Begärets dunkla mål – att läsa Rut Hillarp efter metoo

Liv och dikt i samverkan

Jag återvänder till Rut Hillarps bana och författarskap för att se vart det leder. Blodförmörkelse är titeln på hennes första prosabok från 1951, en lyrisk roman utgiven på eget förlag. Titeln går igen i de två kurvor som hon ritade på omslaget, en svart och en röd. Blodförmörkelse är vad som inträder när den svarta kurvan äter upp den röda. Eller som det står, de ”svarta blodkropparna äter upp de röda och vita”. Den svarta kurvan är extasen, jouissance, med en term från den franske psykoanalytikern Jacques Lacan – ett bortom, ett utträde ur det mänskliga. Den är ur vardagslivets synpunkt statisk, placerad som den är utanför det mellanmänskligas dynamik. Och den är i grunden oförenlig med den röda kurvan, den som rör sig innanför samspelets och medkännandets dynamik.

Den svarta kurvan skapar sin partner, förser honom med det den behöver. I Blodförmörkelse reflekterar kvinnan mot slutet av boken: ”Man måste vara två för att älska, och jag har alltid varit ensam. Jag har inte ens fått hata. Kan man hata nånting som inte finns.” Och så den kanske mest koncisa formuleringen för den jouissance som den svarta kurvan står för: ”Den enda mänskliga erfarenhet som jag har gjort är mig själv.”

I en operationsscen växer mannen i boken fram ur kvinnans kropp. Till synes är det han som utför en operation på henne. Men vad har han för existens utanför henne? ”Ni måste öppna ögonen ordentligt,” säger han under operationen. Hon ser hans vita rock, hans händer och hans armar upp till halsen, men inget ovanför: ”Börjar åter nerifrån, hastigare, rocken ärmarna halslinningen, hennes ögon är inte längre en smekning utan en besvärjelse, och ändå når de inte sitt mål.”

En idéroman kallar Rut Hillarp själv Blodförmörkelse, och idévärlden går igen i hela hennes produktion. Den går igen också i hennes liv, som det framgår i den dagbok som hon skrev parallellt med de skönlitterära verken. Både liv och dikt är här viktiga för mina reflexioner kring sexualiteten.

I min bok om Rut Hillarp ställer jag vid ett tillfälle romanerna Blodförmörkelse och Sindhia bredvid varandra. Sindhia betraktas vanligen som den bättre, ett mästerverk när det gäller den subtila analysen av passionens och vissa former av sexualitetens väsen. Bara jag sätter Blodförmörkelse högre. Kanske beror det på det i sig ovidkommande att jag ser framför mig de två män som respektive roman bygger på. I vilken mån finns de för författaren? I vilken mån begås ett slags våld mot dem – i liv och dikt?

Mannen i Blodförmörkelse utgår från M, Rut Hillarps passion under framför allt 1940-talet. Det är han som inspirerat till det grymma spel som boken skildrar och det är hans ansikte som i operationsscenen inte går att få syn på. I själva verket är det nog just så det var. M som jag upplever honom, både genom dagboken och genom de kontakter jag själv hade med honom under en lång tid av mitt liv, är en man som inte ville ha ett ansikte – eller som ville ha många. M hade utländsk bakgrund och verkade inom filmen i Sverige, och sedan min bok kom ut har jag fått ta del av efterforskningar som filmvetaren John Sundholm har gjort om honom. De visar upp ett inte så snyggt register. Men ändå tror jag att det ligger mycket i den hypotes jag för fram i min bok. Det som drev M var en speciell form av äregirighet, ”att upplåta sig själv för att skapa kvinnan”.

Så på ett paradoxalt sätt blir i alla fall den osedde mannen i Blodförmörkelse sedd. Han växer fram ur kvinnan och han gör det med egen vilja. Mitt i det som ser ut som en historia om den vidrigaste kvinnoförnedring – såväl i som utanför boken – finns något som påminner om den djupaste ömsesidighet. Kvinnor i Rut Hillarps bekantskapskrets tog till sig romanen, även hennes mer jungfruliga kollegor på flickskolan. Men hos kulturmän kunde motståndet vara stort. En av tidens ledande kritiker, Bengt Holmquist, strör epitet över den manliga karaktären i boken som i dag för tanken till den så kallade ”kulturprofilen” – pekoralistisk, halvsnuskig, skrytsam och pinsam.

