Engdahl, Albert Bonniers Förlag, 2019