Därför får Riksbanken fel i sina prognoser

Många läsare av den här texten har säkert studerat nationalekonomi på universitetsnivå. Själv minns jag med välbehag mina studier i nationalekonomi på en av landets största Handelshögskolor i början av 1990-talet. Läste tre betyg och tyckte nationalekonomin på ett fint sätt harmonierade med kurserna i sociologi, statskunskap, internationella relationer, idéhistoria och filosofi. Det fanns dock en central beståndsdel i själva ämnet neoklassisk nationalekonomi och hur det lärdes ut som skavde och som fortsatte att gnaga.

Det handlade om de enorma förenklingar som gjordes i de modeller vi studerade. Modellerna byggde dessutom på antaganden som verkade helt orealistiska men när man påtalade detta blev alltid svaret något besvärat och i stil med att det behövs en analytisk ram och då måste vi göra så här. Andra standardrepliker från föreläsarna var: ”Bry er inte om det där utan nu räknar vi i stället” eller ”Vi måste börja med att förenkla för att ha något att utgå ifrån”.

Frågan om realismen i antaganden såsom full information, rationella aktörer och perfekta marknader blev alltså hängande i luften. När lärarna till detta adderade att de förändringar som uppstod i en modell när vi skruvade på en variabel alltid gällde förutsatt att alla andra variabler var opåverkade (ceteris paribus), förstod jag efterhand att om jag verkligen ville förstå hur ekonomin fungerar var det inte neoklassisk nationalekonomi jag borde luta mig mot. Förenklingarna var så överdrivna att modellerna visserligen kunde se snygga ut och lätta att räkna på, men deras förklaringskraft för att förstå varför främst makroekonomin fungerade som den gjorde och hur den kunde påverkas var nästintill noll. Jag insåg dock tidigt att det var viktigt att kunna den nationalekonomiska terminologin för att som både politiker och samhällsintresserad medborgare kunna avkoda den ordsallad som olika nationalekonomer med stort allvar och pannan i djupa veck levererade i media. Mot denna bakgrund inträffade en omvälvande händelse för ett tag sedan då jag var inbjuden till en träff för gamla alumner på den Handelshögskola där jag utbildat mig.

Dessa ekonomer, varav många arbetar på Riksbanken, kommer gång på gång att ha fel när vi ser det faktiska utfallet.

Före minglandet och maten skulle en erkänd professor värma upp oss med en kortare föreläsning om sin forskning. Inledningen på anförandet var ungefär så här: ”Många av er här har läst nationalekonomi och räknat på olika nationalekonomiska modeller. Tänkte ni på att dessa modeller byggde på antaganden om full information, rationella aktörer etcetera.” Många i salen nickade. Sedan kom det förlösande när professorn utan att darra på stämman tillstod: ”Idag vet vi att dessa antaganden inte har någonting med verkligheten att göra och det kräver helt nya angreppssätt.” Detta utmynnade förstås i en indirekt plädering för någon slags beteendeekonomi, men trots att den forskningsinriktningen vunnit terräng ser jag fortfarande mycket lite av ekonomiska sociologer och ekonomiska psykologer ta plats i den allmänna debatten. Det verkar fortfarande som om det är neoklassiska ekonomer som tar syret och förklarar, utifrån sina extremt förenklade modeller, att om vi höjer räntan händer x eller om vi ökar transfereringarna händer y.

Vi måste tala om Riksbankens jätteflopp 2022

Konsekvensen av detta är att dessa ekonomer, varav många arbetar på Riksbanken, gång på gång kommer att ha fel när vi ser det faktiska utfallet.² Låt oss som ett övertydligt exempel titta på hur den penningpolitiska rapporten från Riksbanken i november 2021 sammanfattas på Riksbankens hemsida. Detta är alltså bara ett drygt år sedan och skrivet av de personer som ska ha den starkaste ekonomiska analyskraften i Sverige! Vi läser: “Konjunkturen är stark och inflationen har stigit snabbt, till stor del drivet av stigande energipriser. Riksbanken bedömer att inflationen faller tillbaka under nästa år. Direktionen har beslutat att lämna reporäntan oförändrad på noll procent och att under första kvartalet 2022 köpa obligationer för att kompensera för kommande förfall i Riksbankens värdepappersinnehav. Direktionens prognos är att innehavet kommer att vara ungefär oförändrat under 2022, vartefter det gradvis minskar, och att reporäntan höjs under senare delen av 2024. Med en sådan penningpolitik väntas inflationen vara vid målet på sikt.” Den avgående riksbankschefen Stefan Ingves svar på den omfattande kritik som nu slår mot Riksbanken från olika håll är: “Jag har gjort så gott jag kan varje dag.”³

