Cancelkulturen lever, del 1

Ungefär samtidigt som Mats Persson (L) tillträdde som Sveriges nya utbildningsminister publicerade Kalla Fakta (TV4) reportage som handlade om cancelkultur vid svenska universitet. Sara Kristoffersson och Inga-Lill Aronsson intervjuades om vad de råkat ut för. I det förstnämnda fallet handlade det om huruvida Konstfacks lokal som kallas Vita havet borde döpas om på grund av att namnet kan tolkas som rasistiskt. Kristoffersson invände och det blev början på en mardröm för henne.

Aronsson föreläste för studenter i Uppsala och blev ombedd att nämna ett invektiv för att illustrera hur sökningar efter äldre texter i arkiv eller databaser kan göras när man forskar om till exempel rasism. Hon gav ett exempel och det blev början på hennes resa mot avgrunden. Mats Persson reagerade på Kalla Fakta-inslaget och skrev i Expressen att fenomenet borde granskas (9/11 2022) eftersom det inte rör sig bara ”om ett enskilt fall”. Här hade man kunnat vänta sig att en utredning om fenomenets utbredning skulle välkomnas. I flera av de mest omdiskuterade fallen som benämnts som cancelleringar så har det visat sig att klagomål och kritik som framförts fått ett mycket stort genomslag.

Ofta har det handlat om en liten grupp studenter eller några forskarkolleger och administratörer som bedrivit hårda kampanjer vilket har antytt att cancelleringar ofta handlat om ett slags minoritetsdiktatur (läs mer om detta i boken Skör demokrati (Fri tanke 2022) där Kay Glans författat ett kapitel i ämnet). Men Mats Perssons förslag väckte protester.

Hävdade att cancelkultur inte fanns

Svenska Dagbladets podd Ledarredaktionen ordnade en debatt där Mats Persson fick diskutera cancelkulturfrågan direkt med Rebecca Selberg som är kulturskribent och docent i genusvetenskap vid Lunds universitet. Selberg gick hårt fram och hävdade att fenomenet cancelkultur inte finns i Sverige. Hon utgick ifrån en definition som krävde att en person måste ha avskedats från sitt arbete för att det skulle kunna sägas ha handlat om cancellering. Hon menade att uppmärksammade fall i Sverige egentligen handlade om individer som inte följer med utvecklingen och som inte förstår vilka ord som i dag är olämpliga att använda. Och hon menade att de som ogillat Perssons förslag är de sanna beskyddarna av den akademiska friheten.

Dåvarande dekanen Marie Demker och docenten Erika Alm, docent i genusvetenskap och vice dekan vid Göteborgs universitet, menar också att cancelleringar inte förekommer vid svenska universitet och att Persson agerat utifrån de två fallen som presenterades i Kalla Fakta (”Grunden till oron är ett reportage i TV4 som påstås indikera att det finns en så kallad cancelkultur vid svenska lärosäten.”). Perssons förslag beskrevs av Demker och Alm såhär: ”De är exempel på det misstänkliggörande av verkligheten som länge varit högerpopulismens kännemärke. Man ställer frågor för att väcka misstänksamhet: Vet vi verkligen att det inte förekommit valfusk? Är det verkligen säkert att vaccinet inte ger autism? Så arbetar den som vill underminera kunskapens auktoritet.”

Erik Renström, rektor för Lunds universitet visade sig också vara skeptiskt inställd till Perssons föreslagna utredning. Han säger i en intervju (Lundagård, 11/11 2022) ”Det är viktigt att den inte landar i en auktoritär syn, där man säger att studenterna bara ska hålla käft och lyssna på lärarna.” Jimmy Håkansson skriver i Arbetet (17/11 2022): ”Nu ska det fria ordets munkavel dras sparkandes och skrikandes ut ur våra svenska lärosäten. Jag har bara en fråga på det. Finns det en svensk cancelkultur?” Frågan var, som de flesta kan gissa, retorisk. Stina Pettersson på Dagens Arena (21/11 2022) beskrev Perssons uttalanden som ”floskler” och, i likhet med Demker och Alm, så gjorde hon kopplingar till Trump. Även Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap, ställde sig i Svenska Dagbladet bakom Demker och Alm som hon hävdade ”har förstås rätt i att lärosätena har viktigare problem att tackla och att ministerns försök att visa handlingskraft skjuter bredvid målet.” (12/12 2022).

Situationen är därför något förbryllande. Är ”vänstern” och identitetsteoretikerna oroade för att deras arsenal av begrepp och maktanalyser ska vändas mot dem själva?

