Då bör man vägra debatten

Första gången som vi själva på allvar tänkte den tanken var när vi fick höra hur Miljöpartiets dåvarande representant i Gentekniknämnden agerade. Han röstade inte bara nej till alla förslag om att få odla gentekniskt förädlade grödor (GM-grödor) i Sverige. Han deklarerade även att han aldrig skulle ändra sig, oberoende av vad forskningen kom fram till.¹

Ståndaktigt som en tennsoldat stod han alltså emot varje vetenskapligt argument på området; det var uppenbart att hans lojalitet med Miljöpartiet och dess principiella GM-motstånd överflyglade hans uppdrag i Gentekniknämnden, som var att lyssna på vetenskapen.

GMO stigmatiserat inom EU

Han slutade så småningom med rikspolitiken, saknad av ingen som sysslar med växtforskning och växtförädling, och blev i stället kommunal tennsoldat. Men hans ande svävar vidare, särskilt över Europa. Begreppet GMO är idag helt stigmatiserat i hela EU, med de vetenskapliga bedömningarna satta på undantag och en destruktiv lagstiftning och opinionsbildning som av allt att döma kommer att bestå under överskådlig tid.

Det är här som spöket i garderoben kommer in. Det finns ingen riskrelaterad fråga på jordbruksområdet som det har satsats så mycket forskning på som frågan om det finns några specifika miljö- eller hälsorisker förknippade med odling av GM-grödor. Och det finns inget kunskapsområde med anknytning till jordbruk som det har skrivits så många sammanfattande, populära och lättillgängliga rapporter om som detta område – av vetenskapsakademier², forskningsfinansiärer, universitet och så vidare. Slutsatserna är entydiga: Det finns inga vetenskapligt belagda risker som skiljer GM-grödor från andra grödor.³

Men det finns en påtaglig spöket-i-garderoben-effekt. I trettio års tid har uppfattningen att det skulle finnas specifika risker fått bränsle av att det satsats mer och mer pengar på riskforskning kring GM-grödor. Det är alltså själva forskningssatsningarna som har fungerat som en bekräftelse på att det finns risker; resultaten av forskningen (det vill säga att man inte kan belägga några risker) spelar ingen roll i sammanhanget.

Exemplet med de gensaxade grödorna och förmenta risker visar att vetenskapligt okontroversiella frågor kan laddas med sprängkraft om de hamnar i händerna på intressen som har utomvetenskapliga agendor.

Och riskspöket har ju inte blivit mindre livskraftigt av att mantrat om risker upprepats av miljörörelser, gröna partier, röda partier, ekologiska odlare, certifieringsorgan, agendadrivande journalister med flera så till den milda grad att själva begreppet GMO har utvecklats till en markör – en proxy – för allt vad ont är.

I USA betraktas den som efterfrågar ”GMO-fritt vatten” som en ansvarsfull och miljömedveten konsument, inte som en stolle!

Gensaxen erbjuder nya skrämselhickor

Nu seglar den nobelprisbelönade gensaxen CRISPR/Cas9 och dess tillämpningar inom växtforskningen upp och bjuder nya, fräscha möjligheter för alla resande i skrämsel.⁴ Inom EU, till skillnad från i stora delar av övriga världen, regleras nämligen grödor som förädlats med hjälp av gensaxen som om de vore GMO.⁵

Visserligen arbetar man nu på en revidering av biosäkerhetslagstiftningen, men signalerna från Bryssel är tydliga. Något undantag från reglering av gensaxade grödor är det inte tal om. Så trots att gensaxen åstadkommer en enstaka mutation, vilket lika gärna kan uppstå spontant eller med konventionella förädlingsmetoder, ska en gensaxad mutation (men inte de andra typerna av mutationer) riskbedömas enligt speciellt utarbetade protokoll. Detta görs trots att EU:s egen livsmedelssäkerhetsmyndighet slagit fast att gensaxade grödor utgör en minskad risk jämfört med motsvarande konventionella grödor.⁶

Exemplet med de gensaxade grödorna och förmenta risker visar att vetenskapligt okontroversiella frågor kan laddas med sprängkraft om de hamnar i händerna på intressen som har utomvetenskapliga agendor.⁷ För forskaren är ju en mutation en mutation, oavsett om den har uppstått spontant (vilket har skett sedan livet började på jorden), är inducerad med strålning eller kemikalier (vilket växtförädlare har gjort sedan 1930-talet), eller är framtagen med en riktad teknik som gensaxen.⁸

Så icke i Bryssel. De skrämselmånglare som framför allt drivit processen där är miljöorganisationerna Jordens Vänner och Greenpeace⁹, ivrigt påhejade av producentorganisationer kopplade till ekorörelsen, till exempel det biodynamiska jordbrukets certifieringsorganisation Demeter och paraplyorganisationen IFOAM för det ekologiska jordbruket. De senare är rädda för att förlora marknadsandelar om gensaxade grödor skulle börja odlas inom det konventionella vetenskapsbaserade jordbruket. Dessa skulle nämligen kunna vara mera miljövänliga än de grödor och odlingsmetoder som ingår i det ekologiska jordbrukets affärsidé.

