I många postmoderna samhällen är äktenskapet inte längre ett viktigt tecken på att män faktiskt blivit vuxna. Men i flertalet övriga miljöer – som omfattar majoriteten av jordens befolkning – förblir det ett avgörande steg i livet. De män som inte kan gifta sig kommer alltid att väsentligen ses som förvuxna tonåringar. Men i många samhällen omges äktenskap av höga hinder, vilka skapar demografisk obalans och ett marginaliserat skikt av unga ensamstående män, benägna att tillgripa hårda metoder för att förbättra sin status. Barriärerna kring äktenskapet göder därmed konflikter och våld. 

Valerie M Hudson, professor i statsvetenskap vid Bush School of Government and Public service vid Texas A&M University, skriver i Kvartal om följderna av månggifte och mansöverskott.  

För många män i världen är äktenskapet det avgörande steget mot att bli fullvärdig samhällsmedlem. Orsaken är att många samhällen har byggts efter principen ”linjär härkomst”, och då mestadels en patrilinjär, där faderns släkt är den viktiga. Familjeträdet visar vem du är, vad du äger, vad du gör och, kanske viktigast, vem du kan förlita dig på om du behöver hjälp. Det underliggande syftet är att skapa ett broderskap som erbjuder trygghet främst för män. I ett patriarkaliskt familjelinjeperspektiv blir kvinnor endast en metod för dessa manliga, släktskapsdefinierade broderskap att överleva. Synsättet förklarar många egenskaper hos dessa samhällen, exempelvis varför kvinnor till skillnad från män gifter sig utanför gruppen, varför män till skillnad från kvinnor är arvtagare, och varför det är svårt för kvinnor att skilja sig, medan det är lätt för män. Exemplen kan mångfaldigas.[1]

Den sammanlagda följden för unga män av dessa tre drivkrafter är att försena deras äktenskap eller göra äktenskapen osannolika: de reser hinder för en fri äktenskapsmarknad.

I ett samhälle av denna typ är villkoret för en mans verkliga heder inom familjegemenskapen inte enbart härkomsten. Han måste också själv ha bidragit till broderskapets framtid genom att ha producerat söner inom legitima äktenskap. Inga andra prestationer kan kompensera den som misslyckats att bli familjefar inom den patrilinjära ättens ram.

Detta patriarkala broderskapssystem tenderar emellertid att skapa barriärer på äktenskapsmarknaden, hinder som i sig genererar latent samhällelig obalans. De medför nämligen framväxten av ett skikt försmådda unga män, vars chanser att gifta sig är små. Den patrilinjära ättens könsordning innefattar minst tre strukturella faktorer som har denna verkan.

Den första mekanismen är att kvinnor sorteras ut ur innevarande och framtida populationer och att deras liv nedvärderas. Det sker genom att nyfödda flickor dödas, könsselektiva aborter utförs, genom passivt och aktivt kvinnoförtryck, och genom en hög grad av våld mot kvinnor och en hög självmordsfrekvens för kvinnor. Företeelserna förändrar märkbart könsfördelningen i ett samhälle, så att det kommer att innehålla långt fler män än kvinnor.

Den andra mekanismen är att män tillåts gifta sig med flera kvinnor. Effekterna av detta liknar de ovan nämnda, då de tillåter rika, mäktiga män att samla på sig hustrur, medan däremot män med lägre status kan möta en brist på partner. I praktiken får detta samma verkan som en ojämn könsfördelning i åldrar aktuella för äktenskap.

Den tredje mekanismen utgörs av höga brudpriser/bröllopskostnader, kostnader som avsevärt höjer giftasåldern för unga, vuxna män med låg status, eller helt förhindrar dem att gifta sig, i brist på resurser.

Den sammantagna följden för unga män av dessa tre mekanismer är att försena deras äktenskap eller göra äktenskapen osannolika: de reser hinder för en fri äktenskapsmarknad. Människor i postmoderna samhällen kanske inte inser vilken djup känsla av sorg som växer fram hos män som inte kan bilda familj i denna miljö. Såväl den psykologiska som den socio-ekonomiska kostnaden blir överväldigande i en samhällsordning som bygger på broderskap inom ramen för patrilinjära ätter.

Hur vanliga sådana svåra misslyckanden är kommer också att avgöra i vilken grad unga män stör samhällsbygget. Mer specifikt, den patrilinjära ätt/broderskaps-strukturen framtvingar en könsordning vilken i sin tur blir ett av de största hoten mot en stabil, politisk ordning. Samhällsordningen har därför en inbyggd och ofrånkomlig tendens till obalans.

Låt oss undersöka de tre mekanismerna närmare.

När döttrar sorteras bort

I samhällen som bygger på ”broderskap” kommer döttrar att betraktas som oacceptabla bördor. En familj inom en patrilinjär ätt kan ställas inför utsikten att använda viktiga resurser för att ge sina döttrar mat, kläder och logi, bara för att överlämna dem till en annan klan för äktenskap. Hemgifter kan ytterligare öka den börda döttrar medför för sina familjer. Den biologiska familjens betalning till brudgummens släkt för att överta försörjningsbördan för en blivande hustru kan framstå som ett oerhört, ja omöjligt åtagande. Plikten att uppehålla den framtida brudens anseende som jungfru kan dessutom i många sammanhang uppfattas som svår. I sådana perspektiv kan det te sig som oförnuft att acceptera döttrar; det blir å andra sidan rationellt för familjer att hantera ”hoten” från döttrar genom att förhindra att de föds eller överlever. (Det finns ytterligare skäl att betrakta flickor som bördor att göra sig av med, däribland seden att män uppmanas till månggifte.)[2]