Tonläget om cancelkultur är nu ganska uppskruvat. Fredrik Persson-Lahusen, som har forskat om kollektiva identiteter, är forskningssekreterare på forskningsfinansiären Riksbankens jubileumsfond. Han har även skrivit ett flertal artiklar i numera nedlagda tidskriften Respons, och menar i en artikel i Aftonbladet (9/1 2023) att Respons svårigheter att överleva berodde på att tidskriften tagit upp teman som är framträdande i cancelkulturdebatten. Det avspeglade en ”(kultur)konservativ tendens” som, menar han, gjorde att Sveriges enda recensionstidskrift för humaniora och samhällsvetenskap förtjänade sitt öde.

Kraftiga motreaktioner

Uppenbarligen var reaktionerna mot Perssons förslag kraftiga. Särskilt från vänsterhåll och från personer från akademiska miljöer som länge använt begrepp såsom könskrig, mobbning, tystnadskultur, åsiktskorridorer, osynliggörande härskartekniker med mera för att argumentera mot orättvisor. Motreaktionerna kommer i en tid och kontext där det finns ett starkt stöd för idén att till exempel sexuella trakasserier kan mätas genom att någon uppger att de fått ”närgångna blickar” eller ”ovälkomna komplimanger”. Därför är det förvånande att så många gick i taket när Persson föreslog att man skulle kunna undersöka förekomsten av cancelkultur. Ska inte alla orättvisor bekämpas? Cancelleringar handlar ju om mer omfattande och allvarliga attacker mot individer än blickar eller ovälkomna kommentarer.

Situationen är därför något förbryllande. Är ”vänstern” och identitetsteoretikerna oroade för att deras arsenal av begrepp och maktanalyser ska vändas mot dem själva? Det borde de vara. Cancelkultur har i flera andra delar av världen bevisligen vänts mot till exempel kända feminister och dem som kämpat mot rasism eller som bara har haft en tydlig vänsterprofil. Rimligtvis borde de i stället fördöma cancelkulturen. Motiven bakom reaktionerna måste vi uppenbarligen återkomma till. Men här krävs det först att vi tar ett steg tillbaka och börjar med att göra två saker.

Cancelkultur innebär något annat än att argumentera mot åsikter man inte delar: man kräver att de ska stoppas.

När Persson bara ville undersöka fenomenet cancelkultur började det till slut låta som, skulle man kunna hävda, att någon ville cancellera honom. Men vi kan ju inte hålla på och slänga oss med begrepp utan att först definiera vad som åsyftas. Så det första steget är att hitta en rimlig definition av cancellera. Därefter är det möjligt att titta på empirin för att se om det finns fall som kan passa in på definitionen. Och om det visar sig att det finns allvarliga fall av cancelleringar inom akademin så finns det goda skäl för Persson att låta genomföra en systematisk undersökning av fenomenet.

Och man kan ju resonera så här: har vi bara ett enda allvarligt fall av cancellering så skulle det utgöra ett tillräckligt skäl för Persson att låta genomföra en undersökning. Så resonerar vi ju om andra orättvisor, övergrepp och lagöverträdelser. Och att en minister initierar en sådan undersökning kan ju vara nödvändigt om de som leder verksamheten vid universitet och högskolor (till exempel dekaner) inte själva ser att fenomenet existerar och utgör ett allvarligt problem.

Något annat än argument

Så vad är cancelkultur och cancelleringar? Selbergs tidigare nämnda definition – att endast om någon sparkats för sina åsikter så har det skett en cancellering – är inte tillräckligt tydlig. Kravet på att någon ska ha fått sparken gör att hon kommer fram till att det inte finns något fall i Sverige. Men fenomenets karaktär fångas inte in. Och vi kan inte rimligtvis strunta i alla de fall där forskare tvingats bort från sina uppdrag, fått sin karriär förstörd och som på grund av orättvisa behandlingar och psykande utredningar har tvingats sjukskriva sig.

Bättre hjälp får vi av kulturskribenten Håkan Lindgren som i boken Skör demokrati diskuterar de utmärkande dragen. ”Cancelkultur innebär något annat än att argumentera mot åsikter man inte delar: man kräver att de ska stoppas. Otillåtna åsikter ska inte få någon plats i offentligheten. Arbetsgivare uppmanas att göra sig av med personer som förknippas med sådana åsikter; inbjudningar att framträda eller föreläsa ska dras tillbaka” (se även Katarina Barrlings reflektioner i ämnet, Svenska Dagbladet, 25/12 2022).