Rut Hillarp kom senare att ur djupet av sitt väsen ta avstånd från M – och i synnerhet från det han drev henne till. Men tänkvärt är att hon i samband med en kortare historia med en mer reguljär kulturman skriver: ”Troligen har aldrig någonting skadat mej så mycket som Stigs brev. M har aldrig skadat mej. Allt med honom har försiggått i en värld utanför den riktiga, allt har varit overkligt, och förflyktigat i samma ögonblick som det utspelats. Han har lärt mej mycket, befriat mej från mycket, men aldrig hindrat mej från att bli mej själv.”

Våld och makt

Förhållandet till mannen S, som romanen Sindhia (1954) kretsar kring, utspelar sig mer i den riktiga världen. Det är det som gör boken delvis problematisk för mig. Våld och makt är viktiga ingredienser i den sexuella njutning som den svarta kurvan står för. I Blodförmörkelses overkliga värld är de ingredienserna i sig avgränsade och på något sätt undandragna sådant som samhällsfrågor och moral. Även Sindhia utspelar sig i en stiliserad och aningen sagoaktig värld. Men den vardagliga verkligheten ligger närmare inpå, och frågorna om våldets och maktens plats i sexualiteten blir svårare att undgå.

Ett sätt att hantera det är den analys som bedrivs genom hela romanen. En association som ligger nära till hands i dag är till Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. I båda romanerna finns en kvinnlig besatthet och en man som är mångtydig och undanglidande, och i båda fallen löper framställningen av kvinnans besatthet parallellt med analysen av det. I Sindhia är begäret som ställs under luppen det (öppet) masochistiska, och mycket mer än hos Lena Andersson vill analysen verkligen genomlysa – ”het passion och klarsynt analys” på samma gång, som det står i baksidestexten.

Masochismen som undersöks ligger både på ett fysiskt och på ett psykiskt plan. På det psykiska planet måste mannen upplevas som överlägsen för att bli älskad. I relation till verklighetens S reflekterar Rut i sin egen dagbok: ”I morse vaknade jag och slogs av att inte heller du var exakt min typ, erotiskt. De män som varit mina stora passioner har jag varit rädd för, känt mej underlägsen. (Detta är en ingrediens i min erotism och har inget med verkliga sakförhållanden att göra. – – -) Att du inte ger mej denna känsla måste bero på att du är inställd mot en kvinna som mot en jämställd part, en som sätter hårt mot hårt.”

Viktigt är att överlägsenheten definieras som en känsla hos henne själv och ingenting som har med verkligheten att göra. Men för mannen blir det likafullt en börda. När S som det framgår av citatet vägrar att axla bördan, blir den strategi hon väljer att låta den psykiska masochismen kompenseras av den fysiska. Dagboken fortsätter: ”Att du å andra sidan ger en sån stimulans för min fantasi beror kanske på att jag där kan låta det sexuella invadera det erotiska: din sexuella sadism tränger ut din erotiska masochism.” Begäret efter underkastelse får sitt främsta spelrum i det fysiska våldet i samlaget.

I Sindhia undgår inte mannen sin börda. Där kallas han Reger, den ”orörlige röraren” – det vill säga något i stil med tillvarons yttersta formande kraft, en sorts Gud. Det är redan i sig svårt att tro på en sådan karaktär i en text med någorlunda realistiska ambitioner. Extra svårt blir det om man har tillgång både till dagbokens och till verklighetens man – för min del kunde jag inte låta bli att se en stackars motvillig S i den tragiska älskarrollen. Texten får en smak av övergrepp. I Blodförmörkelse fann jag ett slags trovärdighet i porträttet av mannen, och i grundtonen en form av ömsesidighet. I Sindhia balanserar det på gränsen till våldförande och osynliggörande av partnern – i ljuset av #metoo och samtyckeslagen en avgörande skillnad.

Rut Hillarp är subjekt i sin egen underkastelse. Subjektstatus har hon också i de mer kortvariga förbindelser som kunde förekomma utanför passionerna. Händelser från en sådan ingår i Sindhia och bygger på situationer från Paris som återges i dagboken. I Sindhia är de stiliserade och infogade i berättelsen. Men både där och i verkligheten återspeglar de sådant som påminner om #metoo-berättelser.

