De sparsamma i norr förstår inte Italiens lidande

Italien var det första landet i Europa som på allvar drabbades av pandemin. Hittills har nästan fyrtiotusen människor officiellt dött av covid-19, kanske var de många fler. Samtidigt förefaller sjukdomen bara vara den senaste i en lång rad av katastrofala händelser som har drabbat landet under de senaste tio, femton åren. De tycks komma från alla håll: År 2009 förstördes staden l’Aquila med omnejd av en jordbävning, år 2014 hemsöktes slätten mellan Mantova och Bologna, under sensommaren 2016 jämnades en hel rad av städer och byar i Marche, Lazio och Abruzze med marken. I november i fjol utsattes Venedig för den näst värsta översvämningen någonsin. Samtidigt landar flyktingar i stora tal vid Italiens stränder, broar rasar, emedan den så kallade finanskrisen, som verkar vara ett minne blott i alla industriländer norr om Alperna, aldrig tycks ta slut. Och så har Italien en statsskuld på idag nära 135 procent. Den kommer så småningom att bli avsevärt högre.

Den Europeiska Unionen har numera delats mellan vinnare och förlorare, och det finns ingen anledning att tro att denna splittring går att överkomma.

Att det står illa till med Italien hörs från många håll, liksom profetiorna, att den Europeiska Unionen kommer att kollapsa över detta lands skulder. ”Snyltarna i Rom“ var rubriken på en artikel, som den tyska veckotidningen ”Der Spiegel“ publicerade under våren 2018. Det finns förmodligen många svenska politiker, från nästan alla partier, som skulle hålla med, speciellt efter att den Europeiska Unionen i somras (först mot Sveriges vilja) beslutade sig för att skapa en återhämtningsfond, som till en del kommer att bestå av rena bidrag. Italien ska vara landet som får ta emot mest pengar. Om det kommer att hjälpa, är dock osäkert. Den Europeiska Unionen har numera delats mellan vinnare och förlorare, och det finns ingen anledning att tro att denna splittring går att överkomma. Orsaken till denna delning ligger framför allt i den inre motsägelsen som är grunden för hela unionen: antagandet att en sammanslutning av konkurrenter, som fortsätter att vara motspelare, kommer att leda till vinst för alla.

Förlorat en fjärdedel av sin industri

Det finns flera anledningar till att denna motsägelse inte blev uppenbar från början; den första är att unionen ledde till en höjning av kreditvärdigheten för alla deltagande länder, och i synnerhet för dem som övertog euron som valuta. Den andra anledningen ligger i att det fanns en tillväxt för alla, så länge den gemensamma ekonomin kunde utvidgas utåt. I och med den så kallade finanskrisen 2008 avbröts denna expansion, med följden att konkurrensen vändes inåt; det enda sättet att göra vinst på en krympande marknad är att ta marknadsandelar från konkurrenterna. Denna kamp blir allt hårdare, ju mer man producerar under liknande villkor och utan möjlighet att undvika problemen genom en devalvering. För Italien ledde denna utveckling till att man sedan år 2008 har förlorat ungefär en fjärdedel av sin industriproduktion.

Fiat, under sjuttiotalet världens största bilfabrik, är idag varken stor (med internationella mått) eller italiensk längre. På ett liknande sätt gick det med stålindustrin och med tillverkarna av vitvaror eller kontorsmaskiner. Den kvarvarande italienska industrin bygger, till en förvånansvärt stor del, på små eller medelstora, ofta familjeägda företag som bildar kluster, nätverk, inte minst för att kunna försörja de få stora aktörerna med delar eller prefabrikat. Ett sådant system är dyrare och åtminstone på ytan mindre effektivt än en storskalig, centraliserad produktion. Den har sina fördelar också, i form av flexibilitet och mångsidighet till exempel, i form av lokala eller regionala skyddsnät, men framför allt i ett tekniskt kunnande som är svårt att slå, i alla fall så länge man inte helt överlåter produktionen till datorerna. Men man måste ha råd med en industriproduktion som bedrivs som konsthantverk. Det verkar man för tillfället inte ha, med vissa undantag som inom mode och design.