Oavsett om medlen sedan blir könsselektiva aborter, döttrar som dödas efter födseln, näringsfattigare mat åt dem eller vägran att lägga resurser på deras sjukvård, kommer följden att bli att flickor med tiden sorteras ut ur populationen och att könsfördelningen förskjuts mot fler män än kvinnor. År 1995 förekom ojämn könsfördelning med fler pojkar i fem länder, exklusive Hongkong. År 2015 var de länderna 19, exklusive Hongkong och Macau.[3] Krafterna bakom framväxten av brödraskapssamhällen är obönhörlig också i en tid av globalisering och konventioner om mänskliga rättigheter. Under de senaste tjugo åren har endast ett land sett sin könsfördelning normaliseras: Sydkorea. Det är tänkvärt att Sydkoreas framgång i detta avseende till stor del beror på att man effektivt underminerat landets patrilinjära klaner.[4] Det är också värt att notera att i vår tids Indien har överskottet av unga, vuxna män uppskattats vara tolv procent, medan gapet i Kina är så stort som femton.[5]

Sned könsfördelning leder till att det helt enkelt inte finns tillräckligt med kvinnor för att alla manliga medlemmar av en patrilinjär ätt ska kunna gifta sig och få avkomma. ”Överskottsmännen” blir ”kala grenar” i sina samhällen; grenar på den patrilinjära stammen vilka aldrig kommer att bära frukt.

I samhällen med patrilinjära ätter och brödraskap blir följderna av en betydande andel vuxna ogifta män såväl förutsägbara som djupgående.

De män som äger tillgångar att kommer att gifta sig. Men de män som saknar dem kommer inte att ingå äktenskap, alltså de som redan tillhör riskgruppen för antisocialt beteende. Alla tre nämnda mekanismer verkar här på samma sätt: det är inte eliternas män som lider av bristen på äktenskapspartners, utan lågstatusmännen. De som finner sig uteslutna från äktenskapsmarknaden upplever sig som sig förfördelade. De blir också starkt motiverade att på något sätt kunna nå dit. Eller alternativt kringgå eller rasera det system som uteslutit dem.

Samhället ”undergrävs av de mängder av underlägsna män som förvisas till ett liv i celibat.”

Strategierna som de ”kala grenarna” väljer är relativt förutsägbara, och ingen av dessa bidrar till samhällets stabilitet, trygghet eller anpassningsförmåga. Anledningen är det försteg som de faktiskt besitter i egenskap av unga vuxna, nämligen relativ fysisk styrka och benägenheten att utnyttja denna. Genom den kan de unga skaffa sig det som krävs för att framgångsrikt konkurrera på äktenskapsmarknaden; särskilt gäller detta om de hålls samman av begrepp som manlighet, inom eller utom lagens och samhällsnormernas gränser.

Det är ingen överraskning att mansöverskott i ett samhälle enligt ett antal empiriska studier samvarierar med egendoms- och våldsbrott. Genom att använda sig av årliga data fördelade på provinser finner exempelvis ekonomidocenten vid Columbiauniversitetet Lena Edlund och hennes kolleger i fallet Kina att varje procents förskjutning av könsfördelningen i manlig riktning motsvaras av en ökning av vålds- eller egendomsbrotten med 3,7 procent. Det är inte manschettbrottslighet som avses, utan kriminalitet utövad av ”mobbare, banditer och rebeller”. Edlund och hennes forskargrupp framför hypotesen att det stora gapet i könsfördelning leder till våldsamma reaktioner, då det i hög grad har samma verkningar som månggifte. Samhället ”undergrävs av de många underlägsna män som förvisas till liv i celibat.”[6] Andra empiriska studier har givit liknande resultat inte bara för Kina, utan även för nationer som Indien och Korea: våldsbrottsligheten ökar när könsfördelningen förskjuts.[7]

Beteendet hos män i grupp – framför allt hos unga, ensamstående lågstatusmän – blir därför sällan bättre än hos den som beter sig allra värst.

Kriminaliteten är inte den enda trend som korresponderar med könsfördelningen: protestaktioner och demonstrationer blir också vanligare och mer omfattande.[8] Litteraturvetaren Jonathan Gottschall beskriver detta som en reptil som äter sin egen svans: ”[f]öräldrar fördelar sina investeringar till männens fördel eftersom världen är våldsam; världen är våldsam till stor del på grund av att föräldrar fördelar sina investeringar till männens fördel.”[9]

Respekt som nås genom hot och våld

En följd är också att hedersbegreppet – med dess sökarljus på respekt och dess motsats  – blir framträdande i kulturer med ett stort antal kala grenar. Uppgörelser kring dominans och respekt dämpar riskaversionen i grupper av unga män. Kollektivt tar de större risker än de skulle göra var och en på egen hand. Beteendet hos män i grupp – framför allt hos unga, ensamstående lågstatusmän – blir därför sällan bättre än hos den som beter sig allra värst. Inom gruppen blir man också mer våldsbenägen än annars. En ung, manlig gängmedlem i Australien ger ett vittnesbörd: ”Gänget är din bästa vän. Hela din grupp, då kan man göra vad som helst. Man är lycklig, man vill göra vad som helst. Man är inte rädd för något.”[10]

Den politiska makten i samhällen som präglas av betydande sociala skikt av detta slag hamnar i svårhanterliga dilemman. Aktiviteter som trafficking kan möjligen tolereras, men de makthavande kan i allmänhet inte göra mycket åt dessa unga vuxna mäns vrede. Samhällets könsfördelning kommer troligen att förbli abnorm, även efter ytliga motåtgärder som tolererad trafficking. De styrande kommer att ta lätt på lastbarhet, men inte på våld, då kollektiv av kala grenar kan utvecklas till allvarliga hot mot rådande samhällsordning.

Nianupproret i 1800-talets Kina är ett gott exempel; det utbröt i en provins där en fjärdedel av männen förblev ogifta på grund av en uttalat ojämn könsfördelning.[11] Sociologen Daniel Little har konstaterat hur frekvent utsättande av nyfödda döttrar resulterade i demografisk obalans, vilken i sin tur blev grogrund för kriminella gäng och paramilitära grupper.[12]

Politiska ledare kan komma att möta situationer där de inte ser något annat alternativ än att tillgripa auktoritära, ”hårda” metoder för att tygla inhemskt våld och möjligtvis exportera våldsaktörerna till andra länder genom militära engagemang.

