De kallar oss russofober

En orsak till att det blev så är att det är en illa dold sanning att den mentala delen av järnridån aldrig försvunnit i Europa. Gamla hierarkier samt en allmänt paternalistisk syn på länderna i ”Öst” (som ofta ligger i Centraleuropa) finns kvar. Länder som Estland, Polen, Ukraina, Rumänien, Litauen och alla de andra sågs efter kommunismens fall som fattiga och kanske lite efterblivna kusiner från landet, som måste lära sig hur man ska leva i Europa. Deras historiska erfarenhet, deras kultur och visdom ansågs inte särskilt viktiga.

De postkoloniala missade Sovjets kolonialism

Låt mig påminna om hur lång tid tog det i Sverige innan man började upplysa allmänheten om kommunismens brott. 1998 tyckte Vänsterpartiets Gudrun Schyman att man i stället borde satsa på att undervisa om transatlantisk slavhandel för det är dåligt med antikommunism.¹ 

De länder som lyckades göra sig fria från Rysslands ockuperande makt fick inte utrymme i kultur och debatt för att få sin sin kultur och identitet internationellt bekräftade.

När Forum för levande historia bildades för att främja demokrati genom att informera om brott mot mänskligheten tog det flera år innan myndigheten började informera om Stalins brott och Gulag, det sovjetiska systemet med koncentrationsläger för straffarbete. Det är också en ironisk paradox att i tider då man så ofta debatterat postkolonialism har man missat det uppenbara att den interna europeiska koloniala historien handlat om Rysslands imperialistiska ambitioner och offren för dessa. Denna historia pågick i stort sett under hela förra seklet och har som alla nu inser fortsatt i dag. De länder som lyckades göra sig fria från Rysslands ockuperande makt fick inte utrymme i kultur och debatt för att få sin sin kultur och identitet internationellt bekräftade.

För det var brist på känslan av att ”de tillhör oss, de är en del av vårt Europa” som var en av anledningarna till att annekteringen av Krim 2014 orsakade så få sanktioner mot Ryssland. Det är först och främst ignorans som gjort att så många gick på det som Putin hävdar: att Krim alltid har varit ryskt – trots att halvön tillhörde krimtatarerna från början – och var en vasallstat till Sultanen i Istanbul  – om vi nu ska dra in historien i det hela. 

När läste du en ukrainsk författare senast?

När man tittar på den svenska bokmarknaden och bläddrar i bibliotekskataloger blir det uppenbart att till exempel översättningar av viktiga ukrainska författare lyser med sin frånvaro. Jurij Andruchovytj, har du läst honom? Av Oksana Zabuzhko finns det bara en bok på svenska, hennes feministiska debutroman, Fältstudier i ukrainskt sex.  Hon har sedan länge varit en viktig röst, som för det mesta bara östeuropéer har lyssnat till. I en mycket intressant intervju för den polska dagstidningen Gazeta Wyborcza menar hon att Ryssland aldrig slutade vara en totalitär regim och att landet aldrig ställdes till svars för sina brott mot mänskligheten.² Hon skriver också att konflikten med Ukraina handlar om ett krig mot grundläggande europeiska och demokratiska värderingar. Men 2014 när Putin annekterade Krim var den genomsnittliga EU-medborgaren inte intresserad av konflikten i Ukraina. Detta på grund av att ”vi inte lärt oss våra läxor från 1900-talet och vi måste alla betala ett enormt pris för det”, skriver Oksana Zabuzhko.

Ordet russofobi användes i diplomatiska kretsar i Bryssel som om det var Kreml som undervisade diplomaterna i ämnet.

Nu när kriget härjar dyker det plötsligt upp superkunniga nya namn i medierna.  Min svenska vän skickar till mig Slawomir Sierakowskis artikel i Aftonbladet, den är ”ögonöppnande”, säger han. Artikeln är bra. Men Sierakowski har varit ledare för Krytyka Polityczna, en rörelse för polska vänsterintellektuella i många år och skrivit otroligt bra texter om Ukraina sedan Majdans tid – det vill säga sedan 2013.  Sierakowski har sedan länge inte haft några tvivel vad gäller Putin och hans avsikter, men hans viktiga röst har aldrig hörts här. Jag lovar att hade han varit amerikan eller tysk skulle han sedan länge varit ett känt namn i intellektuella kretsar i Sverige. Vad spelar det för roll kan någon fråga; varför prata om litteratur och brist på intellektuellt utbyte just nu? Det är inte dags att ångra rosorna när skogarna brinner, som man brukar säga på polska. Personligen tycker jag att det är nödvändigt. Bristen på intresse för Östeuropa har hjälpt Putin enormt. Till exempel i hans propaganda om att ukrainare, ester och polacker påstås vara antiryska, så kallade russofober.

