Ni känner förstås till det vi kan kalla ”Åkessons lag”: Om en svensk debatt pågår tillräckligt länge kommer den förr eller senare, undantagslöst, att börja handla om Sverigedemokraterna.
När det gäller den senaste vågen av uppmärksammade mord, så kallade ”skjutningar”, tog det lite mindre än en vecka. Gången var följande:
Moderaterna gick ut med ett gäng förslag och uppmaningen till regeringen att implementera dem bums. Centerpartiet efterfrågade en ”trygghetsberedning” med samtliga partier, efter modell från försvarsberedningen.
Regeringen svarade genom inrikesminister Mikael Damberg med att bjuda in alla partier till samtal – utom Sverigedemokraterna. Varför debatte
Låt oss därför vända på resonemanget. Det konstigaste är nämligen inte att SD inte ska vara med i samtalen, utan att så många andra ska vara det.
Grälsjuka eller demokrati?
Vad är egentligen syftet med att Vänsterpartiet och Moderaterna ska sitta i möte med varandra om gängkriminalitet, eller för den delen – också aktuellt – om migration? Sannolikheten för att V och M skulle komma överens om något som en gång för alla tar bort lag och ordning och/eller gränspolitik som konfliktytor i svensk politik får sägas vara tämligen minimal.
Det är inte pensionssystemet vi pratar om, där förutsägbarheten är stor och de flesta parter tycker sig vinna på att hålla frågan utanför framtida valdebatter.
Detta faktum kan man betrakta som grälsjuka, men man kan också se det som demokrati. Om svaret på alla frågor finns i en tvärpolitisk kommitté verkar ju hela upplägget med val och riksdag mest onödigt omständligt.
Prat för pratets skull
Under förra mandatperioden hade förfarandet med sjupartisamtal en viss logik, med bas i den skruvade verkligheten: Regeringen befann sig ofta i minoritet mot en samlad opposition, och hade därtill ett budgetsamarbete med Vänsterpartiet.
Någon form av blocköverskridande överenskommelser var ibland nödvändiga, och de borgerliga vägrade ofta uppträda annat än som en allians. Alltså: Sju partier vid bordet.
Men nu? Regeringen med samarbetspartier har i praktiken majoritet i riksdagen, eftersom det förefaller osannolikt att högeroppositionen och Vänsterpartiet skriver ihop sig om en gemensam, alternativ politik mot exempelvis gängkriminalitet.
Önskas sällskap, särskild inriktning eller bara garanterad majoritet finns enskilda samtalspartners tillgängliga både vänsterut och högerut.
Ingen ny järnaxel
Ett historiskt vanligt skäl för ”breda uppgörelser” har varit att S och M velat ta varandra till hjälp för att i statsintressets namn köra över det egna blockets mindre och mer idealistiska partier.
Det är det som moderatledningen önskat sig när den på senare år ”sträckt ut en hand” till Stefan Löfven i migrationsfrågan, och det är sådant socialdemokratiska kommunalråd hoppas på när de uttrycker att ”regeringen borde göra upp med Moderaterna”.
Stefan Löfven har dock hållit sig konsekvent kallsinnig till sådana rop, och inte heller den förklaringen passar in här. Om målet vore att köra över MP så framstår det ju lite onödigt att dra med sig Vänsterpartiet som fartgupp.
En samlande kraft mellan åsikterna
Det är för all del lätt att förstå varför just Socialdemokraterna är förtjusta i upplägget med sjupartisamtal. Man behöver då inte inta en tydlig hållning på egen hand, med allt vad det kan innebära i form av internt missnöje åt endera håll, utan kan peka på en punkt någonstans mellan Vänsterpartiet och högern och framstå som en förnuftig och samlande kraft i mitten.
Hur länge Vänsterpartiet, Moderaterna och KD tycker att det är givande att delta i föreställningen är en mer öppen fråga.