Socialdemokraterna går nu till val på att strama åt reglerna för invandring av utomeuropeisk arbetskraft. Men inom stora delar av borgerligheten avfärdas kritik mot systemet alltför lättvindigt med enkla paroller och anklagelser om främlingsfientlighet, skriver nationalekonomen och författaren Tino Sanandaji.

Genom en uppgörelse med Miljöpartiet för tio år sedan drev Alliansregeringen igenom en långtgående uppluckring av reglerna för arbetskraftsinvandring. Sverige hade före reformen en betydande arbetskraftsinvandring i form av fri rörlighet inom EU, och högkvalificerad arbetskraftsinvandring från länder utanför Europa. Det nya med Reinfeldtregeringens avreglering var att man gick längre och öppnade den svenska arbetsmarknaden för lågkvalificerade yrken med låga löner och överskott på arbetskraft. 

Sedan dess har det kommit en mängd rapporter om fusk och missbruk av systemet, bland annat genom skenanställningar och arbetsgivare som utnyttjar anställdas beroendeställning. Ett annat problem är att så kallad arbetskraftsinvandring i praktiken används som ett kryphål för asylfusk (Jag behandlar detta i min bok Massutmaning, Kurzad media 2016).  

Nyligen meddelade Socialdemokraterna genom finansminister Magdalena Andersson att man går till val på att strama åt reglerna och införa ett nytt system för invandring av utomeuropeisk arbetskraft. Partiet riktar därmed in sig på de cirka 40 procent av arbetskraftsinvandringen som utgörs av migration för okvalificerade yrken där det inte finns någon arbetskraftsbrist – exempelvis diskare, städare och tidningsutdelare. Socialdemokraternas förslag innebär att man återgår till prövning av huruvida det finns en brist på kompetens som motiverar arbetskraftsinvandring. Enligt förslaget ska denna granskning genomföras av myndigheter snarare än facket.

Facit för Alliansens och Miljöpartiets reform

År 2017 beviljades drygt 15 500 uppehållstillstånd åt arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU och EES. En stor del av av denna invandring gällde högkvalificerade yrken, som systemutvecklare och civilingenjörer från bland annat Indien och Kina.

Sverige beviljar dock årligen tusentals tillstånd till migranter inom lågkvalificerade yrken, såsom snabbmatspersonal, köksbiträden, lagerpersonal och städare. Det är dessa kategorier som den nuvarande debatten gäller. Enligt Riksrevisionens estimat gick 59 procent av arbetstillstånden under åren 2009-2015 till människor inom yrken för vilka myndigheter bedömer att det råder brist på den svenska arbetsmarknaden. 21 procent gällde yrken som tvärtom klassas som överskottsyrken. Resterande 20 procent gällde yrken med balans eller som är oklassificerade. [1]

”I en enkel modell är arbetskraftsinvandring en fråga om arbete. Särskilt i det liberala lägret i debatten upprepas signalorden ‘arbete’ och ‘invandring’, inte sällan med antydningar om att bara facken och nationalister kan vara emot positiva saker som öppenhet, invandrare och arbetslinjen.”

Det finns inget större motstånd mot högkvalificerad arbetskraftsinvandring i Sverige. Däremot finns en tendens inom Allianspartierna och näringslivsorganisationer att avfärda kritik mot lågkvalificerad arbetskraftsinvandring genom att föra fram argument som gäller migrationen av högkvalificerade – som inte är och aldrig har varit ifrågasatt. Denna taktik i debatten tyder samtidigt på att de särintressen som stödjer låglöneinvandring har svårt att motivera den politik man förespråkar i sak – och i stället lägger ut rökridåer om vad debatten gäller. 

Det är viktigt att notera att de flesta arbetskraftsinvandrare bara stannar i Sverige några år och sedan återvänder till sina hemländer, inte minst när det gäller de högkvalificerade. På den globaliserade arbetsmarknaden är det allt vanligare att akademiker skaffar sig utländsk erfarenhet, på samma sätt som många svenskar jobbar i London och New York. I de flesta fall syftar denna sorts arbetskraftsinvandring inte till att vara permanent. Den intressanta samhällsekonomiska frågan för Sveriges del gäller de arbetskraftsinvandrare som stannar kvar, samt deras anhöriga.