En bekant EU-tjänsteman berättar hur ordet russofobi användes i diplomatiska kretsar i Bryssel som om det var Kreml som undervisade diplomater i ämnet. ”Varför är ni sådana russofober?” kunde en västerländsk diplomat fråga en ung kvinnlig diplomat från Estland vid deras första möte på något mingelparty. “Många västerländska diplomater visste bokstavligen ingenting om sådana EU-medlemmar som Litauen, Estland eller Lettland men de hade massor med åsikter om hur ryssar skulle vara  trakasserade i Europa”, tillägger min bekant med ett snett leende.

Kritik mot rysk politik jämställs med antisemitism

Här är det viktigt att nämna att ryska medier och politiker under många år har dragit ”russofob” kortet för att stämpla och tysta sina kritiker i Öst- och Centraleuropa. ”Polacker pratar om ryssar på samma sätt som antisemiter pratar om judar”, sade Putins rådgivare Gleb Pawlowski år 2005. 2018 skrev Kremlvänliga medier regelbundet om en sjuklig rädsla för ryssar i Estland och att man hade skapat en lista över estländska  medborgare som inte var välkomna i Ryssland på grund av deras  påstådda ”russofobi”. I juli 2021 sa Kremls talesman, Dmitrji Peskov, att relationerna mellan Ryssland och EU hölls gisslan av det ”russofobiska förhållningssättet” från unga EU-stater.³ Det finns massor med sådana exempel. 

Om att Kremls propaganda presenterar Ryssland som ett evigt offer för russofobi och att man använder det för att motivera Moskvas aggressiva handlingar mot andra länder kan man läsa i rapporten Pillars of Russia’s disinformation and propaganda ecosystem från USA:s utrikesdepartement.

I en vetenskaplig rapport publicerad 2015 av Centre for Eastern studies i Warszawa  står det att Kreml “jämställer russofoboi med antisemitism och ger begreppet en universell dimension, och använder det som ett argument i sin ny-imperalistiska identitetsdiskurs.” Naturligtvis har Putin mer än ofta anklagat Ukraina för att vara russofobiskt. Och annekteringen av Krim presenterades i ryska medier som ett sätt att rädda stackars ryssar från etnisk rensning.

Västvärldens okunskap blev Putins styrka

Tyvärr har det faktum att flera länder i Central- och Östeuropa på senare år fått högerpopulistiska regeringar, som gradvis förflyttat sitt styre mot det mera auktoritära hållet med mindre respekt för rättsstaten, bidragit till att man inte så gärna lyssnar till Rysslandsexperter från dessa länder. Men sanningen är att de kloka röster i Polen som varnat för Putins imperialistiska ambitioner oftast tillhörde de hårdaste kritikerna av den nuvarande polska regeringen. Ofta fanns de också på den liberala vänsterns sida (som ovan citerade Sierakowski). Och under Trumps tid i Vita huset förstod man mycket väl att inte alla amerikaner gav honom sitt stöd, och därför tillät man sig att lyssna även på amerikansk kritik av presidenten och till andra viktiga amerikanska tankar, trots att de kom från folk som ju hade ”valt honom”. Men när det kommer till Central- och Östeuropa verkar det betydligt lättare att dra alla över en kam.

Det råder en enorm asymmetri mellan Östeuropas och Västeuropas intresse för varandra. Väst struntar i Öst, medan östeuropéer gärna läser svenskar, britter, tyskar och fransmän. Denna västerländska brist på nyfikenhet borde ses och erkännas nu, för den har en mycket mörk sida. Den har blivit Putins soft power, och diktatorn i Moskva har använt okunskapen för att driva krig och utvidga sitt imperium i Europa.