Italien var under lång tid mycket sparsammare än Sverige

Men varför har den så kallade finanskrisen haft så katastrofala effekter på just Italien? Historien låter lite annorlunda än man för det mesta tror norr om Alperna. De italienska bankerna var inte alls överbelånade i samma utsträckning som de verkligt prekära fallen som Grekland, Portugal, Irland eller, för Sveriges del, de baltiska länderna. Ingen italiensk bank behövde räddas av staten, så som var fallet i såväl Tyskland som Sverige (staten skulle inte heller haft pengar till en sådan räddningsaktion). Problemen uppstod istället efteråt, när finansmarknaden granskade det nya läget, försiktig som aldrig förr. För Italien såg det då illa ut, mest på grund av statsskulden, och trots att landet under alla år varit nettobetalare inom Europeiska Unionen, och trots att landet under en lång tid varit mycket mer sparsamt än exempelvis Sverige.

Mellan åren 1995 och 2008 hade Italien haft ett genomgående positivt budgetsaldo, om det inte hade varit för lånen. Kostnaden för denna finanspolitik var enorm och tog sig många uttryck: ett högt skattetryck på den anställda delen av befolkningen, besparingar inom vården, sänkta pensioner och ännu lägre utbetalningar från a-kassan. ”Le buche“, hålen i de italienska vägarna och gatorna, har mycket med denna sparpolitik att göra, liksom hela den mer eller mindre fallfärdiga infrastrukturen. Men politiken hjälpte inte; de gamla skulderna fanns kvar. ”Långivning“, påstod Stefan Löfven, när Sverige och dess kompanjoner i de så kallade ”sparsamma fyra“ (Österrike, Danmark, Sverige och Nederländerna) vägrade ge bidrag inom ramen för den europeiska återhämtningsfonden, ”är ett starkare incitament för att använda pengarna effektivt.“¹ Eftersom man inte kan åberopa okunnighet, när det gäller en statsminister, måste man väl tala om svaghet. Och man skall då inte vara förvånad om denna svaghet i den europeiska södern uppfattas som ondska.

Italien har effektivt sparat sig ut ur konkurrensen.

Och varifrån kommer de gamla skulderna? Jo, de blev priset för att man ovillkorligen ville vara med i uppbyggandet av ett nytt, enigt Europa. Italien hade, som en del andra länder i Europa liksom Sverige, betalat sin fortsatta tillväxt under sjuttiotalet med hjälp av hög inflation och en rad kraftiga devalveringar. För att få fram en viss stabilitet mellan medlemsländernas valutor skapades då ett system som kallades för EMS – det ”europeiska monetära systemet“, som tillät ändringar i de europeiska valutornas värde enbart inom en ganska trång korridor (2,5 procent). Italien, det ekonomiskt mest instabila landet bland unionens gamla medlemmar, tappade då i konkurrenskraft gentemot utlandet, med en dalande industriproduktion och minskade skatteintäkter som följd. Italien bestämde sig då för att hålla uppe den inhemska efterfrågan med statliga investeringar och skattelättnader: ”Without fiscal deficit, they will have high unemployment”, som nobelpristagaren Joseph Stiglitz kommenterade.² Och eftersom räntorna var fortsatt höga, nådde den italienska statsskulden i början av nittiotalet för första gången nivån 125 procent av bruttonationalprodukten.

Om just denna tid, alltså 1980-talet, kunde man kanske säga vad som så ofta brukar sägas om den italienska ekonomin: att italienarna levde över sina tillgångar. Jag vill inte trötta läsaren med att förklara alla vinklar och kurvor som de italienska statsfinanserna har tagit sedan 1992, när Italien fick lämna EMS och bara fick komma tillbaka till samarbetet inom unionen genom att förpliktiga sig till en finanspolitik som är så stram att den sedan dess stryper alla möjligheter att genom arbete ta sig ur krisen. Jag vill bara säga att förhoppningen hela tiden har varit att landet skulle kunna ta sig ur den onda cirkeln av bristande konkurrenskraft och svag inhemsk efterfrågan. Detta skulle bli möjligt genom de billiga krediter och nya, stora investeringar, som den gemensamma valutans kreditvärdighet skulle leda till. Förhoppningarna infriades aldrig. Som konsekvens befann sig bruttonationalprodukten före pandemins utbrott ungefär på samma nivå som 1998. Var den kommer att befinna sig när man det är dags att göra bokslut över coronakrisen vill man inte ens tänka på; Italien har effektivt sparat sig ut ur tävlingen.

