En sak som samtliga som deltog i Kvartal Kulturs debatt Det antidepressiva Sverige kunde enas om är att det verkar ske en överförskrivning. Men professor Markus Heilig ifrågasatte varför en som han tyckte teknisk medicinsk fråga skulle diskuteras på kultursidor. Jag tycker det är på sin plats att jag som kulturredaktör svarar på den kritiken.
Mer än hälften av dem som tar antidepressiva upplever känslomässig avtrubbning. Många beskriver det som att ha ett täcke över sig. Positiva och negativa känslor dämpas eller ”stängs av” vilket bland annat kan ta sig uttryck i oförmåga att gråta eller uppleva glädje, passion och entusiasm. Det anses inte vara någon allvarlig bieffekt. Men är det så man vill vara med sitt nyfödda barn? Vi tackade nej, och någon förlossningsdepression märkte vi inte heller av.
Även när problemet helt uppenbart beror på livssituationen så vill de sätta en på antidepp.
Att den svenska vården under senare år varit snabb på avtryckaren när det gäller att skriva ut antidepressiva läkemedel är ingen överdrift.
Man gör karriär, man går in i väggen, man blir erbjuden antidepp. Jag har blivit det, min fru har blivit det, många av mina vänner och bekanta också. En del tycker att det hjälper. För de flesta är det inget man pratar om. Jag har i ett Sommarprogram beskrivit hur jag 2015 blev utbränd och i den vevan fick varvade tankar och kognitiv dissonans av Sveriges invandringspolitik. Läkaren ville att jag skulle ta tabletterna. Det kändes som ett evigt tjatande, och det krävdes både vilja och uppbackning av familjen för att stå emot. Medicinen har den effekten att man bryr sig mindre, och det blir enklare att hantera motgångar. Men för mig började tankarna på att det verkar vara något i grunden sjukt med vår kulturs relation till pillren.
Även när problemet helt uppenbart beror på livssituationen så vill de sätta en på antidepp. Som en krycka för att halta vidare i stället för att hantera situationen och bemästra sitt liv.
Tystar åldrandets klagoljud
När antidepressiva debatteras i medierna görs det ofta i kontexten av den höga utskrivningen till barn och ungdomar.
Exempelvis Sveriges Radios granskning nyligen där en självskadande 11-åring skickades hem med antidepressiva och ingen annan behandling. Hon begick självmord. Det framstår som en skandal. Men det pratas mindre om att bland svenskar över 75 år får 26 procent av kvinnorna och 16 procent av männen antidepp.
Även här verkar läkarna ofta arbeta enligt devisen hellre för mycket än för lite.
Som psykiatrikern Åsa Nilsonne beskrev det i Kvartal kan läkemedlen göra att smärtan av ensamhet och förlorad hälsa känns mindre, men det kan också ta bort glädjen i att möta barnbarnet. De gamla får tyna bort, utan allt för mycket klagoljud. Är det rätt syn på livet, eller är det som Dylan Thomas skrev: Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
Det saknas samtidigt evidens för läkemedlens hälsoeffekter för gamla.1 Det hela blir än mer tveksamt när man tänker på att bieffekter, som risk för yrsel som kan resultera i fallskador och hjärtproblem, drabbar äldre hårdast. Den tidigare riksdagsledamoten och generaldirektören för Socialstyrelsen Barbro Westerholm (L) är en av få som har lyft frågan offentligt och pekar ut det som åldersdiskriminering.
Frågan om antidepressiva handlar alltså i hög grad om människosyn: hur man behandlar människan för att hantera livet och samhället.
Det handlar också om hur en berättelse skapas om vad som betraktas som en sjukdom. När blir känslan sorg till diagnosen depression som ska behandlas med psykofarmaka? Man behöver inte vara en Foucault för att inse att det även är en fråga om etik. Vad är det för ett samhälle som tycker att det har varit en rimlig avvägning att dra ner sexualiteten i masskala? Den vanligaste allvarliga bieffekten är minskad sexuell lust och förmåga; känseln minskar i underlivet liksom förmågan att nå orgasm.2
Och vad säger det att det i synnerhet är kvinnors känsloliv som medikaliseras (se grafik ovan)?
Föga förvånande rapporterar många som tar antidepressiva att de känner sig frånkopplade tillvaron och upplever mindre glädje av hobbyer, idrott, naturen, musik och annat av livets sköna och goda. Man bryr sig inte lika mycket om jobb och ekonomi, känner mindre kärlek och stolthet till sin familj.
Kulturen skapar ritualer och former för att mötas och hantera och kanalisera sorg, kris och glädje, och växa som människor. Stängs den dörren när piller gör människor funktionellt likgiltiga?
Olika kulturer har sina droger och stimulantia; Ryssland har vodkan, Jamaica marijuana. Den ena dagens läkemedel kan vara den andra dagens förbjudna samhällsfara.
Kanske passar antidepp den svenska konflikträdda kulturen extra bra, där den som brusar upp blir utfryst. Sveriges bruk ligger högre än snittet för OECD-länderna och även högre än våra grannländer Danmark, Norge och Finland.
Konsumtion av antidepressiva läkemedel i OECD-länderna, år 2000 och 2017.
En annan orsak kan vara att kostnaden för antidepp hamnar på läkemedelsförmånen som finansieras av staten och belastar vården väldigt lite. Regionerna behöver inte välja mellan tabletterna och kollektivtrafik och akutsjukhus, mejlar en psykolog i Stockholm.
