I den andra delen av granskningen om den ojämlika skolan tittade vi närmare på tre svenska grundskolor, hur stora resurser de får och vilka resultat de uppnår. I den tredje och sista delen har vi frågat en rad personer från Skolsverige vad de tror är den bästa vägen framåt för skolor i utsatta områden.
Att vända utvecklingen
Regeringens särskilde utredare Björn Åstrand har utrett skolan i flera omgångar under många år. I våras överlämnades hans utredning om en mer likvärdig skola till utbildningsminister Anna Ekström.
Vad är den bästa strategin för att vända utvecklingen på skolor i utsatta områden?
– There are no bumper sticker solutions in education – läs kapitel tio i min utredning. Poängen är att vi ofta tänker på de här skolorna som att ”oj, här har vi problem, vi ska stoppa in resurser, vi ska koppla på skickliga lärare och skolledare och så ska vi få dem att bli lite bättre”. Det menar jag är en alldeles för fattig tanke. Stat och skolhuvudmän måste utveckla en större idé som ser dessa skolor som en resurs för att utveckla den mest avancerade kunskapen om undervisning under svåra villkor. Det går faktiskt inte att lära sig på andra platser, säger Björn Åstrand.
– Om du jämför med arbetet på en neurokirurgisk klinik: du utvecklar inte färdigheter för de svåraste neurokirurgiska ingreppen medan du gör rutiningrepp. Det är en sådan tankefigur som behövs för de här skolorna – att (a) det här är den svåraste utmaningen vi har och (b) det här är tillfället då vi kan lära oss allt vi behöver veta för att klara skolan generellt.
Åstrand menar att stat och kommun måste ta ansvar, exempelvis genom att universitet, forskare och civilsamhälle i större utsträckning börjar samarbeta med och bistå skolor i utsatta områden. Men framförallt tror han att vi behöver börja tänka på dessa skolor på ett helt nytt sätt.
– Det här är den utmaning som har potential att å ena sidan göra allt omöjligt för oss, och å andra sidan göra det möjligt för oss att bli skickligare i allt, säger Björn Åstrand.
Forskare om skolan
Gabriel Heller Sahlgren, skolforskare på Institutet för näringslivsforskning och gästforskare på London school of economics, tror att mer ordning och reda kan vända utvecklingen.
– Det vi vet från forskning i sådana här områden i andra länder är att den utbildningsmodell som fungerar bäst är en traditionell modell med fokus på disciplin. Om vi talar om kunskapsresultat så vet vi att det är väldigt effektivt. Jag tycker man ska försöka se bortom pengar som huvudsaklig lösning – för vi ser ju att det inte har önskad effekt att ösa pengar på de här skolorna – och titta på vad som sker i klassrummen. Och hur man kan säkerställa att elever med den här bakgrunden kan tillgodogöra sig allt material på bästa möjliga sätt, säger Heller Sahlgren.
– En modell med mer disciplin har sannolikt positiva effekter på både kognitiva och icke kognitiva utfall, såsom uppföranderegler, normer och sådana saker.
Han tror också på en modell som använts i Storbritannien, där man upphandlat driften av skolor i utsatta områden, skolor som inte lyckats vända den negativa utvecklingen på egen hand. En typ av leasing, menar han:
– Det talas ofta om att man ska stänga skolor i utsatta områden och bussa ut eleverna till andra områden, men det är ju inte själva lokalerna det är fel på. När vi har skolor som misslyckas borde vi låta organisationer – stiftelser, friskolor, kommuner eller andra – lägga bud på att ta över driften. Och det här tycker jag borde gälla även friskolor som inte klarar av sitt uppdrag, säger Gabriel Heller Sahlgren.
Varför skulle någon vilja ta över driften av de här skolorna?
– Ett skäl kan vara att tjäna pengar på det. Det kan vara vinstdrivande skolor som vill ta över och visa att ”vi kan göra det här bättre”, men också icke-vinstdrivande aktörer som är ändamålsinriktade på att förbättra fattiga barns utbildning. Det kan vara vem som helst.
Brittiska exempel
Åsa Melander, som doktorerar i skola och begåvning i Storbritannien, arbetade under tio år med skolutveckling i det då utsatta området Hackney i London. Hackney hade misslyckats med sina skolor till den grad att staten gick in och lät en privat stiftelse ta över driften, på samma sätt som Gabriel Heller Sahlgren talar om att man borde kunna göra i Sverige. Under Melanders decennium i stadsdelen vände utvecklingen och i dag presterar eleverna i nivå med rikssnittet, berättar hon.
– Man arbetade dels med hård disciplin, men också med att ha lärandet i fokus, säger Åsa Melander.
Eftersom många elever i Hackney kommer från tuffa hemförhållanden var det tidigare vanligt att lärarna fick agera både socialtjänst och elevhälsoteam. När stiftelsen tog över satte man in fler stödfunktioner och utvecklade myndighetssamarbetet, så att lärarna i större utsträckning kunde fokusera på att undervisa.