Antropologen Joseph Henrich och hans medförfattare menar till exempel att månggiftet sänker tröskeln för risktagande och asocialt beteende hos ogifta.

Utvecklingen i riktning mot ojämn könsfördelning åtföljs av instabilitet, brottslighet, diktatoriska metoder och ett ännu kraftigare kvinnoförtryck.

Månggifte för de rika, ensamhet för de andra

En liknande händelsekedja ses i samhällen där månggifte är brukligt, då månggiftet ger samma återverkningar som könsobalans. Genom att gifta sig med flera kvinnor tränger elitens män ut unga, vuxna män i lägre samhällsskikt från äktenskapsmarknaden. Kvinnorna lever visserligen – till skillnad från i samhällen med ojämn könsfördelning – men de har tagits i anspråk av ett begränsat antal män.

Journalisten William Tucker har exempelvis konstaterat att månggiftet medförde att minst en fjärdedel av den manliga befolkningen i Västafrika på 1950-talet var utestängd från äktenskapsmarknaden, vilket skapade en labil grupp ensamstående män.[13] Och detta bådar inte väl för ett fredligt samhälle. Antropologen Joseph Henrich och hans medförfattare menar till exempel att månggiftet sänker tröskeln för risktagande och asocialt beteende hos ogifta.[14] De noterar vidare att samhällen med månggifte oftare bedriver krig, eftersom krigshandlingar bättrar på de ogifta männens status.[15]

Till och med under antiken insåg man att månggifte kunde leda till instabilitet. Tucker har anmärkt att varje soldat garanterades en hustru i antikens Sparta. Detta syftade till att vidmakthålla härens lojalitet, och Tucker noterar också, medvetet tillspetsat, att Spartas granne Aten var det första samhället där elitens män förbjöds ha fler hustrur, och där det var skamligt för dem att skilja sig. Var det så, förmodar Tucker, att folket påtvingade eliten monogami, att politisk demokrati gav sexuell demokrati?[16]

Psykologen David Barash är inne på samma linje, när han för fram tanken att månggiftet uppgavs i en informell men fredsfrämjande samhällskompromiss.[17] Polygami ger visserligen minskat mänskligt lidande, eftersom flickor får leva vidare, men gränserna mellan dem som har och dem som inte har blir tydligare, och är mer frestande att övervinna. Barash noterar exempelvis att sannolikheten att en man kommer att döda en annan man är mycket högre i samhällen med stora skillnader i välstånd, och förhållanden där män är under särskilt hårt tryck att uppnå den status som krävs för att inleda och vidmakthålla förhållanden med kvinnor … månggifte [är] både ett utslag av och bidrar till ojämlikhet på grund av obalansen i könsfördelningen bland vuxna i giftasålder.[18]

Barash sammanfattar med att konstatera att sambandet mellan våld och månggifte är särskilt starkt på samma sätt som kopplingen mellan manlighet och våld.[19] Han gör dessutom den intressanta observationen att mäns förväntade livslängd därmed blir betydligt kortare i samhällen med månggifte än i monogama miljöer.[20]

Inbördeskrigens äktenskap

Därför är det inte oväntat att vissa studier ger vid handen att det är enklare att rekrytera till rebellgrupper i samhällen med månggifte. Till exempel konstaterar antropologen Esther Mokuwa och hennes forskningsgrup att det är betydligt lättare att värva upprorsmän i delar i Sierra Leone med hög frekvens av månggifte än i områden där detta är mer sällsynt. [21] Det landet, som är skådeplatsen för ett brutalt inbördeskrig och med en kultur som påbjuder månggifte och monetära hemgifter (och därmed reser hinder på äktenskapsmarknaden) är också platsen för en intressant studie av den amerikanska statsvetaren Rebecca Nielsen. Hon fann att gifta män tenderade att ansluta sig till medborgarmiliser, medan ogifta oftare anslöt sig till rebellfraktioner.[22] I områden med mindre allvarliga konflikter ökade inte ogifta mäns äktenskapschanser när de tog risker genom att ansluta sig till rebeller. I områden med svåra konflikter sjönk däremot den genomsnittliga giftermålsåldern för män med mellan 7 och 15 år (från 25–35 till 18–20). Flertalet giftermål ingicks som en följd av att kvinnan blivit gravid (vilket minskade kraven på hemgift), snarare än efter förhandlingar med brudens familj innan paret delat säng. I dessa områden med svåra konflikter gjorde de unga män som tog risker enorma vinster på äktenskapsmarknaden. Man såg emellertid närmast ingen förändring till det bättre för kvinnorna.

Ett besläktat intressant resonemang berör vikingar. Uppsalaarkeologen Ben Raffield har tillsammans med den kanadensiske antropologen Mark Collard frågat om vikingatågen föddes ur växande ojämlikhet i Skandinavien, accentuerad av förekomsten av bihustrur.[23] Män med låg status drevs till krigståg och plundring, för att nå politisk makt och en bättre position på äktenskapsmarknaden.[24] Den tidigare omnämnde Jonathan Gottschall menar för sin del att samma dynamik låg bakom de krig och konflikter som utgör kärnan i Homeros Iliaden.[25]

Månggifte är också en grogrund för irritation och splittring inom familjer. Antropologen sir John R Goody noterar exempelvis att ”barnen till en av mödrarna [är] den enhet som far illa. Denna enhet, vars existens är beroende av månggifte, är av central betydelse för splittringen mellan grupper i hushållet i samhällen med månggifte.”[26] Historikern Stephanie Coonts observerar också att kyrkans förbud mot månggifte sågs som en lättnad i det medeltida Europa. Kungar gjorde sina riken instabila när de tog många hustrur, eftersom detta medförde fler rivaliserande arvtagare.[27]

Mycket långt drivet månggifte går ofta hand i hand med mycket stränga, politiska hierarkier och når en höjdpunkt under de mest despotiska regimerna.