Notan för antidepp är över 700 miljoner
Men det som i utgångsläget ser ut som en snabb och billig lösning kan bli dyrare över tid när en tiondel av befolkning får medlen och 60 procent av de som tar antidepp har gjort det mer än nio år. Förra året sålde apoteken antidepressiva läkemedel för 734 miljoner kronor, av den summan bekostades 393 miljoner kronor av staten.3
En viktig orsak till att så många står på läkemedlen är att de skapar ett fysiskt beroende. Redan efter några veckor till månader är det över hälften av användarna som får besvärliga abstinenssymtom när de försöker sluta, enligt André Marx, medicinskt ansvarig läkare på Nedtrappningsmottagningen Björkhagen, Sveriges enda offentligt finansierade nedtrappningsmottagning för psykiatriska läkemedel. Långsiktigt finns det stora frågetecken om medlen ger positiva effekter.4
Statistiken över OECD-länderna visar tydligt att antidepp har blivit en del av den västerländska kulturen – konsumtionen fördubblades mellan år 2000 och 2017. Trots den massivt ökade medikaliseringen verkar denna kultursfär inte ha blivit gladare och har också mindre sex. Självklart är detta något som både kan och bör diskuteras på kultursidor.
Droger och psykiatri är likaså ett klassiskt ämne för samhällskritisk litteratur och film. A Clockwork orange, handlar om hur ett statligt psykiatriskt program ”botar” en ungdomsbrottsling genom att förvandla honom till en ofarlig person som inte klarar att försvara sig och som blir äcklad av sex. Eller Anderz Harnings dystopi Mogadondalen (Rabén & Sjögren, 1983), som fick sitt namn efter ett beroendeframkallande sömnmedel. Sverige var för övrigt det första landet där den tidens ”lyckopiller” Valium och Mogadon avregistrerades, detta efter att biverkningarna blev kända.
Gissningsvis kommer vi i framtiden ställa oss samma fråga: hur kunde vi sätta en så stor del av befolkningen på fysiskt beroendeframkallande och personlighetsförändrande läkemedel? Men vägen till en omprövning skulle inte vara lätt. Läkarnas självbild är att göra gott. Om vi skulle ta till oss informationen att vi har gett patienter mediciner som många gånger försämrat deras psykiska mående på sikt och gjort dem fysiskt beroende skulle det bli en identitetskris. Då är det lättare att bara förneka problemets existens, menar André Marx.
Samtidigt är det bevisligen en del av de som får antidepressiva som blir genuint hjälpta av läkemedlen, vilket samtliga som medverkade i debatten i Kvartal också verkar eniga om. För en del kan det upplevas som en fråga om liv eller död och att antidepp har räddat dem, som Markus Heilig beskrev i sina två artiklar. Psykofarmaka har en plats i vården, men det går ju att ha två tankar i huvudet samtidigt.
Tidskriften The Economist rapporterade nyligen att när att alla tester som inrapporterats till det amerikanska läkemedelsverket sammanställdes visade det sig att antidepressiva har en ordentlig effekt jämfört med placebo för bara 15 procent av patienterna.
Själv vägrade jag att ta tabletterna, Jag vill helt enkelt inte få mina toppar och dalar kapade, och jag vill inte gå på läkemedel i åratal. Kanske var det ett misstag, kanske inte, men jag tänker do not go gentle into that good night.
Noter
1, Undersökningarnas åldersgränser har legat under de åldrar där förskrivningen är som mest omfattande. Se: https://www.lakemedelsvarlden.se/debatt-antidepressiva-till-aldre/
2, ”I en studie (Hu 2004 Incidence and duration of side effects and those rated as bothersome with selective serotonin reuptake inhibitor treatment for depression: patient report versus physician estimation) följdes 401 deprimerade patienter upp 75–105 dagar efter insättning av SSRI. 86 procent av patienterna upplevde en eller fler biverkningar. De flesta biverkningarna debuterade under de första två veckornas behandling, men majoriteten upplevde samma biverkningar vid uppföljning 75–105 dagar senare. Detta gällde exempelvis dåsighet (69%), sömnstörning (69%) och sexuell dysfunktion (83%).” (research av André Marx, mejl 2023-02-23).
Psykiatrikern David Healy diskuterar De sexuella biverkningar och effekterna på lust och förmåga på samhällsnivå i artikeln Antidepressants and sexual dysfunction: a history https://journals.sagepub.com/doi/full/10.1177/0141076819899299 Han skriver där att den höga förekomsten av sexuella biverkningar bekräftas av studier på friska försökspersoner (så kallade fas 1-studier) där över 50 procent av deltagarna fick uttalad sexuell dysfunktion som i vissa fall var kvarstående efter att patienterna hade avslutat läkemedelsbehandlingen, ett tillstånd som kallas post SSRI sexual dysfunction (PSSD)
Ett motargument som anförs mot ovanstående är att behandlare uppger sig ofta kunna få bukt med de sexuella problemen genom att byta preparat.
3, Källa: Melica Gabrielsson, utredare Ehälsomyndigheten. Se: Statistikbeställning – Antidepressiva läkemedel – 20230123 Apotekens utförsäljningssumma för antidepressiva läkemedel val 734 miljoner kronor år 2022, exklusive moms.
4, ”Det finns observationsstudier som visar hur deprimerade människor som inte behandlades med antidepressiva mådde bättre eller var på samma nivå som de som fick antidepressiva vid uppföljning trots samma nivå av depressiva besvär i utgångspunkten.(