En annan agenda

Märk väl att företrädare för dessa organisationer ingalunda är oinformerade. De har bara en annan agenda än de flesta forskare, en plan där det inte finns plats för genteknik och annan modern teknologi. Det är därför poänglöst för forskarsamhället att börja agera enligt ”the information deficit model”. Enligt denna modell, som väl kan anses utgöra forskningskommunikationens credo, antas meningsmotsättningar i vetenskapliga frågor bero på att det finns ett underskott på kunskap i samhället som kan informeras bort.

Erfarenhetsmässigt är dessa motståndare ungefär lika intresserade av vetenskapliga argument som en gråsten…

Men i vårt fall finns det knappast någon brist på kunskap, varken när det gäller risker med genteknik i allmänhet eller med gensaxen specifikt. Däremot är fältet höggradigt politiserat, och motsidan utgörs till stor del av tennsoldater, det vill säga personer och organisationer som har som policy att vara negativa till modern växtförädling.

Erfarenhetsmässigt är dessa motståndare ungefär lika intresserade av vetenskapliga argument som en gråsten (i vissa fall något mindre…). Frågan blir då om vi från forskarsamhället ska bjuda på den uppmärksamhet som det innebär att ”ta debatten” om riskfrågan och gensaxens tillämpningar på växter – trots att det knappast finns något som är vetenskapligt relevant att debattera. Vi är tveksamma.

Kanske är i stället gensaxen ett fall där man ska avstå från alltför mycket debatt, för att undvika att blåsa liv i garderobsspöket. I varje fall är lite eftertanke på sin plats. Den som tar för givet att sakliga argument kommer att rädda saxen från motståndarnas bannbulla tar på sig ett stort ansvar. När skägget väl sitter i brevlådan är det för sent att tänka om.

Rent allmänt kan man ju notera att tanken att vägra debatt ingalunda är ny. Många forskare är redan restriktiva vid val av samtalsparter – de debatterar inte med kunskapens fiender. Sålunda vill de flesta inte avsätta tid när pseudovetenskapliga läror pockar på uppmärksamhet, till exempel kreationism, antroposofi eller delar av alternativmedicinen, just därför att debatt är meningslöst och i stället riskerar att hålla garderobsspöket levande.

Att avstå från debatt

Filosofen Åsa Wikforss påpekar att det inte bara är meningslöst, utan farligt, att ”debattera” frågor som kan anses vara vetenskapligt avgjorda, eftersom det faktum att frågan debatteras ger intrycket att den inte är avgjord.¹⁰ Det vi kallar att blåsa liv i garderobsspöket kallar hon att skapa en falsk balans (mellan ”för” och ”emot”), men vi hävdar samstämt att detta är en av få situationer då vi som forskare bör överväga att avstå från att ”ta debatten”. För oss står det dessutom klart att riskfrågan och gensaxens användning på växter hör hemma i kategorin vetenskapligt avgjorda frågor.

Det är väl helt enkelt så att när det gäller politiskt laddade frågor befinner vi oss i en ny tid då fakta och sakkunskap, vilket är forskarens valuta, inte alltid leder någon vart i en öppen debatt. Dessa tankar stöds bland annat genom arbeten av Mikael Klintman i Lund¹¹ och Dan Kahan vid Yale.¹² De har visat att vi tenderar att bortse från fakta om en fråga går emot vår politiska uppfattning eller vår grupptillhörighet. Vad värre är, detta gäller i högre grad ju mera välinformerad en person är inom ett område.

Eller för att göra det tydligt: I politiskt laddade frågor tenderar människor att bli mer säkra på att de har rätt om man slår dem i huvudet med fakta som visar att de har fel.

Om man vill kunna föra en saklig diskussion gäller det därför att undvika att frågan politiseras och polariseras. Om man däremot reflexmässigt uppmanar till debatt riskerar man att debatten fungerar som ett första spadtag till en blivande politisk skyttegrav, eller, som i fallet med gensaxen, att frågan förpassas till den redan grävda och väl upptrampade GMO-graven.

Spåren från den havererade GMO-debatten förskräcker.

Vår huvudtes är alltså att det är rimligt att vi forskare understundom reflekterar över andra strategier än publika diskussioner. Varför ska vi tugga vidare som om det funnes ett informationsproblem och en vilja till omprövning, när det inte finns någondera? Det blir ju närmast ett slags intellektuellt självskadebeteende. En gråsten är en gråsten.

Bättre då att ställa villkor beträffande vilka aspekter på en fråga som man är beredd att diskutera och med vem man är intresserad av att göra det. När det gäller gensaxens användning inom växtforskningen kan riskfrågan avföras från dagordningen, och ett antal miljöorganisationer har själva straffat ut sig från kretsen av intressanta diskussionspartner. Spåren från den havererade GMO-debatten förskräcker.

Från forskarsamhället kan vi knappast hållas ansvariga för det haveriet, men vi kan försöka dra lärdom av det. Vi måste hitta ett förhållningssätt till delvis nya spelregler för det offentliga samtalet, så att inte de diskussioner vi initierar gör mera skada än nytta.

I fallet med gensaxens tillämpningar på växter vidhåller vi att spöket i garderoben bör få vila i frid.