Den första är en klassisk utpressningssituation. Rut älskar D. En eftermiddag när hon har suttit med honom och hans vän S följer S henne hem och får henne att ta honom med upp på sitt rum. Väl där tar han upp den makt över D som han påstår sig ha för att få Rut dit han vill: ”Om jag inte låg med S. denna enda gång skulle jag förlora D. Om jag däremot låg med S. skulle han svara för att D. kom till mej varje kväll.” Hennes beskrivning fortsätter: ”Hela tiden var han mjuk och lite trist, rörde mej knappast – eller gjorde han det fast jag var för upprörd för att tänka på det?” Rut är skakad: ”Jag grät och tiggde. – Hur vill ni bevisa att ni inte lurar mej? – Han ska komma till er redan i natt, om han inte är för trött”, och så vidare.

Och så kommer kapitulationen. ”Jag lät det alltså ske. Det var ohyggligt först, när han tog av mej byxorna. Sen beslöt jag att tänka på nåt annat. Det gjorde inte ont och var över på 5 min.”  Efteråt är mannen nöjd och Rut konstaterar att hon inte hade känt skymten av lust. Hon frågar honom: ”Jag förstår inte hur det här kan betyda nånting för er” och S svarar att det inte är bra att begära en kvinna för starkt – ”Man blir sjuk av det.” Sedan fortsätter kvällen under avspänd samvaro: ”Nu tyckte jag synd om honom, kände en plötslig sympati som jag aldrig förut känt. Kände mej fri och naturlig med honom. Sen hela kvällen när vi dansade.”

Den andra händelsen är mer fysiskt brutal. En man från Antillerna börjar under en promenad kyssa henne vilt, och lyckas därefter genom olika omständigheter få henne med upp på sitt rum. ”När han fick omkull mej på sängen var jag rasande, mest av rädsla för jag hade inget prev. på. Dessutom var han mej främmande och motbjudande i okontrollerat tillstånd. Han bara kysstes, jag skälvde och grät: Ni är alla lika galna.” Till sin förvåning klarar hon sig undan den här gången, och antyder som förklaring att mannen under bråket skulle ha fått en ejakulation. Återigen glider samvaron in i mer mänskliga banor, mannen ger henne sin adress och de skils med en lätt kyss vid porten.

Kanske mest illustrativt till hur lite berörd Rut Hillarp var av de här situationerna är ett par anteckningar i direkt anslutning till mannen från Antillerna. Den första är: ”Jag har en känsla av att jag inte låg med honom just därför att jag ville nåt annorlunda.” Och än mer sakligt: ”Men jag glömde förhöra mej om sexuallivet på Antillerna.”

Underkastelsens lockelse

I Rut Hillarps roman efter Sindhia rycker verkligheten ännu ett steg närmare. En eld är havet (1956) utspelas i en igenkännbar samtid, delvis en nyckelroman från det tidiga femtiotalets stockholmska kulturliv. Rut Hillarps teman – kvinnlig masochism och kvinnans underkasteldrift – ska här föras ut i fullt dagsljus. ”Hade alla kvinnor sådana drömmar? Många, kanske utan att veta det. Nere i det skikt där de väljer. Denna svaghet för donjuaner, he-män och knölar. Som man alltid förlöjligade! Man borde undersöka den i stället.”

Tre kvinnor bär upp tematiken, delvis i dialog med varandra. Njutningens svarta kurva tas om hand av Cynthia, närhetens och lyckans röda kurva av Charlotte. ”Du vet ingenting om hur luften kan leva och varje ögonblick vara lycka”, säger Charotte om samvarons glädje. ”Du måste välja mellan värmen och extaserna”, replikerar Cynthia. Den tredje kvinnan är Rakel som ger underkastelsen ett mer mystisk-religiöst ansikte.

