Den förnekade coronastrategin

Strategin syns i praktiken

Att belysa strategi som handling har varit en av Oxfordprofessorn Richard Whittingtons viktigaste forskargärningar.⁵ Perspektivet bryter delvis med en lång idétradition. De flesta militärhistoriker och managementprofessorer betraktar strategi, taktik och utförande som olika faser, med hänvisning till en tradition som sträcker sig tillbaka till den kinesiska generalen Sun Tzu, som skrev ner strategiska maximer på 500-talet f.Kr. Vanligtvis är det också hierarkiskt uppdelat vilka som sysslar med varje steg. Det mest prestigefulla är förstås att analysera och planera de stora vägvalen: The wisdom is in the planning. Detaljerna i taktiken hanterar projektens mellanchefer, medan fotfolket verkställer.

Whittington och andra strategiforskare anser istället att verkligheten inte sällan är rörigare än den linjära och hierarkiska trestegsmodellen. Att utforma och sjösätta en strategi är inget som kommer före handling. Istället kräver utvecklingen av en strategi betydande handling. Formella beslut kan vara svåra att identifiera och kursändringar kan ske. Att kunna omvärdera strategier och improvisera brukar därför framhållas som framgångsfaktorer.

I handlingsmönstren kan vi få syn på strategin.

Enligt det här nya sättet att se på strategi är det mest tillförlitligt och verklighetsnära att titta på vad som verkligen görs. I handlingsmönstren kan vi få syn på strategin. I den konsekventa kommunikationen framträder målsättningar och idéer om bästa möjliga problemlösning. Det blir också lättare att förstå ambitionerna om man tittar på hur beslutsfattare har agerat.

Ville platta ut kurvan

Om vi tittar på hur de svenska myndigheterna agerade under pandemin så finns det inget stöd för att strategin gick ut på att minska smittspridningen maximalt. Regeringens och Folkhälsomyndighetens mål under våren 2020 var att enbart begränsa smittspridningen så att sjukvården skulle klara av belastningen, precis som det står i det strategidokument som publicerades på Regeringskansliets webbsida i april 2020, som journalisten Johan Anderberg dokumenterade i pionjärarbetet Flocken, och som forskarsamhället har beskrivit.⁶ I och med att man med det uttalade målet har haft sjukvårdssystemet i fokus, i stället för enskilda medborgares hälsa, har vägvalet beskrivits som nyttoetiskt.⁷ Den slutledningen stärks av att Folkhälsomyndigheten under våren 2020 förklarade att smittspridningen i sig gjorde viss nytta.

Min egen underlagsrapport till Coronakommissionen kom fram till att strategiska frågor och naturlig immunitet i befolkningen togs upp på omkring 15 pressträffar.⁸ Ämnet aktualiserades exempelvis vid Folkhälsomyndighetens pressträff den 21 april med uttalandet: ”Eftersom vi inte har försökt stoppa all smittspridning, får vi fall i samhället, och då blir folk immuna. Men vi har inte vetat något om immuniteten, utan haft antaganden – därför är det svårt att säga. Målet är att hålla kurvan, sen blir folk immuna, som är positivt, för det gör det svårt för smittan att spridas längre fram.”⁹

Att ”hålla kurvan” innebar att smittan spreds.

I mars samma år förklarade Folkhälsomyndigheten att poängen med strategin som gick ut på att ”platta till kurvan” var att ha lika många smittade i samband med en flack smittspridningskurva som med en brant kurva. ”Ja, lika många under bägge kurvorna, det är det som är hela poängen”, sade statsepidemiologen.¹⁰ Att ”hålla kurvan” innebar att smittan spreds. Man talade dock mindre om att denna smittspridning också utgjorde en risk för fysiskt sårbara grupper.

Samhällskontrakt utmanas

Tidigt under våren 2020 visade olika rapporter på virusets dödlighet.¹¹ Även de mest positiva resultaten visade att risken ökade kraftigt med hög ålder.¹² Huruvida det skulle gå att skydda riskgrupper trots samhällsspridning var mycket osäkert. Att en myndighet under regeringens överinseende tillät smittspridning i det läget är det etiskt mest bekymmersamma med den svenska pandemihanteringen. Det är ett vägval som knappast ligger i linje med lagstiftningens kontraktsetik, med regeringsformen 1 kapitel § 2 och smittskyddslagen 1 kapitel § 4 som slår fast att den offentliga makten och smittskyddsåtgärderna ska utövas med respekt för alla människors lika värde. Ännu mer etiskt problematisk framstår strategin med tanke på att myndigheten och regeringen inte kommunicerade den risk som fysiskt sårbara grupper utsattes för.

När journalister frågade kunde man inte ge några kalkyler på antalet avlidna vid de smittspridningsnivåer som förmodades leda till flockimmunitet:

”Vi har med avsikt inte räknat med avlidna”, svarade statsepidemiologen och fortsatte: ”Vi hoppas åtgärderna kommer minska den gruppen så mycket som möjligt.”¹³

För en myndighet med uppdraget att skydda befolkningen från hälsohot och för en regering som styr landet är det dock otillräckligt att hoppas. Ett demokratiskt värdigt alternativ till det nyttoetiska vågspelet skulle ha varit att istället anamma den så kallade kontraktsetiken – alltså att staten har skyldigheter mot alla medborgare oavsett deras ålder och hälsa – som ligger till grund för lagstiftning av västerländsk modell.

Man kan tänka sig att en analys av både möjliga förluster och vinster genomförs och kommuniceras innan vägval görs där tusentals liv står på spel, så att man kan bedöma om den offentliga makten värnar allas lika värde i linje med lagstiftningen och samhällskontraktet.

Det skulle också vara värdefullt att diskutera pandemihanteringens värdekonflikter mer och proportionalitetsprincipen som Folkhälsomyndigheten har hänvisat till. Om det är värt att skydda liv i stället för individens rätt att slippa en kort tids karantän efter vistelse i riskområde. Om det är värt att alls ha något skydd mot pre- och asymtomatisk smitta och aerosolsmitta under pandemins första år eller om risken för fler dödsfall är acceptabel. Och om det är värt att inskränka resor mellan regionerna eller om man ska tolerera risken att smittan sprids i landet. Det är några åtgärder som inte behöver utgöra så stora ingrepp i individers frihet om vi i andra vågskålen har möjligheten att skydda liv, men som under de första viktiga smittvågorna ändå inte ingick i den svenska strategin.

Att rikta uppmärksamheten mot formaliteter på det sättet är en försvarsteknik.

Helst borde förstås också beslut i smått och stort vara dokumenterade, diarieförda, och tillgängliga. Makten ska utgå från folket. Utan insyn i beslut försvåras all utvärdering av statsmaktens rättssäkerhet och effektivitet.

Samtidigt ska vi inte tro att det saknas strategiskt agerande för att det påstås att det inte finns en formellt beslutad plan. Att rikta uppmärksamheten mot formaliteter på det sättet är en försvarsteknik. Det finns ett tydligt agerande att diskutera ändå, som regeringen likafullt hade ansvar för. Strategin som praktik har funnits att bevittna, dokumentera och utvärdera.