Åtta svek mot de äldre

Som äldreforskare har jag varit chockad av den okunskap om åldrandet och de fördomar mot äldre som genomsyrat diskussionerna om äldre från Folkhälsomyndigheten och andra myndigheter, politiker (oavsett partitillhörighet), smittskyddsexperter, infektionsläkare, virologer, mikrobiologer och andra amatörexperter på åldrande.

Prolog

Vi blir allt äldre. Redan idag är var femte person i Sverige, och var fjärde väljare, över 65 år. Antalet personer över 80 år kommer att öka med 60 procent mellan 2020 och 2030, mycket beroende på att babyboom-generationen av 40-talister lever längre än någon tidigare generation har gjort. Detta kommer förstås att vara en utmaning för samhället, men är också en möjlighet. All forskning visar att dagens äldre är friskare och mer vitala än tidigare generationer.

Dagens 70-åringar är också betydligt mer aktiva, illustrerat av uttrycket 70 är det nya 20.

Resultat från H70-studierna vid Göteborgs universitet, som undersökt 70-åringar och äldre sedan 1971, visar att dagens 70-åringar presterar betydligt bättre både fysiskt och intellektuellt än tidigare generationer, vilket lett till uttrycket 70 är det nya 50. Dagens 70-åringar är också betydligt mer aktiva, illustrerat av uttrycket 70 är det nya 20. Resultaten från H70-studien beskrivs i rapport 21 från Delegationen för senior arbetskraft, som i stor medieskugga la fram sitt betänkande till socialförsäkringsministern i december 2020. Namnet på betänkandet var betecknande nog ”Äldre har aldrig varit yngre – allt fler kan och vill arbeta längre”.

I betänkandet konstateras att Sverige är ett av de länder som har mest negativ syn på äldre enligt World values survey, och delegationen konstaterar också att äldre är underrepresenterade i media och i riksdagen.

Svek 1: Oförståelse om hur heterogen gruppen äldre är

Den 10 mars 2020 håller Folkhälsomyndigheten en presskonferens. Man framhåller att vi nu har samhällspridning och att den främsta uppgiften är att skydda våra sköra ’äldre-äldre’, 70-plussarna, som bör hålla sig hemma. Detta resulterade i ett mediadrev mot de bortskämda 40-talisterna som inte förstod sitt eget bästa. Man buntade alltså ihop alla Sveriges 1,5 miljoner personer som är 70 år och äldre, utan att ta hänsyn till att detta är en mycket heterogen grupp.

Bakgrunden var att man sett att 90 procent av alla dödsfall i covid-19 hade skett bland personer som är över 70 år. Expertmyndigheten och landets infektionsexperter slog fast att ålder i sig är en mycket stark riskfaktor utan att ens fundera på om det fanns andra bakomliggande orsaker till den starka ålderseffekten.

75 procent av alla dödsfall sker bland en minoritet (20 procent) av 70-plussarna.

Inte ens när Socialstyrelsens statistik visade att 75 procent av alla dödsfall i covid-19 skedde bland personer som har äldrevård, närmare bestämt att hälften av alla dödsfall inträffade bland de 88 000 personer som bor på äldreboenden, en fjärdedel bland de drygt 200 000 som har hemtjänst. Alltså, 75 procent av alla dödsfall sker bland en minoritet (20 procent) av 70-plussarna. Trots det meddelade Folkhälsomyndigheten och regeringen den 20 maj att de speciella 70-plusrestriktionerna skulle fortsätta, trots de negativa effekter isoleringen och stigmatiseringen haft på äldres hälsa. Beslutet baserades dessutom på ett mycket undermåligt underlag. Efterhand förändras myndighetens tonläge. Man säger att de äldre har missuppfattat restriktionerna och tagit dem alltför bokstavligt. Man börjar till och med prata direkt till de äldre, och efterhand blir det allt svårare att se skillnaden på vad som sägs till 70-plussarna och till resten av befolkningen.

I oktober tas de speciella restriktionerna bort och har inte återkommit trots att den andra vågen verkade ha större smittspridning och större påverkan på sjukvården än den första. Ingen har dock sagt att man gjorde fel att hålla kvar restriktionerna så länge som man gjorde. Effekten på vår syn på äldre och på ålderismen i samhället som myndigheternas kommunikation om 70-plussare haft är oöverskådliga, vilket också konstateras i Delegationen för senior arbetskrafts betänkande.