Det grundläggande problemet ligger i att många forskare och institutioner (däribland Riksbanken) fortfarande använder sig av strukturella modeller från nationalekonomisk neoklassisk teori när det förmodligen är som ekonomipristagaren Paul Romer skrev i sitt blogginlägg The trouble with macroeconomics den 14/9 2016 att nationalekonomin inte gjort några framsteg utan snarare beskriver en regress de senaste 30 åren. Det är denna oförmåga att beskriva sambanden mellan de ekonomiska storheterna och att förutsäga den ekonomiska framtiden och göra träffsäkra prognoser, utifrån någon grovt tillyxad men estetiskt tilltalande modell, som just adresserar grundproblemet. Är det inte också så att den ekonomiska verklighet (både nationell och internationell) som nationalekonomin försöker beskriva och förklara i sina modeller hela tiden förändras och därför inte låter sig ”fångas”? Det blir en modern illustration till Herakleitos klassiska påpekande att allt flyter varför du inte kan stiga ner i samma flod två gånger.

Detta blir också förklaringen till varför nationalekonomin, per definition, inte kan presentera en makroteori som förklarar hur inflation, arbetslöshet, konjunkturer, tillväxt, efterfrågan, utbud och så vidare, hänger ihop i ett visst land vid en viss tidpunkt. Notera att detta alltså inte (!) har att göra med att nationalekonomerna inte är tillräckligt skarpa utan att det helt enkelt beror på att deras studieobjekt dels är extremt komplext, dels hela tiden är i rörelse och förändras. Problemet är i grunden ontologiskt och epistemologiskt. Det blir således omöjligt att hävda att den teori eller det samband man påstår gäller vid tidpunkt 1 också är relevant vid tidpunkt 2. Notera också att det man försökte påstå i det första läget förmodligen inte heller var en korrekt avbildning av verkligheten. När man på djupet förstått det här blir olika prognosmakares ständiga förbehåll i stil med: ”Just nu är prognosen och framtiden osäker…” nästan komiska.

Det enda ärliga svaret borde vara: ”Jag är utomordentligt osäker på vad som händer om regeringen eller Riksbanken vidtar åtgärd X för att åstadkomma utfall Y. Det har att göra med att ekonomin är ett oändligt komplext system och i sista hand resultatet av miljardtals aktörers och individers handlanden och agerande. Det går inte att fånga i någon modell.” Till dessa ödmjuka meningar skulle nationalekonomen kunna tillägga: ”När vi uttalar oss om vad som bör göras gör vi alltid det med presumtionen att något dramatiskt i världen inte ska inträffa som omkullkastar allt vi utgått ifrån. Det räcker att säga finanskrisen 2008, 9/11, covidpandemin eller Rysslands invasion av Ukraina så förstår vi hur orimligt detta är. Tidskriften Time försöker inför varje nytt år göra en bedömning/prognos över vad som kommer att hända i världen. Vare sig covid eller Rysslands aggressionskrig fanns med 2020 respektive 2022. Och vad är det som överlägset mest påverkat den internationella ekonomin? Jag väljer därför att vara tyst i stället för att försöka framstå som att jag förstår något som är omöjligt att begripa.”

Nytt vatten gör gamla teorier grumliga

Men är inte det här resonemanget för tillspetsat? Det är väl ovedersägligt att vissa penningpolitiska åtgärder faktiskt fått en avsedd effekt? Tänk bara på den amerikanska centralbankens dramatiska höjningar av räntan i början av 1980-talet. Detta knäckte ju den inflation som plågat USA under 1970-talet. Ja, det stämmer säkert, men det säger väldigt lite om vad som är en lämplig räntepolitik i Sverige 2022. Vi kan, som nämndes tidigare, aldrig stiga ner i samma flod två gånger.