Lindgrens analys harmoniserar med den definition som den amerikanska filosofen och pedagogen Peter Boghossian förespråkar. Boghossian har blivit världsberömd i universitetssammahang för sin kritik, där han menar att universitetsforskning, framför allt i USA och inom samhällsvetenskapen, har blivit alltför politiserad och ovetenskaplig. Han har själv cancellerats i USA efter att ha väckt debatt om bland annat cancelleringar. Han rekommenderar användningen av en definition som erbjuds av New Discourses – en sajt som presenterar sig som ett stödorgan för dem som blivit utstötta av vad som benämns som ”Critical Social Justice”-rörelsen:

”Cancellation” or ”cancel culture” is largely understood as an aspect and, indeed, an escalation of “call-out culture,” in which a public figure is found to have said or done something problematic and is then called out for it, most commonly on social media. This leads to mass outrage and demands for a boycott of the individual’s work, their firing from their job or work opportunities, or the retraction of invitations to events, or outright cancellation of their event.

Sammanfattningsvis, och med några tillägg, kan man säga att cancelleringar, varigenom cancelkulturen yttrar sig, inbegriper tre komponenter.

Den första är att någon agerar på ett sätt som uppfattas som ”problematiskt”. Men definitionen från New Discourses kan slipas. Vi bör sortera bort uppenbart olagliga handlingar som till exempel ställningstaganden som kan klassas som hets mot folkgrupp eller uppmaningar till fysiska attacker mot blåljuspersonal. Det handlar om sådant som går emot en starkt rådande normkultur – i vart fall bland akademiker, journalister, politiker, influencers och opinionsbildare.

Rätten att kritisera andra måste samtidigt skyddas och försvaras i ett öppet samhälle.

Det andra är att någon eller några gör ett så kallat utrop – ett ”call out” – mot den som anses ha brutit mot normsystemet. Det sker ofta via sociala medier, det kan ske i dolda forum eller i helt öppna debattinlägg. Vad som här bör betonas är att det sällan eller aldrig handlar om uppriktiga försök att skapa rationell dialog med den som kritiseras. Det handlar ofta om att till chefer ”anmäla” den som väcker obehag.

Den tredje komponenten är att de som gör utropet, eller deras sympatisörer, agerar med ett gemensamt syfte – att ta bort ”plattformen” för den som utpekats som skyldig till det som uppfattas som ett normbrott. Det kan handla om att svärta ner ryktet, att beskriva personen med rent falska påståenden, eller att lyfta fram andra men helt orelaterade försyndelser. De kanske inte lyckas – men det tycks vara syftet.

Uthängningen i fokus

Uthängningen är helt central här. Cancelleringar verkar för att få den utpekade att förlora sin inkomst, status och sitt inflytande – sin ”position” helt enkelt. Men det gäller att inte rusa snabbt fram här. Kritik måste ju vara möjlig. Rätten att kritisera andra måste samtidigt skyddas och försvaras i ett öppet samhälle. Det är viktigt att vara restriktiv med begreppet cancellering.

Därför är det, för att fenomenet ska kunna diskuteras som ett särskilt problematiskt fenomen i en demokrati, nödvändigt att samtliga tre villkor uppfylls för att kalla något en cancellering. Uppfylls samtliga villkor så har det skett ett övertramp mot det öppna samhällets grundprinciper. Vi bör vända oss mot cancelkulturen inte bara därför att i en sådan kultur förekommer cancelleringar. Det farliga är att cancelleringar i en cancelkultur uppfattas som legitima.

Eller, enklare uttryckt, där är det accepterat att mobba ut dem som tänker olika (se Torbjörn Elenskys kapitel i Skör demokrati som handlar just om mobbning i offentliga samtal och hur det leder till självcensur, och Adam Cwejman, GP, 15/1-23). Nu har vi en definition som är tydligare än att bara konstatera att någon blev avskedad. Definitionen är dessutom mer krävande än till exempel vad som idag är nödvändigt för att hävda att någon i en svensk skola eller vid ett universitet utsatts för en kränkning. För då gäller nämligen regeln att om någon anser sig ha blivit kränkt, så har det skett en kränkning.

Kraven för att kalla något en cancellering är alltså avsevärt mer rigorös än den mycket vida definitionen av kränkning, som mig veterligen ingen av Perssons kritiker har invänt mot.

Här kan du läsa del 2.