Svek 2: Ingen frågade efter äldreexperter

Trots att det tidigt stod klart att äldre var speciellt drabbade av covid-19 tillfrågades inte experter på äldre. Man bör här framhålla att man inte lyckats skydda de sköra äldre i andra länder heller. Delvis beror detta på en häpnadsväckande okunskap om äldre hos myndigheter, virusexperter, mikrobiologer, infektionsläkare och smittskyddsexperter, även internationellt, och en ovilja att släppa in experter utanför det egna skrået. Ett exempel är Kungliga Vetenskapsakademins alternativa coronakommission där endast smittskyddsexperter, infektionsläkare och virologer deltar.

Om man ska lära sig något av coronapandemin är det att handläggande av en pandemi bör ske genom att anlita experter från olika områden som berörs av pandemin. När det gäller de äldre har handläggningen påverkats negativt av att alltför mycket har skötts av hobbyexperter på åldrandet.

Svek 3: Ingen skyddsutrustning till äldrevården

Trots allt tal om motsatsen lyckades man inte skydda de sköra äldre som bodde på särskilda boenden för äldre (SÄBO) eller hade hemtjänst, de som inte hade en möjlighet att skydda sig själva. Även i Norge, Danmark och Finland är andelen av de avlidna i covid-19 som bor på äldreboenden hög. Orsaken till detta är den speciella situationen inom äldrevården. De flesta som bor på äldreboenden (och många med hemtjänst) behöver hjälp med olika dagliga aktiviteter som påklädning, toalettbesök och hygien. Det innebär att man kommer väldigt nära personalen, som dessutom ofta arbetar två och två.

Trots det var skyddsutrustning till äldrevården inte prioriterad i början av pandemin, och budskapen om behovet av skyddsutrustning var minst sagt motstridiga.

Äldrevården innebär alltså en mycket stor risk för smittspridning, inte bara för de boende utan också för personalen. Trots det var skyddsutrustning till äldrevården inte prioriterad i början av pandemin, och budskapen om behovet av skyddsutrustning var minst sagt motstridiga. Man borde dessutom gett klara riktlinjer om handläggning, till exempel att personal inte skulle gå mellan smittade och inte smittade, och att man skulle ha kohortvård, det vill säga att coronasmittade vårdas på särskilda avdelningar och inte tillsammans med personer som inte är smittade.

Svek 4: Oklart ledarskap

Ledarskapet för äldrevården under de första månaderna av pandemin var minst sagt rörigt. Ansvaret för äldrevården finns på 290 olika kommuner, och inom kommunerna skiljer det sig mellan olika boenden. Dessutom är det 21 regioner som har ansvaret för sjukvården, medan socialtjänsten ansvarar för äldrevården inom kommunerna. För personer med kunskap om äldrevård stod det tidigt klart att den här fragmenteringen skulle bli ett problem.

Att man inte tillsatte en samordnare för hur äldrevården skulle hantera pandemin, på samma sätt som man gjorde med vaccinering, är obegripligt.

Svek 5: Oklart medicinskt ansvar

Ledarskapet för äldrevården finns inom socialtjänsten. Detta ledde till en viss handfallenhet när det gällde hanteringen av pandemin, som att personal skickades mellan smittade och inte smittade avdelningar, och att personer med symtom övertalades att komma in när det var personalbrist.

Dessutom ledde det stora antalet personer med timtjänstgöring till att många inte hade råd att stanna hemma vid lätta förkylningssymtom. En sak som coronakommissionen framhållit är vikten av att öka det medicinska ansvaret inom äldrevården.

Svek 6: Vård utan läkarbedömning

Många sjuka i covid-19 på äldreboenden fick terminal palliativ vård, här definierat som vård i livets slutskede, trots att covid-19 är en övergående sjukdom där även majoriteten av smittade på äldreboenden överlever. Covid-19 är alltså inte i sig en anledning till att ge terminal palliativ vård med läkemedel som kan påverka andningen negativt, utan beslutet ska grunda sig på om det finns en annan underliggande sjukdom som kan ge anledning till terminal vård. Detta kräver en läkarbedömning, och ett samråd med patient och anhöriga. IVO:s speciella granskning visade att detta inte skett i ett stort antal fall.

Det ska framhållas att behandling med morfin och andra lugnande preparat har gjorts för att minska lidande i en plågsam sjukdom. Det är möjligt att detta är en del av en godhjärtad ålderism, där vi har svårare att acceptera att äldre lider av en plågsam men övergående sjukdom än vi har att klara av att yngre lider av samma sjukdom. Morfin ges till exempel inte till yngre personer med covid-19, annat än i absolut slutstadium av sjukdomen.