En annan kritik mot arbetskraftsinvandring är att reformen pressar ned löner eller har negativa undanträngningseffekter på invandrare som redan befinner sig i landet och som konkurrerar om samma jobb. Detta är dock en fråga som inte har undersökts i empirisk forskning i Sverige. Det är därför svårt att veta om det finns en påtaglig effekt och hur stor den i så fall är. Den internationella forskningen om invandringens effekt på löner och sysselsättning pekar åt olika håll, med stor osäkerhet i olika estimat och olika metoder. Det vi kan säga är dock att arbetskraftsinvandringen är för liten relativt Sveriges totala arbetskraft för att på aggregerad nivå påverka lönebildningen, även om den kanske har effekt för vissa yrkesgrupper. 

Debatten har främst gällt huruvida arbetskraftsinvandrare ”tar” jobb från andra, och om det i så fall ändå är rätt av facket att invända – kanske för att den är enkel att diskutera, eftersom den är konceptuellt renodlad och passar in i både liberalers och vänsterns ideologiska ramverk. Men denna aspekt är samtidigt sekundär jämfört med de två stora problemen med lågavlönad arbetskraftsinvandring: regelmissbruk och bördan på välfärdsstaten.  

I en enkel modell är arbetskraftsinvandring en fråga om arbete. Särskilt i det liberala lägret i debatten upprepas signalorden ”arbete” och ”invandring”, inte sällan med antydningar om att bara facken och nationalister kan vara emot positiva saker som öppenhet, invandrare och arbetslinjen. Problemet är att vi inte lever i en teoretisk idealvärld utan i välfärdsstaten Sverige, som garanterar alla tusentals kronor i välfärd och bidrag per månad samt än mer i framtida pension och äldrevård. 

”Borgerliga debattörer gör i stället antaganden som innebär att man bortser från faktiska förhållanden, och utgår på så vis från att det rör sig om ett liberalt system. I själva verket utgör arbetskraftsinvandringen i sin nuvarande form ett slags omfördelningspolitik”

En arbetskraftsinvandrare behöver bara arbeta i Sverige under några år (egentligen bara på pappret) för att kvalificera sig till livstids försörjning för sig själv och sina anhöriga. Redan från början är anhöriga till arbetskraftsinvandrare berättigade till socialbidrag. Detta kritiserades nyligen av arbetsmarknadsministern Ylva Johansson som mycket riktigt påpekade ”Det finns inget som hindrar de anhöriga blir beroende av försörjningsstöd om lönen inte täcker kostnaderna”.

Borgerliga debattörer gör i stället antaganden som innebär att man bortser från faktiska förhållanden, och utgår på så vis från att det rör sig om ett liberalt system. I själva verket utgör arbetskraftsinvandringen i sin nuvarande form ett slags omfördelningspolitik där svenska skattebetalare försörjer invandrare från fattiga länder. Många debattörer håller fast vid en romantisk bild och verkar inte medvetna om att en betydande del av så kallade arbetskraftsinvandrare över huvud taget inte har några arbetsinkomster efter några år i Sverige. 

Man bortser också från att det som kallas arbetskraftsinvandring till stor del är asylfusk: Arbetskraftsinvandring används som ett sätt att få visum för att komma till Sverige i syfte att söka asyl. Mer än hälften söker asyl som flyktingar före eller efter ankomst som arbetskraftsinvandrare, även om det är oklart hur många som har beviljats asyl. Andra tar sig in i Sverige med arbetsvisum och går under jorden och blir så kallat “papperslösa”. 

De genomsnittliga lönerna för arbetskraftsinvandrare från utanför det europeiska samarbetsområdet är enligt en utvärdering av forskare vid Malmö högskola extremt låga, vilket innebär att gruppen betalar lite i skatt. Detta reflekteras också i att snittinkomsterna för arbetskraftsinvandrare sjönk kraftigt efter reformen som öppnade för lågavlönade. 