I USA:s fall hade man 1971 övergett guldmyntfoten, dollarn hade tagit stryk, man hade prövat med pris- och lönekontroller, penningpolitiken hade under 1970-talet varit ömsom expansiv, ömsom åtstramande. Ja, det fanns en rad för den tiden unika omständigheter som säkert bidrog till att centralbankschefen Volckers räntehöjningar bet på inflationen. Nu lever vi i en helt annan värld. Globaliseringen har fördjupats, Sverige är med i EU, vi har en rörlig växelkurs, digitaliseringen är omfattande, vi har gått igenom en global pandemi, Ryssland har invaderat Ukraina, spannmåls- och energipriserna har stigit, vi har en integrerad europeisk elmarknad, tillgångspriserna har stigit i stort sett oavbrutet sedan finanskrisen 2009 etc etc. Detta gör att det inte går att överföra ett recept från USA 1980 till Sverige 2022. Det är detta jag kallar det ontologiska problemet.

Insikten att penningpolitik endast kan värderas i historiens ljus bör leda till att man är mycket försiktig när det kommer till att hylla eller kritisera penningpolitiska beslutsfattare idag. Vi minns väl alla hur uppskattad Alan Greenspan var under sin storhetstid. Han hade, sades det, avkodat ekonomins funktionssätt. Googla gärna på ”Greenspan” och ”Legacy” så ser vi att bedömningen är en helt annan idag. På samma sätt finns det en stor risk att den nollräntepolitik/negativa räntepolitik som vi i Sverige haft under lång tid kommer att mötas av en hård historisk dom. Det kommer eventuellt även att visa sig att det var ett misstag att Riksbanken bara skulle bry sig om inflationen? Borde man ha tagit realekonomiska hänsyn? Borde man kanske ha haft ett bredare inflationsmått som tog hänsyn till tillgångsprisernas dramatiska utveckling? Då hade en avkylning skett och risken för en fastighets- och finanskrasch minskat. Poängen är att vi hela tiden springer efter ett byte som ständigt gäckar oss och är snabbare än vi är.

Massivt motstånd mot förändringar från innegrupper

Vad blir slutsatserna av ovanstående?

• Släpp den avancerade matematiken och ekonometrin och hitta (tillbaka) till nationalekonomin som en beteendevetskap. Bland ingenjörer är något av det svåraste som finns att modellera och räkna på matematiskt det som kallas turbulensfenomen. Sådana fenomen är extremt komplexa och trots att man använder sig av avancerad matematik och kraftig datorkapacitet är det svårt att förutsäga ett utfall. Min poäng med att ta upp detta är att turbulensfenomen är löjligt enkla i jämförelse med komplexiteten i en nationell ekonomi.
• Nationalekonomer bör nöja sig med att kunna definiera och utveckla centrala begrepp och storheter i nationalekonomin. Rekommendationer blir av nödvändighet rena gissningar av skäl som jag beskrivit ovan. Allra tydligast blir detta när Riksbanken eller någon annan centralbank ska bestämma räntan. I ett fåfängt försök att lyfta dessa beslut till så kallade experter trodde man i början på 90-talet i Sverige att man skulle avpolitisera de penningpolitiska besluten. Idag vet vi att så inte blev fallet, även om direktionen inte behöver delta i valrörelser. Det händer ibland, föga förvånande, att det blir oavgjort i voteringen och sedan får riksbankschefen fälla avgörandet. Det har att göra med att ledamöterna i Direktionen, som alla människor, har lite olika världsbilder, lägger betoningen lite olika på de storheter som granskas, tolkar och analyserar statistik på olika sätt, har olika människosyn, värderingar och uppfattar ekonomins funktionssätt på olika sätt. Vi känner även fenomenet genom etiketterna ränteduvor och räntehökar. Det är absolut inget konstigt med detta men det accentuerar att det till slut blir politik även av penningpolitiska avvägningar och beslut.

Jag förstår att det är enormt mycket institutionellt och personligt kapital investerat i den neoklassiska nationalekonomin varför motståndet mot att se behovet av fundamentala förändringar är massivt. Till slut måste dock någon auktoritet, på ett mer tillspetsat sätt än Romer gjorde för några år sedan, utbrista: ”Men titta, den neoklassiske kejsaren är ju naken!”