I en nyligen publicerad studie har ekonomerna Tim Krieger och Laura Renner dessutom undersökt hur polygama konflikter, där halvbroder ställs mot halvbroder, kan leda till politisk instabilitet.[28]

Förutom att göda missnöje och konflikter inom samhällen kan polygami även ge upphov till stelbenta och därför ömtåliga styrelseskick. Exempelvis finner antropologen Laura Betzig i en fascinerande undersökning att korrelationen mellan despotism och månggifte är 0,72 med en signifikansnivå av 0,01.[29] Ett av de verksamma orsakssambanden är uppenbarligen återigen att månggiftet skapar en bestående grupp marginaliserade och missnöjda unga män, vilket inbjuder till auktoritärt styre som motvikt. Vetenskapsjournalisten Robert Wright har fångat fenomenet i följande ord: ”Mycket långt drivet månggifte går ofta hand i hand med mycket stränga, politiska hierarkier och når en höjdpunkt under de mest despotiska regimerna.”[30] Statsvetarna Rose McDermott och Jonathan Cowden har också visat att vapenutgifterna per capita är större i samhällen som praktiserar månggifte, medan respekten för politiska och medborgerliga rättigheter i dessa samhällen är signifikant lägre.[31]

Månggifte förutsätter hierarki

Forskare har vidare pekat på de negativa ekonomiska konsekvenserna när månggifte är vanligt. Den tidigare omnämnde Joseph Henrich hävdar att mer frekvent polygami kan minska en nations välstånd av två skäl, för det första att mäns ekonomiska ambitioner fokuseras på att vinna fler hustrur, och för det andra att födelsetalen per familj ökar. [32] Ekonomen Michele Tertilt når också fram till liknande resultat, nämligen att förbud mot månggifte, ”minskar födelsetalet med fyrtio procent, ökar sparandet med sjuttio procent, och lyfter produktionen per capita med 170 procent”.[33] Biologen och historikern Peter Turchin gör slutligen en liknande observation när han jämför utvecklingsländer, som Botswana, där polygami är förbjudet, med exempelvis Burkina Faso, där institutionen är utbredd.[34]

Under de arton dagarna av protester, som ledde till Mubaraks avgång, kunde man höra slagorden ’Vi vill gifta oss!’ vid sidan om de mer vanligt förekommande kraven på att regeringen skulle upplösas.

Eftersom polygami, krasst uttryckt, leder till reproduktiv ojämlikhet mellan män, kan denna endast förekomma i ett socialt system där ekonomisk och politisk ojämlikhet är normalfallet. Som Laura Betzig konstaterar: ”Polygami för män, eller reproduktiv ojämlikhet, kräver ekonomisk och politisk ojämlikhet: en man med tio gånger så många kvinnor och barn måste antingen arbeta tio gånger så hårt för att försörja dem eller ta vad han behöver från andra män.”[35] Månggiftet kräver enorma klasskillnader och denna ojämlikhet vidmakthålls med tvång för att förbli någorlunda stabil. Fenomenet märks till och med i amerikanska, polygama miljöer, där ett fåtal elitfamiljer festar på hummer, medan flertalet hankar sig fram på svältransoner.[36]

Brudköpen höjer äktenskapskostnaderna

I samhällen med patrilinjära ätter är också motsatsen till hemgifter – brudköp – vanliga: brudgummen betalar en köpeskilling till brudens familj.[37] Faktum är att de flesta människor i dag bor i samhällen där detta är ett förekommande bruk.[38] Men seden att betala för bruden bidrar ytterligare till att höja hindren på äktenskapsmarknaden, då brudgummens kostnader för äktenskapet ökar. Matt Richmond och journalisten Flavia Krause-Jackson har exempelvis skildrat hur en hel etnisk grupp i Sydsudan destabiliserades till följd av höjda brudpriser. Boskapsstölderna ökade dramatiskt av blivande brudgummars desperata försök att förmera sina hjordar och få råd med högre brudpriser, vilket i sin tur föranledde motattacker.[39] Jade Tombe, en ung man i Sydsudan, vittnar: ”Vi riskerar våra liv i räder mot andra grupper för att kunna betala brudpriset”.[40] Förklaringen ges ytterligare stöd i en nyligen publicerad rapport från organisationen Norsk folkhehjelp.[41]

Reportern Heather Murdocks analys av Egypten när Hosni Mubarak störtades betonar på liknande sätt ekonomiska äktenskapshinder som en stark drivkraft: ”Under de arton dagarna av protester, som ledde till Mubaraks avgång, kunde man höra slagorden ’Vi vill gifta oss!’ vid sidan av de mer vanligt förekommande kraven på att upplösa regeringen”.[42] Murdock observerar att den genomsnittlige unge mannen vid tiden för upproret måste skjuta upp sitt bröllop till efter fyllda trettio, eftersom han behövde spara tretton gånger sin årsinkomst för att kunna gifta sig.

Ett antal forskare har kommenterat denna ”puckel av unga” i ett visst givet land men ofta förbisett sambanden med äktenskapsmarknadens dynamik.[43] Vad man menar är att ”puckeln” leder till vrede bland unga män i arbetslöshet och med dåliga framtidsutsikter, men ofta kommer det i skymundan att dessa arga unga i överväldigande grad är just män. En ”puckel” förutsätter dessutom höga födelsetal – och det är bara i vissa länder, huvudsakligen där patrilinjära ätter/brödraskap dominerar, som man ser dessa. Man bortser från det nära sambandet mellan de unga männens vrede och de äktenskapshinder som de möter.

Den instabiliteten kan leda till att också demokratiska institutioner faller samman. Den tyske sociologen Hannes Weber undersökte år 2014 110 länder under perioden 1972–2009 och fann att andelen unga män i ett lands population hade en stark, signifikant och negativ effekt på olika index för demokrati.[44]

Det är fascinerande att se många terrorister och rebellgrupper så väldigt upptagna med äktenskapsutsikterna för de unga männen i deras led.

