En arbetskraftsinvandrare behöver bara arbeta i Sverige under några år (egentligen bara på pappret) för att kvalificera sig till livstids försörjning för sig själv och sina anhöriga. Redan från början är anhöriga till arbetskraftsinvandrare berättigade till socialbidrag. Detta kritiserades nyligen av arbetsmarknadsministern Ylva Johansson som mycket riktigt påpekade ”Det finns inget som hindrar de anhöriga blir beroende av försörjningsstöd om lönen inte täcker kostnaderna”.
Borgerliga debattörer gör i stället antaganden som innebär att man bortser från faktiska förhållanden, och utgår på så vis från att det rör sig om ett liberalt system. I själva verket utgör arbetskraftsinvandringen i sin nuvarande form ett slags omfördelningspolitik där svenska skattebetalare försörjer invandrare från fattiga länder. Många debattörer håller fast vid en romantisk bild och verkar inte medvetna om att en betydande del av så kallade arbetskraftsinvandrare över huvud taget inte har några arbetsinkomster efter några år i Sverige.
Man bortser också från att det som kallas arbetskraftsinvandring till stor del är asylfusk: Arbetskraftsinvandring används som ett sätt att få visum för att komma till Sverige i syfte att söka asyl. Mer än hälften söker asyl som flyktingar före eller efter ankomst som arbetskraftsinvandrare, även om det är oklart hur många som har beviljats asyl. Andra tar sig in i Sverige med arbetsvisum och går under jorden och blir så kallat ”papperslösa”.
De genomsnittliga lönerna för arbetskraftsinvandrare från utanför det europeiska samarbetsområdet är enligt en utvärdering av forskare vid Malmö högskola extremt låga, vilket innebär att gruppen betalar lite i skatt. Detta reflekteras också i att snittinkomsterna för arbetskraftsinvandrare sjönk kraftigt efter reformen som öppnade för lågavlönade.
Diskussionen om arbetskraftsinvandring missar också ofta den stora anhöriginvandringen. Sedan 2009 har Migrationsverket beviljat 136 000 uppehållstillstånd till arbetstagare och 80 000 uppehållstillstånd till arbetstagares anhöriga. Som sagt återvänder majoriteten på sikt, men bland dem som stannar är försörjning av anhöriginvandrare inte någon detalj. Enligt Riksrevisionens rapport som redovisar siffror fram till år 2014 hade endast en av tre av arbetskraftsinvandrarnas anhöriga arbete. [1]
Många har låg eller ingen inkomst
Liknande resultat finns i en rapport av forskare vid Malmö högskola om arbetskraftsinvandrare från utanför EU/EES, vilka kom till Sverige ett eller två år tidigare. De skriver:
Arbetskraftsinvandrare har rätt att ta med sin familj och många utnyttjar den möjligheten. Under 2009 kom 774 partners och 933 barn som anhöriga, vilket motsvarar 53 procent av antalet arbetskraftsinvandrare från utanför EU. Antalet anhöriga till icke-EU-arbetskraftsinvandrare har tenderat att öka de senaste åren och sett under hela tidsperioden har det kommit 0,6 anhöriga per arbetskraftsinvandrare. De allra flesta är kvinnor och medelåldern är mellan 32 och 33 år. Få partners har ett arbete. Av dem som invandrade 2009 och 2010 var en av fem registrerade som sysselsatta år 2011. [2]
Rapporten påpekade överraskande nog att många har mycket låga eller obefintliga inkomster efter ett par år i Sverige. Om detta inte reflekterar mätfel eller brister i register kan det tyda på att en del av inflödet reflekterar skenanställningarna:
Av 2009 års arbetskraftsinvandrare från icke-EU länder som var kvar i landet 2011 var 73 procent sysselsatta. Ungefär en femtedel saknade inkomst samma år. Ytterligare cirka en femtedel hade en inkomst som var 160 000 kronor per år eller lägre, vilket är den undre gräns Migrationsverket kräver för att bevilja arbetstillstånd. Knappt 25 procent hade en inkomst på över 300 000 kronor per år. [2]
Arbetskraftsinvandrare som själva i snitt har låga inkomster och tar med sig en partner som inte arbetar riskerar att utgöra en påtaglig belastning på välfärdsstaten. Dessa lågavlönade betalar viss skatt och skapar ett ekonomiskt överskott för arbetsgivare, som dock troligen är begränsat jämfört med alternativet att anställa någon i Sverige. Dessa ofta blygsamma skatteintäkter och samhällsekonomiska vinster måste ställas mot de betydande kostnader som uppkommer för den existerande befolkningen för att försörja fler lågavlönade och deras anhöriga. Detta ryms inte i den idealiserade fråga som ofta präglar debatten: Hur kan någon vara emot att fler kommer till Sverige och arbetar?