Diskussionen om arbetskraftsinvandring missar också ofta den stora anhöriginvandringen. Sedan 2009 har Migrationsverket beviljat 136 000 uppehållstillstånd till arbetstagare och 80 000 uppehållstillstånd till arbetstagares anhöriga. Som sagt återvänder majoriteten på sikt, men bland dem som stannar är försörjning av anhöriginvandrare inte någon detalj. Enligt Riksrevisionens rapport som redovisar siffror fram till år 2014 hade endast en av tre av arbetskraftsinvandrarnas anhöriga arbete. [1]

Många har låg eller ingen inkomst

Liknande resultat finns i en rapport av forskare vid Malmö högskola om arbetskraftsinvandrare från utanför EU/EES, vilka kom till Sverige ett eller två år tidigare. De skriver: 

Arbetskraftsinvandrare har rätt att ta med sin familj och många utnyttjar den möjligheten. Under 2009 kom 774 partners och 933 barn som anhöriga, vilket motsvarar 53 procent av antalet arbetskraftsinvandrare från utanför EU. Antalet anhöriga till icke-EU-arbetskraftsinvandrare har tenderat att öka de senaste åren och sett under hela tidsperioden har det kommit 0,6 anhöriga per arbetskraftsinvandrare. De allra flesta är kvinnor och medelåldern är mellan 32 och 33 år. Få partners har ett arbete. Av dem som invandrade 2009 och 2010 var en av fem registrerade som sysselsatta år 2011. [2]

Rapporten påpekade överraskande nog att många har mycket låga eller obefintliga inkomster efter ett par år i Sverige. Om detta inte reflekterar mätfel eller brister i register kan det tyda på att en del av inflödet reflekterar skenanställningarna: 

Av 2009 års arbetskraftsinvandrare från icke-EU länder som var kvar i landet 2011 var 73 procent sysselsatta. Ungefär en femtedel saknade inkomst samma år. Ytterligare cirka en femtedel hade en inkomst som var 160 000 kronor per år eller lägre, vilket är den undre gräns Migrationsverket kräver för att bevilja arbetstillstånd. Knappt 25 procent hade en inkomst på över 300 000 kronor per år. [2]

Arbetskraftsinvandrare som själva i snitt har låga inkomster och tar med sig en partner som inte arbetar riskerar att utgöra en påtaglig belastning på välfärdsstaten. Dessa lågavlönade betalar viss skatt och skapar ett ekonomiskt överskott för arbetsgivare, som dock troligen är begränsat jämfört med alternativet att anställa någon i Sverige. Dessa ofta blygsamma skatteintäkter och samhällsekonomiska vinster måste ställas mot de betydande kostnader som uppkommer för den existerande befolkningen för att försörja fler lågavlönade och deras anhöriga. Detta ryms inte i den idealiserade fråga som ofta präglar debatten: Hur kan någon vara emot att fler kommer till Sverige och arbetar?

”De arbetskraftsinvandrare som har tillräckligt höga inkomster försörjer sig och sina familjer, men de som har låga inkomster, förlorar arbetet eller har anhöriga utan jobb, kommer i många fall att utgöra en nettobelastning på välfärdsstaten.”

Detta resonemang beaktar inte att de som har låga löner och betalar lite i skatt inte nödvändigtvis täcker kostnader för sin välfärd och framtida pension – än mindre de hemmamakar som ofta följer med. De arbetskraftsinvandrare som har tillräckligt höga inkomster försörjer sig och sina familjer, men de som har låga inkomster, förlorar arbetet eller har anhöriga utan jobb, kommer i många fall att utgöra en nettobelastning på välfärdsstaten.

Att som Centerpartiet hävda att det ska vara upp till företagen att bestämma hur många lågavlönade arbetskraftsinvandrare de ska ta emot, innebär att man bortser från att företagens intresse inte sammanfaller med samhällets – eftersom skattebetalarna måste stå för välfärd och försörjning. I en välfungerande fri marknad är det effektivt att låta företag själv välja vem de anställer. Däremot faller resonemanget i en situation där kostnaden för lågproduktiv arbetskraft lastas över på skattebetalare. 