En central fråga i boken är var drömmarna om underkastelse kommer ifrån. Är de en produkt av manssamhället, mönster nedlagda i oss av tusentals år av kvinnors allt annat än önskvärda verklighet? Och i så fall, vad betyder det då att ge sig hän åt dem? ”Att överlämna sig åt millioner kvinnors förnedring: på lek! Alla skamsna mödrars antydningar före bröllopsnatten: ’Något ska hända som du måste.’ Såld och inpackad i vitt omslag att slitas upp av hårda händer.”

Har kvinnan rätt att fortsätta att reproducera ett sådant mönster? Ja, till och med önska sig det? Är det inte just sådana drömmar som upprätthåller mannens grundlösa dominans i samhället? Cynthias svar är en form av uppgivenhet. Visst, drömmen är ett stöd för det fortsatta manssamhället. Men den hör, med ett uttryck som jag lånar från Alexandra Kollontaj, till kvinnans ”atavistiska böjelser”. Hos Kollontaj, i början av 1900-talet, var det något som nutidens kvinna måste övervinna. År 1955 lämnar Rut Hillarps Cynthia i stället över det uppdraget åt kommande generationer. Vi som lever nu, menar hon, är för genompräglade av underordningen: ”Mannens överlägsenhet är inte alltid en realitet för vårt förstånd, men den är ett behov, för vår känsla.”

Det kan tyckas som en otillåtlig defaitism. Men i Cynthias resonemang blir det samtidigt en handlingsplan. Den kvinnliga underkastelsen kan bli till ett sätt att ta udden av manssamhället, och det sker genom att avgränsa den; genom att förlägga den till sexualiteten enkom – och på samma gång ge sexualiteten ett eget rum. Ex-stas, utanför platsen, bortom mötet med mannen som människa: ”Vi måste finna ett avskilt område där vi kan uppleva honom som överlägsen utan att vi överlåter makten över våra tankar och handlingar. Då kan vi inhägna manssamhällets verkningar. Besvärja dem!”

Här möter Cynthia Rakels mystisk-religiösa hållning. Det Cynthia talar om kan inträffa, menar hon, ”om vi ger erotiken en religiös tolkning.” Samlaget bör ses som en ritual och underkastelsen som en form av religionsutövelse. ”Du vet”, säger hon till Charlotte, ”även om du inte är medveten om det, att ett samlag ska vara en rituell handling, en symbolisk upprepning av skapelseakten.” I den riten är mannen Gud. Om han inte har vett att acceptera det – axla den bördan – behöver han egentligen inte göra mycket mer än att i vissa situationer uppföra sig sakramentalt. Tillåta sig att vara den ”spik”, som en av männen säger, som kvinnan hänger upp sin Gud på. Eller på ett annat ställe, med Cynthias avväpnande formulering: ”Det är bättre att ha en gud än att ha en husse. En gud som då och då reser sig över oss.”

En man med överlägsenhet

Rut Hillarps sista prosabok, Kustlinje (1963), skrevs alldeles i början av den långa paus som passionen med S fick på 1960- och 70-talet. Den är en dagboksroman som skildrar en resa längs kusten i Dalmatien i det forna Jugoslavien. En fyrtiofemårig kvinna tar sig dröjande fram mellan öar och stränder och urgamla befästa kuststäder. Patriarkatets allestädes närvaro symboliseras genom havet hon färdas längs, det Adriatiska. ”Detta är männens hav”, står det i ingressen, ”främmande och älskat. Brusande oceaniskt, stigande, fyllande mina spår och mina grottor.”

”En gång fanns ett annat hav”, står det också, ”mitt i världen.” Ett tidigare moderligt hav, kan man tänka sig, och en gång kommer det kanske tillbaka. Men ännu: ”Som kvinna är man dömd att älska det främmande.”

Fast i ett mönster. Dömd att älska det främmande. Drömmen om mannens överlägsenhet finns kvar i Kustlinje men den ägnas en mer distanserad granskning. ”Ibland tycker man sig se en [man]”, skriver hon, ”men några minuter brukar vara nog för att avslöja att han inte har den överlägsenhet som krävs.” Det formuleras allmängiltigt – ”som krävs” – och följs av en kommentar: ”Vilket grymt meningslöst krav. Lika grymt för kvinnor som män, lika dumt. Mitt förnuft skriker på hjälp, men vad kan ändra formen på vårt hjärta!” Med formen på sitt hjärta upprätthåller kvinnan könsmaktsordningen och omkring sig ser hon en värld full av kvinnor med samma stöpning på sina hjärtan: ”Dessutom”, fortsätter det, ”full av män som tror att de är överlägsna. ?Det där förstår du inte, flicka lilla!? De är de värsta. De auktoritära utan auktoritet.”