Oscar Sjöstedts (SD) tal om medlemsstaternas ”förbaskade skyldighet”

I juni, när läget var som värst för Italien, sade Oscar Sjöstedt, Sverigedemokraternas ekonomiska talesman, att det skulle vara medlemsstaternas ”förbaskade skyldighet“ att sköta sin egen ekonomi“. Kan Italien i så fall, tänker man då, inte bara återgå till liran, så att landet, kanske med Sverige som moralisk förebild, kan låta andra stater betala för den egna oförmågan att sköta ”sin egen ekonomi“ genom att devalvera i tid och otid och låta valutan sjunka i värde? Om det bara vore så enkelt. Visserligen säger idag mer än två tredjedelar av italienarna, att de är mycket skeptiska gentemot Europa och euron. Men å andra sidan är det näst intill otänkbart att landet skulle kunna bära samma gigantiska skuld i hårdvaluta, emedan man själv förfogar enbart över ett slags mjukvara. Dessutom finns det andra argument för att hålla Italien inte bara inom unionen, utan också inom euron. Italien är numera unionens tredje största ekonomi, med en bruttonationalprodukt hälften så stor som Tysklands, men fyra gånger så stor som Sveriges – den är för den delen även större än Rysslands BNP.

Kina väntar på att ta över vid Italexit

Eurons värde som världsvaluta, dess förmåga att hävda sig gentemot dollarn, är beroende av kapitalkraften den står för. Denna kraft skulle skadas på ett substantiellt sätt om Italien lämnade den gemensamma marknaden. Dessutom: om Italien släpptes, skulle landet inte vara ensamt länge. Det skulle söka sig till andra samarbeten, med Kina till exempel som tycks använda Italien som brohuvud i Europa. Kina äger hamnen i Trieste – den ska bli en del av Sidenvägsinitiativet: ett euroasiatiskt bälte med infrastruktur och investeringar under kinesisk kontroll. Kinesiska bolag äger också stora delar av den italienska industrin, däckfabrikanten Pirelli till exempel, och stödjer en stor befolkningsgrupp som redan befinner sig inom landet; officiellt bor redan mer än trehundratusen kineser i Italien, framför allt i trakterna runt Milano, Rom och Florens. Inofficiellt kan det handla om det dubbla eller mer.

Ju större detta gemensamma ansvar blir, desto mer kommer den europeiska söderns öde förmodligen likna det som skedde med Östtyskland efter 1990, bara på europeisk nivå och alltså i en mycket större skala.

När Europeiska unionen i juli kom överens om en återhämtningsfond, som ska hjälpa medlemsstaterna att ta sig ur den ekonomiska krisen som följt på pandemin, fick Italien ett löfte på 209 miljarder euro. Drygt åttio miljarder därav ska betalas ut som bidrag, resten som lån. I Italien bråkar man för tillfället om hur pengarna ska fördelas, och så vägrar Polen och Ungern än så länge att acceptera fonden. Hur det till sist kommer att bli med fonden vet ännu ingen. Förmodligen tar det flera år innan man kommer att se verkliga effekter. Det kan dock hända att ett annat resultat av förhandlingarna blir märkbart långt tidigare: ”Återhämtningsinstrumentet“ förutsätter att unionen tillåter ett gemensamt ekonomiskt ansvar från alla medlemsländer. Ju större detta gemensamma ansvar blir, desto mer kommer den europeiska söderns öde förmodligen att likna Östtysklands efter 1990, bara på europeisk nivå och alltså i en mycket större skala. Av alla dåliga möjligheter som den Europeiska Unionens framtid tycks bära med sig, förefaller mig därför perspektivet om en gemensam skatte- och finanspolitik vara det minst avskräckande.

De flesta jordbävningar, som drabbat Italien under de gångna tio, femton åren, har ägt rum i bergstrakterna nordöst om Rom. Går man tillbaka i tiden finner man att dessa områden mellan regionerna Marche, Abruzze, Lazio och Umbrien gång på gång har drabbats av liknande katastrofer. Varför lämnar folk inte dessa trakter? frågar man sig. Svaret finns i påvens ensamma gestalt på Petersplatsen; de bor där, och deras familjer har alltid bott där, och för det mesta finns en kyrka i närheten, där man allltid har brytt sig om dessa familjer, om de levande och om de döda.