Åsa Melander tror att sådana insatser skulle behövas även i Sveriges utsatta områden. Hon tror också på mer ordning och reda, med reservation för att de mest utsatta eleverna inte alltid är mottagliga för hård disciplin.
– Det finns neurologiska aspekter som gör att det mest effektiva inte är att vara stenhård mot en elev vars föräldrar har varit uppe och skrikit på varandra hela natten. Däremot ska de här eleverna kunna tas ut ur klassrummen och få det stöd de behöver någon annanstans.
Mer brittiskt
Det finns fler intressanta exempel från Storbritanniens skolsystem.
Isak Skogstad, skoldebattör och sedan drygt ett år tillbaka skolpolitisk expert hos Liberalerna, har besökt och skrivit om Michaela Community School i nordvästra London. Skolan ligger i ett utsatt område och har genom stenhård disciplin och traditionell undervisning på bara några år lyft resultaten, som idag är bland de bästa i Storbritannien.
Skogstad menar att skolans modell – med katederundervisning, uppställning på led i korridorerna och poesiuppläsning vid lunchen – skulle göra underverk i Sveriges utsatta områden.
– Gud ja, det är en helt otrolig skola, men tyvärr skulle modellen inte vara laglig i Sverige eftersom skolor måste rätta sig efter rådande lagar och läroplaner, men även om det var möjligt hade många tongivande och progressiva pedagoger protesterat högljutt, säger Skogstad.
Han listar sju genomförbara åtgärder för att vända skolutvecklingen i Sveriges utsatta områden:
- Skolorna behöver en pedagogisk idé, med rektorn som pedagogisk ledare.
– Allt för ofta saknas det en övergripande pedagogisk idé på svenska kommunala skolor, och rektorn är bara där som en administratör som ska se till att undervisningen genomförs.
- Gör lektionstiden helig.
– Det är alldeles för vanligt att elever inte respekterar den schemalagda lektionstiden.
- Uppvärdera lärarauktoriteten.
– Lärare ska inte vara elevernas vänner, utan ingjuta sådan respekt att eleverna själva väljer att lyda.
- Studiero och disciplin – inför krav på konsekvenstrappor.
– Det är lika viktigt att det är lugn och ro i korridorerna som i klassrummen. Jag tycker vi ska införa krav på konsekvenstrappor på skolorna, elever behöver tydlighet och kontinuitet.
- Ämnesfokus.
– Allt för mycket tid läggs på annat än ämnesundervisning. Lärare som är mentorer måste exempelvis lägga en massa tid på sociala problem och administration, vilket det borde finnas andra funktioner för.
- Mer läxor och prov.
– Vi vet från forskningen att läxor och prov fungerar – det borde användas mer.
- Ge lärarna mandat att besluta om sommarskola och helgskola.
– Det ska kunna vara obligatoriskt med sommar- och helgskola, och lärarna ska ha rätt att bestämma vilka elever som ska delta.
Bussning eller ej
Micael Pettersson är rektor på Mälarhöjdens skola – den skola med högstadium i Stockholm som får minst pengar per elev, men som ändå uppnår bland de bästa resultaten. Bara en liten del av eleverna har utländsk bakgrund och föräldrarnas utbildningsnivå är mycket hög.
– Det är klart att om vi skulle tillämpa Mälarhöjdens skolas arbetssätt rakt av i en skola i ett utsatt område, så skulle det bli enorma problem. Jag tror att man där behöver satsa på disciplin, ordning och reda och tydliga mandat att leda verksamheten, säger Micael Pettersson med hänvisning till att eleverna i hans skola ofta kommer från ordnade förhållanden och har stort stöd hemifrån.
Linda Kjellkvist är biträdande rektor och var fram till nyligen tillförordnad rektor på Hässelbygårdsskolan, den F-9-skola i Stockholm som får mest pengar per elev. Den ligger i ett utsatt område. Linda Kjellkvist tror att nyckeln till att vända utvecklingen är att hitta ett bättre sätt att fördela elever mellan olika skolor.
– Det säger sig självt att du blir inte riktigt bra på svenska om du går i en klass där ingen är jättebra på språket. När våra lärare går igenom ett arbetsområde så behöver de lägga tid på att visa bilder och förklara skillnaden på saker, som skillnaden mellan en hage och en äng. Det kanske är självklart för Mälarhöjdens skolas elever, men vi ska ändå uppnå samma mål, säger Linda Kjellkvist.
– Om du hamnar i en grupp där alla kan och pratar svenska så lär du dig svenska på ett helt annat sätt. Har du svenska kamrater får du kunskap om vårt samhälle på ett annat sätt. Utanförskapet är så mycket större för eleverna på den här skolan än skillnaden i skolpeng, säger Kjellkvist.
Borde man stänga vissa skolor i utsatta områden och fördela eleverna mellan andra skolor?
– Nej, man kan inte stänga skolor i Stockholm, det är redan ont om skolor. Men principerna för att fördela elever behöver bli annorlunda.