Likafullt önskar sig denna kvinna – självständig, kompetent, rationell – en man med överlägsenhet. En liten kärlekshistoria hinner det bli, ingen passion men nog så lärorik när det gäller förhållandet mellan gemenskap och extas i kärleksmötet. Mannen kallas för Branco och är en serbisk bibliotekarie. Den avgörande händelsen mellan dem berättas i många tidslager och ur bådas perspektiv.

Det handlar om ett tonfall, vid avskedet efter deras första kärleksmöte på stranden en solig dag. För kvinnan i boken har samlaget varit en omvälvning – dels för att det var det första på länge och dels för att det skedde i fullt dagsljus med en man som var tio år yngre än hon. Men viktigast av allt är att det var ett sexuellt möte utan bråddjupen, utan suget från underkastelsen och smärtan. ”När jag smeker honom, är det bara därför att han är liten björn.” Ändå kommer tonfallet, i en replik som hon fäller när de skils åt i trappan på hotellet. Ett ”vi ses” eller dylikt, med en röst som Branco upplever som fullständigt likgiltig: ”Jag kände mig som ett ting. Förstår du? Ett livlöst ting! Din röst dödade mig.”

Umgänget fortsätter de dagar som den kvinnliga resenären har kvar, men Branco beter sig nyckfullt och svårbegripligt. ”Avslöjandet” kommer först dagen för hennes avresa. Självrannsakande frågar hon sig om det inte var att hon trots stundens lätthet ändå hade fallit tillbaka i sitt självcentrerade och anonymiserande tillstånd. ”Och jag gjorde drömmar som lyfte mig. Är det drömmen jag vill?” Ännu en fördjupning kommer i ett brev från Branco, troligen ett svar på förebråelser kvinnan gör sig för det ”omänskliga” i hennes extaser. Branco ser det inte så. Han utgår från vad han själv förnimmer. ”Jag vet att det finns människor som skulle kalla dina ensamma extaser för egoism”, skriver han. ”Men detta är dumhet. Ingen människa kan uppleva något utan att fortplanta det till sin omgivning.”

Sexualitetens kraft

Rut Hillarps sena bild-dikter springer fram ur den förnyade passionen till S, sedan förhållandet återupptagits efter 18 års uppehåll. Dikterna står som ristade på papperet, ackompanjerade av bilder som består av dubbelkopierade fotografier, där mänskliga gestalter inlemmas i skiftande landskap. Allt är pregnant, laddat av mening. Grundmönstret – i livet som i dikten – lever vidare. Men stämningarna och frågorna har en mytisk dräkt, den kosmiska förnimmelse som Branco i Kustlinje fick av resenären genomsyrar allt. I ”Bergtagen” är det skiljelinjen mellan begärets dunkla mål och det mänskliga som koncist fångas:

En smekning,

ett ögas kyss

är inte detsamma i berget som utanför.

Här väntar dig någon i en djupare tid.

Någon

som du inte visste

att du drömt om.

Den röda och den svarta kurvan har lika svårt att förenas som i Blodförmörkelse. Vid en ålder närmare åttio är Rut Hillarp och hennes alter ego fortfarande den ”andra” kvinnan, som i ”Lilith” – namnet på den judiska mytologins demoniska kvinnofigur:

Hon är alltid den Andra kvinnan.

Den som man inte kan motstå.

Den ur vilkens bleka armar man sliter sig med ett nödrop.

Mannen som Verkligen Älskar henne

är inte den som hon väljer.

Som röst in i #metoo ger mig Rut Hillarp lisa. Sexualiteten är komplex. Men som kraft för att sätta oss i förbindelse både med varandra och med alltet är den omistlig. Den store Pan är död. Men minnet av honom finns i oss, är ”suset av en pil i våra ådror” som det står i dikten ”Glömd är skogens gud”. Må vi lyssna till det suset. Så länge som inte hängivenheten och tilliten ges upp så lever i vårt blod skogens gud.