Svek 7: Besöksförbudet

Besöksförbudet infördes i total politisk enighet den 1 april 2020. När besöksförbudet infördes innebar det i praktiken att de boende sattes i husarrest. Det var alltså ett stort ingrepp i den personliga friheten. Även om det inte var lagligt var tillämpningen sådan att de boende i början inte ens fick träffa sina anhöriga utomhus, och att man inte ens fick ta en promenad utomhus. Sedan luckrades detta upp så att man fick träffas utomhus bakom ett plexiglas, ofta tillsammans med personal som övervakade att man inte kom för nära varandra.

Konsekvenserna av besöksförbudet är, förutom försämrad livskvalitet, att det ökar risken för depression och att demenssymtom kan förvärras.

Trots att smittspridningen minskade betydligt under sommaren förlängdes besöksförbudet den 1 juni och blev kvar till den 1 oktober, alltså sex månader. Redan när besöksförbudet togs bort återinfördes det snabbt av flera kommuner, speciellt när den andra vågen tog fart. Detta ska ses mot bakgrund av att medianöverlevnaden från inflyttning till att man avlider är 2 år på SÄBO. När besöksförbudet infördes hade alltså de boende en medianöverlevnad på 1 år. Lägg därtill att de flesta experter inte bedömer att anhöriga står för särskilt stor del av smittspridningen till boendena, speciellt inte äldre partner. I Frankrike togs besöksförbudet bort redan i april utan alltför stor effekt på spridningen. Boende på SÄBO hade redan före pandemin högre ensamhet än äldre utanför boendena.

Konsekvenserna av besöksförbudet är, förutom försämrad livskvalitet, att det ökar risken för depression och att demenssymtom kan förvärras.

Svek 8: Vaccineringen

Som om inte allt ovan var nog kom nästa smäll. Folkhälsomyndigheten gav noga prioriteringar om att man först skulle vaccinera personer som bodde på SÄBO och de som hade hemtjänst, samt personal inom dessa områden. I steg 2 skulle personer äldre än 65 år vaccineras, liksom vissa personalgrupper. En del regioner prioriterade dock personalgrupper, även utanför den direkta vården. Enligt tidningen Senioren hade bara 30 procent av vaccineringarna gått till personer över 70 år i Stockholm i slutet av februari. Man hade bland annat vaccinerat elever på gymnasiets vårdlinje som skulle ut på praktik, och brandmän (!).

Coronakommissionen fastslog att handläggningen av covid-19 inom äldrevården varit katastrofal…

Detta var beslut som inte bara drabbade äldre. De 3 procent av befolkningen med äldrevård står för 75 procent av alla dödsfall, och de 20 procent av befolkningen som är över 65 år står för närmare 60 procent av sjukhusfallen och 10 procent av dödsfallen. Genom besluten riskerade man inte bara äldres hälsa utan också att trycket på sjukvården skulle vara fortsatt högt under den tredje vågen av pandemin.

Epilog

Att kalla det epilog när vi är mitt inne i en tredje våg kanske låter lite märkligt. Det är dock noterbart att man inte längre pratar om de sköra 70-plussarna, trots att smittspridningen och trycket på sjukvården varit större än någonsin. Antagligen har Folkhälsomyndigheten kommit fram till att den ökade risken för 70-plussare utan äldrevård inte var så stor som man framhöll under våren.

Den felbedömningen innebar att man gav speciella restriktioner till 70-plussare i över ett halvår helt i onödan och att man ökade den redan stora ålderismen i Sverige. Ibland används ordet äldre fortfarande synonymt med att man bor på äldreboende. Coronakommissionen fastslog att handläggningen av covid-19 inom äldrevården varit katastrofal och att grunden låg i strukturella problem utformade under många år. Man lade ansvaret på nuvarande och tidigare regeringar, regionansvariga och kommunledningar över partigränserna. Den politiska diskussionen därefter har inte direkt dominerats av självrannsakan.

Kanske skulle äldrevården ha en bättre chans att förbättras om alla partier rannsakade sig själva och analyserade de misstag de själva gjort på alla nivåer, på regeringsnivå, regionnivå, och kommunnivå. Samtidigt kanske man också kunde ha en viss självrannsakan över på vilket sätt man bidragit till den ålderism som finns i samhället och som ökat under covid-19-pandemin.