Han kommenterar: ”I de länder där andelen unga män översteg 19,9 procent av den totala, vuxna befolkningen [det globala medianvärdet] under den observerade perioden var sannolikheten 23,1 procent för att en fullständig eller partiell demokrati skulle övergå i diktatur inom fem år. I demokratier med färre unga män var sannolikheten för detta 4,6 procent.” Weber noterar också att medan unga, manliga vuxna enligt World Value Survey uttrycker lika stort stöd för demokrati som andra så accepterar de i signifikant högre grad extremistiska attityder, våld och mord.[45] Weber förmodar att detta beteende kan frammana auktoritära motreaktioner och att en positiv inställning till politiskt våld kan sprida sig i takt med att de högljudda, unga männen blir allt fler.

Förekomsten av brudpris kan ytterligare förklara detta samband. Exempelvis noterade amerikanska diplomater att uppskjutna äktenskap varit en källa till missnöje i Libyen.[46] Forskare har kallat problemet för en regional äktenskapskris i Mellanöstern, till följd av låga inkomster och höga kostnader för äktenskap.[47]

Att som man vara ung och arbetslös är aldrig bra, men att vara arbetslös i ett samhälle där man bara kan bli vuxen genom att gifta sig, och där äktenskap kräver betydande ekonomiska resurser, ger fördubblad frustration och desperation.

IS, Boko Haram och andra äktenskapsbyråer

Rebeller och terrorister är dessutom medvetna om denna källa till missnöje och rekryterar med hjälp av löften att lösa unga mäns äktenskapsproblem. Det är fascinerande att se många terrorister och rebellgrupper så väldigt upptagna med äktenskapsutsikterna för de unga männen i deras led.

Exempelvis har statsvetaren Diane Singerman noterat ”hur radikala, islamistiska grupper i Egypten under 1990-talet arrangerade extremt billiga äktenskap för sina medlemmar”.[48] Även Hamas har praktiserat detta, liksom Syriens regering.[49][50] Och IS är välkänt för att ge utländska jihadister de möjligheter att gifta sig som de saknat i sina hemländer. Vid en sådan kampanj erbjöd IS en bonus på 1 500 dollar som grundplåt till ett första hem tillsammans med en gratis smekmånad i Raqqa.[51] En annan rapport visade hur IS utländska krigare betalade brudköp på 10 000 dollar. Gruppen lockade dem till sig genom att lova köpeskilling och lediga kvinnor.[52]

Jag noterade själv tillsammans med Yaledoktoranden Hilary Matfess hur Boko Haram använder sig av samma metoder.[53] ”Under denna kris kan de männen ta sig en hustru utan extra kostnad”, förklarade Kaka, en ung, föräldralös kvinna som fångats och våldtagits av Boko Haram. ”Normalt är det mycket dyrt, mycket svårt att gifta sig, men inte nu.”[54] Hilary Matfess träffade en ung kvinna som gav sin historia:

Bawagana, en blyg femtonåring som bodde i ett av IDP:s officiella läger, Sanda Kyarimi, sade att en krigare som tillhörde Boko Haram kommit till hennes hem i Dikwa, nittio kilometer öster om Maiduguri, och frågat om hon älskade honom. ”Jag svarade såklart nej”, sade hon med nedslagna ögon. Pojken blev mycket arg och sade ”Om du inte följer med mig dödar jag din far, men om du följer med mig låter jag honom leva.” ”Jag följde med honom för att rädda min far.” Pojken lämnade 10 000 naira (omkring 50 dollar) på golvet. Det var köpeskillingen för en brud, tyckte Boko Haram.[55]

Stater känner till denna dynamik och kan ibland ingripa, speciellt om de ser risker för radikalisering. Den brittiske historikern Robert Lacey noterar exempelvis hur Saudiarabien använder bidrag till brudköp eller hemgifter som del i rehabiliteringsprogram för extremister.[56] Landet har också en lagstiftad övre gräns för brudköp och bröllopskostnader, och det ryktas att man betalar köpeskillingen åt soldater.[57] Fler stater har gett sig in på massmarknaden för äktenskap för par med låga inkomster, exempelvis Indonesien, Taiwan och Iran.[58] I Iran sponsrar regeringen till och med en internetservice för arrangerade äktenskap (och har dessutom förbjudit steriliseringar).[59]

Sambandet mellan inflationen i brudköpeskillingar och manlig arbetskraftsmigration har noterats, liksom att män blir äldre innan de gifter sig.[60] Och i ett historiskt perspektiv har yngre söner ofta gått till det militära.[61] Ett exempel är korstågen och tendensen att enrollera sig hos yngre härskare, vilka själva stod inför motsvarande utmaningar.[62] Ett liknande aktuellt exempel ges för områden i Sahara.[63]

Uppskjutna äktenskap till följd av växande kostnader för brudgummens familj har blivit den nya normen i Mellanöstern. Enligt en studie hade nästan en fjärdedel av unga, vuxna män i Egypten ännu inte gift sig när de fyllde 27 år; genomsnittet hade höjts till 31.[64] I det av fattigdom hårt drabbade Afghanistan var genomsnittskostnaden för unga män att gifta sig mellan 12 000 och 20 000 dollar.[65] I Saudiarabien kan män vanligen inte gifta sig förrän de fyllt 29; ofta gifter de sig inte förrän de är omkring 35;[66] i Iran är åter hälften av männen från 25 till 29 ogifta. I Afghanistan, Iran, Libanon och Förenade Arabemiraten har kraftigt ökade äktenskapskostnader skjutit upp åldern för när män gifter sig. I hela Mellanöstern är bara omkring hälften av männen i samma åldersgrupp gifta, vilket är lägst i den utvecklade världen.[67]

