Mamman håller hårt i sin dotter som krupit upp i hennes famn. Innan jag hinner gå igenom orosanmälan säger de att de hört att socialtjänsten kommer att ta deras barn. Jag svarar något i stil med att det är ytterst ovanligt. Pappan avbryter mig. Han säger att en granne till dem fick sitt barn omhändertaget på grund av två veckors skolfrånvaro. Två veckor, upprepar han, och sträcker upp två fingrar i luften. Det är den bilden de kommer med. Men ofta räcker det med ett mötestillfälle innan de får en annan bild av hur vi arbetar. Vi ska inte ta några barn. Däremot kan de få stöd och hjälp för att på sikt skapa bättre förutsättningar för sina barn.
I utsatta områden är socialtjänsten likt ett ständigt närvarande spöke. Det finns ett särskilt sätt att prata om vår verksamhet som bygger på att vem som helst, när som helst, kan hamna hos oss, en naturlig laddning som ställer höga krav på att människor är insatta i hur vi arbetar.
Är mer fakta verkligen det som behövs?
Att socialtjänsten har ett problem med desinformation är kanske inte så konstigt, av flera skäl. Det är en instans med mycket sekretess. Vi sitter i grå korridorer och rör oss inte ute på gatorna. Och vi förfogar över ett verktyg, tvångsomhändertagande, som hos många väcker mer olust än polis och fängelse. Desinformatörerna, som förmedlar att socialtjänsten tvångsomhändertar muslimska barn på osakliga grunder, blir sällan bemötta med riktiga fakta. Detta till skillnad från desinformationstyngda debatter som kriminalitet, migration och covid-19, där felaktiga uppgifter som sprids bemöts av etablerade nyhetskällor och sanningsivrare på Twitter. Trots detta motstånd får desinformationen fäste. Evidens räcker inte när grupper och individer väljer den sanning som passar dem bäst.
Ändå är det just fakta som har presenterats som lämplig åtgärd för att motarbeta desinformationskampanjen. Socialstyrelsen ska ta kontakt med frivilligorganisationer, trossamfund och ambassadörer i andra länder för att informera dem om att socialtjänsten inte alls kidnappar några barn. Akademikerförbundet SSR vill att Myndigheten för psykologiskt försvar ska stötta för att socialtjänsten och kommunerna ska kunna hantera frågan. I en debattartikel skriver Akademikerförbundet SSR:s ordförande Heike Erkers det självklara: kunskapsmaterialet måste i så fall nå målgruppen. ”Om samhället inte finns där desinformationen finns – på Facebook, Tiktok, Twitter – hur ska då desinformationen bemötas?”. Det är en motiverad fråga. Men den större frågan bör vara varför samhället, som Erkers talar om, inte finns där målgruppen finns – i våra utsatta områden.
Projektbaserad brandsläckning från regeringen
Det är något särskilt med att Socialstyrelsen vill betala människor för att åka ut till utsatta områden och informera om hur en av landets största verksamheter arbetar. Individer i centrala delar av staden ska ta sig fyra kilometer upp till Rosengård där desinformationen ”pågår för fullt”. Under valrörelsen fanns det redan personer som befann sig utanför vår byggnad för att informera om hur socialtjänsten arbetar. De var från Partiet Nyans och deras budskap, framfört på ett lugnt och förtroendeingivande sätt, var att socialtjänstens tillämpning av LVU diskriminerar muslimer. Jag har svårt att se att desinformation kan brytas genom utsända informationskonsulter när de tävlar om tilliten mot personer som kan målgruppens språk, delar deras utsatthet och bakgrund.
Min gissning är att internets filterbubblor är en spegling av verkligheten och att vi med tiden skapat en grogrund för desinformation. Redan för tio år sedan pekade den regeringstillsatta Delegationen för hållbara städer ut flera hinder för en hållbar stadsutveckling. De varnade specifikt för hur ökad boendesegregation och färre gemensamma rum ökar risken för intolerans och polarisering. Arbetsförmedling, Försäkringskassan, banker, vårdgivare och andra verksamheter har sedan 80-talet centraliserats. Till och med socialtjänsten har i vissa utsatta förorter lämnat de fysiska kontoren i området för att tjänstemännen lättare ska kunna samverka med varandra på en och samma centraliserade enhet.
Enda gången jag verkligen pratar med människor från utsatta områden är när jag träffar mina klienter.
I förra veckan presenterade regeringen ett åtgärdspaket för att motverka desinformation mot socialtjänsten. Där uttalade sig Ulf Kristersson (M) om att situationen är ”farlig på riktigt” och vill bland annat ge socialtjänsten möjlighet att ha ordningsvakter vid entrén för att trygga personalen. I mina öron låter det mer som om vi rustar för krig. I stället för att försöka komma åt marginalisering, boendesegregation och isolering på ett strukturellt plan satsar Sverige på projektbaserad brandsläckning.
Tillit bygger på närvaro
Nyligen gjordes en granskning i Malmö stad som fastslog att socialtjänsten använder ett för byråkratiskt språk. En del av Malmös invånare förstår inte besluten som skickas hem till dem. Jag ser det som ännu ett symptom på att vi i mindre utsträckning än tidigare delar ett gemensamt språk och verklighet. Där jag bor, på Möllevången, finns en idé och tro på att stadsdelen är en plats för alla i samhället. Jag går ner på torget för att köpa grönsaker till vrakpris av handlare som är bosatta på Lindängen, Rosengård och Kroksbäck. Om vi pratar med varandra rör det priset eller kvaliteten på varan. Mitt område och flera delar av Malmö har blivit ett alibi för vit medelklass som tycker om mångfald men där krogar och restauranger är till för oss som har råd. Där bostadsrätter säljs till de med hög lön eller rika föräldrar och där vårt riktiga intresse ligger i att umgås med varandra. Enda gången jag verkligen pratar med människor från utsatta områden är när jag träffar mina klienter – och det sker efter inkommen orosanmälan.
I samband med dödsskjutningarna i en av Stockholms förorter 2022 uttryckte Paulina Brandberg, idag jämställdhetsminister, att polisen inte kan lösa brott om de inte får hjälp av invånarna i området där det sker. De behöver samarbeta med polis och samhällets instanser genom tips, insyn och vittnen, vilket kräver ett ömsesidigt förtroende. Hon har rätt. Det handlar inte om information utan om tillit. Frågan är varför invånare i utsatta förorter ska ha förtroende och tillit till våra myndigheter när vi började lämna dem redan på 80-talet? Det är, för att använda Kristerssons ord, farligt på riktigt.
Sven Holmberg är frilansskribent och socialarbetare i Malmö.
