Låter det bekant?
Det är en förenklad bild av Danmarks politiska utveckling efter Dansk Folkepartis entré, från år 2000 fram till cirka 2015. Men det är också en bild av Sveriges politik, där Danmark har ett par decenniers försprång. Sveriges partier har gått i sina danska motsvarigheters fotspår, i synnerhet när det gäller spelet kring Dansk Folkeparti respektive Sverigedemokraterna.
Kan dagens Danmark ge oss en bild av Sveriges framtid? I så fall har vi spännande år framför oss. Här är tre avgörande trender och en diskussion om sannolikheten för att desamma inträffar i Sverige.
Fragmenterade partier
Efter det danska valet 2019 tog fem borgerliga partier plats i parlamentet. Ytterligare två hamnade strax under spärrgränsen. I år har tidigare statsministern Lars Løkke Rasmussen lämnat Venstre, det största borgerliga partiet. En hel del pekar på att han kommer att bilda ett eget parti, vilket i så fall splittrar borgerligheten ytterligare.
Det kanske mest intressanta i ett svenskt sammanhang är Dansk Folkeparti. Partiet gick från 21,4 procent i valet 2015 till endast 8,7 procent 2019. Partiet blev utkonkurrerat av nya partier med en än hårdare migrationspolitik, som fick Dansk Folkeparti att framstå som mellanmjölk. Idag är Nye Borgerlige, som kräver skattesänkningar och flyktingstopp, signifikant större än Dansk Folkeparti i opinionsmätningarna.¹
Kommer Sverigedemokraterna att gå i Dansk Folkepartis spår och konkurreras ut av nya främlingsfientliga partier? Förmodligen inte. En möjlighet var Alternativ för Sverige, utbrytarna ur SD. Som bekant blev AfS valkampanj 2018 ett fiasko, med 0,3% av rösterna i riksdagsvalet.
Danmarks partisystem är alltså betydligt mer instabilt än Sveriges.
En avgörande skillnad mellan Sverige och Danmark är den låga spärren till parlamentet. I Danmark är den endast 2 procent, vilket lett till att Danmark har sett betydligt fler partier komma och gå. Sedan 1990 har Danmark haft 14 olika partier i parlamentet, varav flera åkt ut, eller upplösts. Sverige har motsvarande period haft nio partier, varav endast ett har åkt ut. Danmarks partisystem är alltså betydligt mer instabilt än Sveriges.
Dessutom har Dansk Folkeparti suttit som stödparti till ett flertal borgerliga regeringar, vilket gjort att de förlorat sin status som antietablissemangsparti.² Det är en utveckling som vi ännu inte sett i Sverige.
Små enpartiregeringar
Trots att Danmark precis som Sverige präglas av blockpolitik har Danmark ett betydligt mer dynamiskt parlament. Förhandlingar sker i stor utsträckning i folketinget och samarbeten kan ske över blockgränserna. Detta har banat vägen för små enpartiregeringar, som i stället för att förankra sin politik med partierna i en koalitionsregering förhandlar fram majoriteter i parlamentet. Sådana regeringar har varit resultatet av valet 2015, då Venstre bildade en enpartiregering, och efter valet 2019, då Socialdemokratiet bildade en enpartiregering. Deras väljarstöd var 19,5 respektive 25,9 procent.
Följden blev omfattande parlamentariska förhandlingar för att kunna genomföra politiken. Noterbart är att det skapat en del oväntade allianser, såsom mellan Socialdemokratiet och Dansk Folkeparti. Partierna har hållit emot borgerliga skattesänkningar och har förhandlat fram en väldigt restriktiv invandringspolitik.³ I Danmark är inga förhandlingar tabubelagda, partier kan förhandla brett över blockgränserna.
Efter det svenska valet 2018 nämndes liknande lösningar här i landet, då en socialdemokratisk enpartiregering var på agendan. Det landade som bekant i januariavtalet som förflyttade en stor del av makten från regeringen till riksdagens utskott. Inom oppositionen ser vi också hur nya samarbeten uppstår – V gör upp med KD och M, L byter mellan januaripartierna och oppositionen.
Det leder till en handlingsförlamning i samarbeten över blockgränserna, exempelvis i migrations- och försvarspolitiken …
Ändå är huvudfokus i svensk politik just nu hur spelet kring regeringsbildningen efter nästa val ska gå till. Partier och journalister verkar snarare vara upptagna av vem som tar vem i regeringsbildningen, än vilken politik som ska bedrivas. Det leder till en handlingsförlamning i samarbeten över blockgränserna, exempelvis i migrations- och försvarspolitiken, där oppositionen hoppat av förhandlingarna. En enpartiregering i minoritet är tvungen att förhandla brett i riksdagen. Blocköverskridande samtal blir då en naturlig del av politiken. Det viktiga är inte vilka partier som sitter i förhandlingar, utan vilken sakpolitik som blir resultatet.
Liberala partier på båda sidor
Mitten i dansk politik utgjordes länge av Radikale Venstre, som trots sitt namn är ett socialliberalt parti. Radikale Venstre valde under 1900-talet att, precis som Centerpartiet, ömsom samarbeta med socialdemokratin, ömsom det borgerliga blocket. Det gav dem rollen som kungamakare, då de efter varje val kunde avgöra vilket block som skulle bilda regering.
Deras samarbete med den borgerliga regeringen försköt den politiska mitten högerut under 00-talet.
Sedan kom Dansk Folkeparti. Deras samarbete med den borgerliga regeringen försköt den politiska mitten högerut under 00-talet. Radikale Venstre vägrade tumma på sin liberala migrationspolitik och blev därmed en permanent del av det röda blocket.
I det blå blocket har det förhållandevis lilla partiet Liberal Alliance gjort entré. Därmed finns det ett tämligen litet liberalt parti i varje block. Skillnaden består i deras val av sakfrågor och profil: Liberal Alliance, i det blå blocket, driver en ideologiskt bunden politik med stort fokus på ekonomi och skattesänkningar för höginkomsttagare. Radikale Venstre har en mer pragmatisk socialliberal linje, där miljöpolitik och en generös migrationspolitik för högutbildad arbetskraft står i fokus.
Samma utveckling börjar nu ta form i Sverige. Centerpartiet har öppnat upp för att sitta i regering med Socialdemokraterna, medan Liberalerna vill regera med Moderaterna och Kristdemokraterna, även om det innebär stöd av Sverigedemokraterna. Under den gångna mandatperioden har Centern fått en mer pragmatisk och värderingsbaserad profil, medan Liberalernas största seger verkar vara den ekonomiska politiken, exempelvis i avskaffandet av värnskatten.
Att Sveriges partier återigen skulle gå i sina danska motsvarigheters fotspår verkar med andra ord sannolikt.