Människohandel bakom fusk

Den andra stora frågan gäller missbruk och missförhållanden. SVT Nyheter har skrivit om bedrägerier där kriminella kunnat plundra välfärden genom människohandel. SVT skriver under rubriken ”Arbetskraftsinvandring bakom assistansfusk”: 

Arbetskraftsinvandringen på området har ökat med 75 procent de senaste tre åren. Antalet personliga assistenter som kommit till Sverige som arbetskraftsinvandrare var i fjol den sjunde vanligaste yrkesgruppen, cirka 250 personer. Brukarna kommer i sin tur ofta efter som anhöriginvandrare medan pengarna i flera fall hamnar hos den oseriöse anordnaren, kanske som betalning för ett uppehållstillstånd. [3]

”Det har förekommit att brukare med omfattande vårdbehov har hämtats till Sverige för att ansöka om assistansersättning tillsammans med personer som anställts som assistenter.”

I den myndighetsgemensamma lägesbild om organiserad brottslighet 2018-2019 som kom i november 2017, noteras följande avseende assistansersättning: 

Faktiska och fiktiva anställningserbjudanden säljs av aktörer inom den organiserade brottsligheten. Det finns exempel på att migranter utnyttjas i organiserade kriminella upplägg inom assistansersättning. Det har förekommit att brukare med omfattande vårdbehov har hämtats till Sverige för att ansöka om assistansersättning tillsammans med personer som anställts som assistenter. I vissa fall har ingen assistans utförts alls eller i mindre omfattning än vad som rapporterats till Försäkringskassan. [4]

Då kontrollerna visat sig vara svaga eller obefintliga har systemet lett till missbruk från arbetsgivares sida, liksom vittgående asylfusk. 

Många av de politiker som genomförde reformen drivs av en vision om öppna gränser och en moralisk idé om att svenska medborgare saknar rätt att inskränka den fria rörligheten. Kritik har avfärdats som utslag av rasism eller nationalism. Därutöver finns det en kultur av misstänksamhet mot facket inom borgerligheten. Detta innebar sammantaget att man vid reformens genomförande blundade för uppenbara risker för missbruk och inte vinnlade sig om tillräckliga kontrollmekanismer. 

Det är också anmärkningsvärt att man inom Alliansen inte velat beräkna hur hög inkomst som krävs för att invandrare inte ska vara en ekonomisk belastning för det offentliga. Man nöjer sig med svepande formuleringar om att arbetskraftsinvandrare ”arbetar” eller ”gör rätt för sig” – som om ett arbete i sig vore liktydigt med att bära sin egen kostnad netto genom den skatt man betalar in. I själva verket är Socialdemokraternas förslag paradoxalt nog mer marknadsliberalt, eftersom det ökar svenska skattebetalares frihet från att tvångsförsörja låginkomsttagare. 

Arbetskraftsinvandring kan vara en tillgång för samhällsekonomin, men bara om regelverket utformas på ett genomtänkt sätt som förhindrar systematiskt fusk och missbruk. I en välfärdsstat kan billig arbetskraft annars bli en dyr affär.

Noter

[1] Riksrevisionen (2016), “Ett välfungerande system för arbetskraftsinvandring?”, RiR 2016:32, Bilaga 2, https://www.riksrevisionen.se/rapporter/granskningsrapporter/2016/ett-valfungerande-system-for-arbetskraftsinvandring.html

[2] Pieter Bevelander, Henrik Emilsson, Karin Magnusson & Sayaka Osanami Törngren (2014), “Världens öppnaste land – arbetskraftsinvandring efter reformen 2008”, Fores studie 2014:1, http://muep.mau.se/bitstream/handle/2043/17632/Världens-öppnaste-land-webb.pdf.

[3] SVT Nyheter (2018), “Arbetskraftsinvandring bakom assistansfusk” (av TT), 16 januari, https://www.svt.se/nyheter/inrikes/arbetskraftsinvandring-bakom-assistansfusk

[4] Nationella underrättelsecentret, Nuc (2017), “Myndighetsgemensam lägesbild om organiserad brottslighet 2018-2019”, Dnr: A495.196/2017, Polismyndigheten, https://polisen.se/siteassets/dokument/organiserad_brottslighet/myndighetsgemensam-lagesbild-2018-2019.pdf.