Månggifte för män med resurser har i hög grad också bidragit till höjda brudpriser för övriga män, och ökade konkurrensen. Men månggifte påverkar brudpriset också på ett annat sätt när brudköp förekommer. Fäder med flera hustrur och många döttrar berikas.[68]

Det stigande brudpriset leder till en kroniskt förvriden äktenskapsmarknad. En del ser en helt ny klass växa fram av ”gamla ungmör” (’unoussa) – unga, vuxna ogifta män som känner skam och att de brister i manlighet. En egyptisk kommentator noterar hur dessa unga män söker riskfyllda arbeten: ”Ungdomen söker döden. De är döda redan i hemmet.”[69] Diane Singerman kommenterar: ”Vi kan dra slutsatsen att föreställningen att de är ’döda redan i hemmet’ refererar både till deras ekonomiska situation, deras politiska utanförskap och deras status som ogifta.”[70] Situationen ger terroriströrelser en möjlighet som de har varit framgångsrika i att utnyttja. Journalisten Michael Slackman noterar hur äktenskapshindren driver unga män till religionen, eller som Singerman konstaterar, till religion i form av terrorism.[71][72]

Sammanfattningsvis: hinder på äktenskapsmarknaden kan – till följd av höga äktenskapskostnader, vanligt förekommande månggifte eller onormal könsfördelning – i samhällen eller subkulturer med patrilinjära ätter/brödraskap allvarligt undergräva samhällsstabiliteten och tryggheten. Detta eftersom det skapar en permanent grupp av marginaliserade, förbittrade unga män. Att dessa tre mekanismer växt fram är ingen slump; de utvecklas som logisk och till och med oundviklig följd av broderskapsbaserade samhällen. Det är verkligen på tiden att begrunda vilken roll hinder på äktenskapsmarknaden bör spela när vi försöker finna förklaringar till nationers instabilitet och otrygghet.

 

Denna essä är en bearbetning av material till den kommande studien The first political order : sex, governance, and national security (Columbia University Press, 2020) av Valerie Hudson, Donna Lee Bowen och Perpetua Lynne Nielsen.

Texten är översatt från engelska av Roland Poirier Martinsson.

Noter

[1] Hudson, Lee Bowen & Lynne Nielsen, 2020.

[2] Hudson, Lee Bowen & Lynne Nielsen, 2020.

[3] Hudson & Den Boer, 2015.

[4] Hudson & Den Boer, 2017.

[5] Hudson & Den Boer, 2004.

[6] Edlund m fl, 2013.

[7] Dreze & Khera, 2000; Lu, 2012; se även Cameron, Meng & Zhang, 2016.

[8] Taylor, 2012.

[9] Gottschall, 2008, s 151.

[10] White, 2017.

[11] Hudson & Den Boer, 2004, s 208.

[12] Little, 1989, s 209.

[13] Tucker, 2014, s 83.

[14] Henrich, Boyd & Richerson, 2012, s 660.

[15] Henrich, Boyd & Richerson, 2012, s 660.

[16] Tucker, 2014, s 111.

[17] Barash, 2016, s 112-113.

[18] Barash, 2016, s 38.

[19] Barash, 2016, s 40.

[20] Barash, 2016, s 45.

[21] Mokuwa m fl 2011.

[22] Nielsen, 2017.

[23] Raffield & Collard, 2016.

[24] Raffield & Collard, 2016, s 24.

[25] Gottschall, 2008.

[26] Goody & Tambiah, 1973 s 7.

[27] Coontz, 2005, s 92, 94.

[28] Krieger & Renner, 2018.

[29] Betzig, 1986. Se även Korotayev & Bondarenko, 2000.

[30] Wright, 1995, s 98.

[31] McDermott & Cowden, 2015.

[32] Supreme Court of Brittiska Columbia, 2011, par 499.

[33] Tertilt, 2005, s 1365.

[34] Turchin, 2016, s 228.

[35] Betzig, 1992, s 310.

[36] O’Neill, 2016.

[37] Sanday, 1981, s 209.

[38] Hudson & Matfess, 2017.

[39] Se exempelvis Richmond & Krause-Jackson, 2011.

[40] Aleu, 2016.

[41] Sommers & Schwartz, 2011.

[42] Murdock, 2011.

[43] Urdal, 2006; Bricker & Foley, 2013; Cincotta, 2011.

[44]Weber, 2014.

[45] Weber, 2014, s 348.

[46] Det vill säga innan innan Muammar Gaddafi störtades (förf:s anm).

[47] Murdock, 2011.

[48] Singerman, 2007.

[49] El-Khodary, 2008.

[50] Brennan, 2017.

[51] Baker, 2015.

[52] Ahram, 2015.

[53] Hudson & Matfess, 2017.

[54] Matfess, 2016 a.

[55] Matfess, 2016 b.

[56] Lacey, 2010, s 258.

[57] Hudson & Matfess, 2017.

[58] Elida, 2015; BBC, 2010; Izadi, 2015.

[59] Moghtader, 2014.

[60] Goody & Tambiah, 1973, s 9.

[61] Adams, 2008.

[62] Boone, 1983 och 1986.

[63] Goody & Tambiah, 1973, s 8-9.

[64] Singerman, 2007.

[65] Semple, 2008.

[66] Singerman, 2007.

[67] Slackman, 2008.

[68] Sommers & Schwartz, 2011.

[69] Citerad i Singerman, 2007, s 34.

[70] Singerman, 2007, 34.

[71] Slackman, 2008.

[72] Citerad i Singerman, 2007, s 12.

Litteratur

Adams, Julia, 2008, ”Politics, patriarchy and frontiers of historical sociological explanation”, i Political power and social theory, vol 19, s 289–294.

Ahram, Ariel, 2015, ”Sexual violence, competitive state building, and the Islamic State in Syria and Iraq”, ej publicerat manuskript.