Krävs ömsesidig respekt
I den andra delen av Kvartals granskning om den ojämlika skolan kunde vi visa på stora skillnader i resurser mellan just Hässelbygårdsskolan i Stockholm och Seminarieskolan i Landskrona, som även den ligger i ett utsatt område. Elevsammansättningen på de två skolorna är snarlik och de socioekonomiska förutsättningarna likaså. Trots det får Seminarieskolan bara drygt hälften så mycket pengar per elev som Hässelbygårdsskolan – och uppnår ändå något bättre resultat.
– Här jobbar vi jättemycket på relationen till eleverna, utan att bli ”kompis” med dem, säger Annacarin Jendland, rektor på Seminarieskolan.
– Vi vill att det ska finnas en ömsesidig respekt mellan lärare och elever, och att lärarna inte ska sätta lägre förväntningar på eleverna bara för att de kommer från hem med låg utbildningsbakgrund eller för att man är invandrad. Så att man inte tänker att ”det är lite synd om er, ni kanske inte klarar av lika mycket”, utan tvärtom så har vi verkligen samma krav och förväntningar på alla.
Jendland berättar att Seminarieskolan arbetar med vad de kallar ”analysprocess”, där elevernas resultat följs upp regelbundet. Varje termin inleds med en screening – ett slags prov – för samtliga elever, där skolan får en uppfattning om kunskapsläget och utvecklingen. I processen vägs också elevernas närvaro in. Sedan görs riktade insatser på olika områden, exempelvis kan man under 6-8 veckor sätta in extra läsförståelse för en viss grupp elever.
– Efteråt följer vi upp resultaten direkt och bedömer om insatsen har gett önskat resultat, ska avslutas, fortsätta längre eller ersättas av annan insats. På så sätt blir vi extremt resurseffektiva, säger Annacarin Jendland.
Förväntningarna avgör
Moderaternas utbildningspolitiska talesperson Kristina Axén Olin:
– Det viktigaste för att lyckas med undervisning är att ha ordning och reda och lugn och ro i skolan. Det är en grundförutsättning, men är långt ifrån en självklarhet i våra skolor. Duktiga rektorer samt yrkeserfarna och välutbildade lärare gör stor skillnad, inte minst i de utsatta områdena. Tyvärr så har vi en förödande omsättning av rektorer och fler obehöriga lärare och lärare med kort erfarenhet, i de skolor som behöver kompetensen som mest, säger Kristina Axén Olin.
Hon menar att insatser ska sättas in så tidigt som möjligt för att få bästa effekt.
– Läxhjälp, extraundervisning, fler lektioner i svenska och matematik, lovskola längre ner i årskurserna och att låta elever gå om årskurser är några verktyg. Därutöver behöver staten ta ett mycket större ansvar för skolor där år av insatser, åtgärder och projekt inte har lett till att fler elever når behörighet till vidare studier. Men det kanske viktigaste är att vuxna och lärare ska ha högt ställda förväntningar på alla elever, oavsett bostadsort och bakgrund. Alla barn kan lyckas, säger Kristina Axén Olin.
Liberalernas skolpolitiska talesperson Roger Haddad:
– I förskolan måste vi säkra att all pedagogisk personal kan svenska och har relevant utbildning. I skolan måste vi ha en skolledning som fokuserar på kunskap och följer upp varje elevs utveckling så att ingen halkar efter, säger Haddad.
Han tror samtidigt på ordning och reda:
– Ett återkommande problem på skolor i utsatta områden är brister i studiero och respekt för lärarna. Det finns inget viktigare än att upprätthålla ordningen, därför måste befogenheterna öka och barn- och elevombudet avvecklas. Sex av tio lärare avstår idag från att ingripa vid stökiga situationer av rädsla för att bli anmälda, detta får förödande konsekvenser. Studiero bidrar till inlärningen och att behöriga lärare stannar. Det är när den brister som vi ser rektors- och lärarflykt som gör att andelen obehöriga lärare ökar.
Rättvist regelverk för skolval
Utbildningsminister Anna Ekström har tagit del av Kvartals granskning om den ojämlika skolan och har för en av de tidigare artiklarna gett sin syn på den bästa strategin för skolor i utsatta områden:
– Det räcker inte att bara försöka komma åt segregationens effekter, till exempel genom att kompensera utsatta skolor, utan vi behöver även komma tillrätta med skolsegregationens orsaker, bland annat genom att göra regelverket för skolvalet mer rättvist, så att alla barn kan delta i det på lika villkor, säger Anna Ekström.
– Vi behöver också koncentrera oss på att stärka likvärdigheten, både nationellt och lokalt. Det handlar bland annat om att styra mer ekonomiska resurser efter behoven. Resursfördelningen från staten till huvudmännen [det vill säga kommuner och friskolor] har vi kontroll över nationellt, men internt måste huvudmännen se till att de har goda system för att fånga de skiftande behoven och för att styra pengar mellan skolor, säger Anna Ekström.