/ Det finns inte någon motsättning mellan att vara kosmopolit och att identifiera sig med det lokala, menar författaren. Känslan av tillhörighet ger tryggheten man behöver för att möta det okända.
/ Förr var eliten rädd för att folket skulle göra revolution, men numera är det tvärtom. Det är eliten som vill revolutionera världen, och är rädd för att folket ska stoppa deras strävan efter en framtid utan nationer.
/ Nationalism kommer i många olika former. Den viktigaste skillnaden går mellan etnonationalism – en gemenskap som man måste födas in i – och en inkluderande nationalism som kan omfatta alla som bor i ett land.
/ Inkluderande nationalism är livsviktig i vår tid och en viktig pusselbit för integration och ett hållbart samhälle.
/ Nationalismen har åstadkommit en ny form av gemenskap, en föreställd gemenskap. Även om föreställningen bygger på myter skapar den empati människor emellan och är en förutsättning för demokrati och mänskliga rättigheter.
/ Folkdräkterna är en viktig symbol för en gemenskap som inte bygger på släktskap eller klanen utan på platsen.
/ Delaktighet i en gemensam kultur, med symboler och berättelser, är viktigt för att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap.
“Är det arméer? Guld? Eller flaggor? Nej, berättelser. Det finns inget mäktigare än en stark berättelse.” Sverige har på relativt kort tid förändrats från ett land med en av Europas mest homogena befolkningar till ett mångkulturellt samhälle. Den berättelse vi haft om Folkhemmet, Tredje vägen eller det tysta bondefolket som industrialiserades och slog världen med häpnad passar allt sämre för den nation som Sverige har blivit. Därför tar Kvartal nu initiativ till en serie essäer där skribenterna fått skissa på en ny berättelse om Sverige – en berättelse om vad som kan förena de människor som idag bor inom landets gränser – oavsett om de är födda här eller på andra sidan jorden, om de bor i glesbygd eller storstad, om de är gamla eller unga. Den tredje essän i serien är skriven av Dan Korn, författare, rabbin och folklivsforskare.
Nyligen blev jag kallad ”kosmopolit” i en tidningsartikel. Rent sakligt är det väl en ganska bra beskrivning. Jag förstår och talar någorlunda hyggligt tio språk, bor i England och har barn i tre världsdelar. Jag hittar tillräckligt bra för att kunna köra bil utan karta eller GPS i Paris, London och New York. Men jag känner mig inte som en kosmopolit och är gladare över att kunna säga att jag också hittar utan karta från Håcksvik till Holmestad, från Suntak till Sundshult eller från Tråvad till Trävattna. Eller snarare så här är det: jag ser ingen motsättning mellan att älska det lokala och att vara kosmopolit. Känslan av tillhörighet ger tryggheten man behöver för att möta det okända.