Aleu, Philip Thon, 2016, ”Risking one’s life to be able to marry”, i Development and cooperation, 26 juni, se https://www.dandc.eu/en/article/bride-price-tradition-destructive-strong-strife-torn-south-sudan (läst 2019 03 14)

Baker, Keiligh, 2015, ”ISIS offers fighters $1500 starter home bonus and a free honeymoon”, Daily Mail, 26 maj, se http://www.dailymail.co.uk/news/article-3098235/ISIS-offers-fighters-1-500-starter-home-bonus-free-honeymoon.html (läst 2019 03 14).

Barash, David P, 2016, Out of Eden : the surprising consequences of polygamy. Oxford: Oxford University Press.

BBC, 2010, ”Taiwan ministry turns matchmaker to boost birth rate,” 21 juni, http://www.bbc.com/news/10364381 (läst 2019 03 14).

Betzig, Laura, 1986, Despotism and differential reproduction : a Darwinian view of history. New York: Aldine de Gruyter.

—, 1992, ”Roman polygyny”, i Ethology and sociology, nr 13, s 309-349.

Boone, James L, 1983, ”Noble family structure and expanisionist warfare in the late Middle Ages : a socioecological approach”, s 79-96 i Dyson-Hudson & Little, 1983.

—, 1986,  ”Parental investment and elite family structure in preindustrial states : a case study of late medieval-early modern Portuguese genealogies”, i American anthropologist, vol 88, nr 4 / december, s 859-878.

Brennan, Siofra, 2017, ”Here come the brides!”, i Daily Mail, 6 februari, se http://www.dailymail.co.uk/femail/article-4197474/Couples-prepare-mass-wedding-Syria.html (läst 2019 03 14).

Bricker, Noah & Foley, Mark, 2013, ”The effect of youth demographics on violence : the importance of the labor market”, i International Journal of Conflict and Violence, vol 7/1, s 179-194.

Cameron, Lisa, Meng, Xin & Zhang, Dandan, 2016, ”China’s sex ratio and crime : behavoral change or financial necessity?”, i IZA (Discussiuon paper, nr 9747) februari, se http://ftp.iza.org/dp9747.pdf (läst 2019 03 14).

Cincotta, Richard, 2011, ”Minority youth bulges and the future of intrastate conflict”, i New Security Beat, 13 oktober, se  https://s3.amazonaws.com/academia.edu.documents/32162413/NSB_Cincotta_Minority_YB.pdf?AWSAccessKeyId=AKIAIWOWYYGZ2Y53UL3A&Expires=1521143853&Signature=3Z4Q5vYsNZKFiR6%2BOZD1ReHWGME%3D&response-content-disposition=inline%3B%20filename%3DMinority_Youth_Bulges_and_the_Future_of.pdf (ej konfirmerat).

Coontz, Stephanie, 2005, Marriage : a history. New York: Penguin Books.

Dreze, Jean & Khera, Reetika, 2000, ”Crime, gender, and society in India : insights from homicide data”, i Population and Development Review, vol 26/2 (juni), s 335-352.

Dyson-Hudson, Rada & Little, Michael A, red, 1983, Rethinking human adaptation : biological and cultural models. Boulder: Westview.

Edlund, Lena, Hongbin, Li, Junjian, Yi & Junsen, Zhang, 2013, ”Sex ratios and crime: evidence from China’s one-child policy”, i The Review of Economics and Statistics, vol, 95/5 (december), s 1520-1534, se  http://www.mitpressjournals.org/doi/abs/10.1162/REST_a_00356#.VsYFzRj7Ll4 (läst 2019 03 14).

El-Khodary, T, 2008, ”For war widows : Hamas recruits army of husbands”, i The New York Times , 31 okt.

Elida, Corry, 2015, ”Indonesia : mass wedding provides marriage and birth registration for low income families”, i The Jakarta Post, 29 januari, se  http://www.thejakartapost.com/news/2015/01/29/mass-wedding-delivers-birth-certificates.html (läst 2019 03 14).

Goody, Jack & Tambiah, S J, 1973, Bridewealth and dowry. Cambridge: Cambridge University Press.

Gottschall, Jonathan, 2008, The rape of Troy : evolution, violence, and the world of Homer. Cambridge: Cambridge University Press.

Henrich, Joseph, Boyd, Robert & Richerson, Peter J, 2012, ”The puzzle of monogamous marriage”, i Philosophical Transactions of the Royal Society, vol 367, s 657-669.

Hudson, Valerie M & Den Boer, Andrea, 2004, Bare branches: the security implications of Asia’s surplus male population. Cambridge [MA]: MIT Press.

—, 2015, ”When a boy’s life is worth more than his sister’s”, i Foreign Policy, 30 juli, se  http://foreignpolicy.com/2015/07/30/when-a-boys-life-is-worth-more-than-his-sisters-sex-ratio/ (läst 2019 03 14).

—, 2017, “Patrilineality, son preference, and sex selection in South Korea and Vietnam”, i Population and Development Review, se https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1111/padr.12041 (läst 2019 03 14).

Hudson, Valerie M, Lee Bowen, Donna & Lynne Nielsen, Perpetua, 2020 (under publicering), The first political order : sex, governance, and national security. New York: Columbia University Press.

Hudson, Valerie M & Matfess, Hilary, 2017, ”In plain sight : the neglected linkage between brideprice, raiding, and rebellion”, i International Security, vol 42 nr 1 (Summer), s 7–40, se https://www.mitpressjournals.org/doi/full/10.1162/ISEC_a_00289 (läst 2019 03 14)

Izadi, Elahe, 2015, ”The potential spouse is brought to you by the Islamic Republic of Iran”, i Washington Post, 16 juni, se https://www.washingtonpost.com/news/soloish/wp/2015/06/16/this-potential-spouse-is-brought-to-you-by-the-islamic-republic-of-iran/?noredirect=on&utm_term=.31a564271628 (läst 2019 03 14).

Korotayev, Andrey & Bondarenko, Dmitri, 2000, ”Polygyny and democracy: a cross-cultural comparison”, i Cross-Cultural Research, vol 34/2, s 190-208.

Krieger, Tim & Renner, Laura, 2018, ”A cautionary tale on polygyny, conflict, and gender inequality”. Albert-Ludwigs-Universität Freiburg, seminarieuppsats 2018-02, Wilfried-Guth-Stiftungsprofessor für Ordnungs- und Wettbewerbspolitik, april.

Lacey, Robert, 2010, Inside the kingdom : kings, clerics, modernists, terrorists, and the struggle for Saudi Arabia, New York: Penguin.

Little, Daniel, 1989, Understanding peasant China, New Haven [CT]: Yale University Press.

Lu, Cheng, 2012, ”Excess of marriageable males and violent crime in China and South Korea, 1970–2008”, uppsats framlagd vid 2012 års konferens för Population Association of America, San Francisco, Kalifornien, 3-5 maj, se https://paa2012.princeton.edu/papers/121243 (läst 2019 03 14).

Matfess, Hilary, 2016 a, ”Here’s why many people join Boko Haram, despite its notorious violence,” i Washington Post, 26 april, se https://www.washingtonpost.com/news/monkey-cage/wp/2016/04/26/heres-why-so-many-people-join-boko-haram-despite-its-notorious-violence/ [läst 2019 03 14).

—, 2016 b, ”Boko Haram is enslaving women, making them join the war”, Newsweek, 8 februari.

McDermott, Rose & Cowden, Jonathan, 2015, ”Polygyny and violence against women”, Emory Law Journal, vol 64, s 1767-1814.

Moghtader, Michelle, 2014, ”Iranian parliament bans vasectomies in bid to boost birth rate”. Reuters, 11 augusti, se https://www.reuters.com/article/us-iran-population/iranian-parliament-bans-vasectomies-in-bid-to-boost-birth-rate-idUSKBN0GB15Z20140811 (läst 2019 043 14).

Mokuwa, Esther, Voors, Maarten, Bulte, Erwin & Richards, Paul, 2011, ”Peasant grievance and insurgency in Sierra Leone : judicial serfdom as a driver of conflict”, i African Affairs, vol 110, nr 440, s 339-366.

Murdock, Heather, 2011, ”’Delayed’ marriage frustrates Middle East ”, Voice of America, 22 februari, se https://www.voanews.com/a/delayed-marriage-frustrates-middle-east-youth-116744384/172742.html (läst 2019 03 14).

Nielsen, Rebecca, 2017, ”Presentation on Sierra Leone Research”, vid WomanStats co-PI.konferens, 10 juli, Provo, Utah.

O’Neill, Ann, 2016, ”Witnesses : scallops for the bishop, toast for the kids”, CNN, 6 april, se https://www.cnn.com/2016/04/05/us/flds-secrets-warren-jeffs/index.html 8läst 2019 03 14).

Raffield, Ben & Collard, Mark, 2016, ”Male-biased operational sex ratios and the Viking phenomenon : an evolutionary anthropological perspective on late Iron Age Scandinavian raiding”, i Evolution and Human Behavior 2016, se https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1090513816303075?via%3Dihub (läst 2019 03 14).

Richmond, Matt & Krause-Jackson, Flavia, 2011, ”Cows-for-brides inflation spurs cattle theft in South Sudan”, Bloomberg News, 25 juli, se http://www.bloomberg.com/news/articles/2011-07-26/cows-for-bride-inflation-spurs-cattle-theft-among-mundari-in-south-sudan (läst 2019 03 14).

Sanday, Peggy Reeves, 1981, Female power and male dominance : on the origins of sexual inequality. Cambridge: Cambridge University Press.

Semple, Kirk, 2008, ”Big weddings bring Afghans joy, and debt”, i New York Times, 14 januari, 2008.

Singerman, Diane, 2007, ”The economic imperatives of marriage: emerging practices and identities among youth in the Middle East”. Working Paper, nr 6 (Washington [DC]: Middle East Youth Initiative, September).

Slackman, Michael, 2008, ”Stifled, Egypt’s young turn to Islamic fervor”, i New York Times, 17 februari.

Sommers, Marc & Schwartz, Stephanie, 2011, ”Dowry and division.” USIP Special Report, 295 (november), se  http://www.usip.org/sites/default/files/SR_295.pdf (läst 2019 03 14).

Supreme Court of British Columbia, 2011, Domslut referens: Section 293 of the Criminal Code of Canada, 2011 BCSC 1588 (CanLII), se https://www.canlii.org/en/bc/bcsc/doc/2011/2011bcsc1588/2011bcsc1588.html# (läst 2019 03 14).

Taylor, Alan, 2012, ”Rising protests in China”, i The Atlantic, 17 februari, se http://www.theatlantic.com/photo/2012/02/rising-protests-in-china/100247/ (läst 2019 03 14).

Tertilt, Michèle, 2005, ”Polygyny, fertility, and savings, i Journal of Political Economy, vol 113/6, s 1341-1371, se http://tertilt.vwl.uni-mannheim.de/research/polygyny05.pdf (läst 2019 03 14).

Tucker, William, 2014, Marriage and civilization, New York: Regnery.

Turchin, Peter, 2016, Ultra society : how 10,000 years of war made humans the greatest cooperators on Earth. Chaplin [CT]: Beresta Books.

Urdal, Henrik, 2006, ”A clash of generations? : youth bulges and political violence”, i International Studies Quarterly, vol 50/3 (september), s 607-629.

Weber, Hannes, 2014, ”Demography and democracy : the impact of youth cohort size on democratic stability in the world”, i Democratization, vol 20/2, s 335-357, se https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/13510347.2011.650916?scroll=top&needAccess=true (läst 2019 03 14).

White, Nic, 2017, ”’Gang is your best friend’ : African apex members reveal what life is like inside the notorious Melbourne group”, i  Daily Mail, 1 maj, se http://www.dailymail.co.uk/news/article-4462746/Apex-members-reveal-life-like-inside-gang.html (läst 2019 03 14).

Wright, Robert, 1995, The moral animal. New York: Vintage.