”Vad förenar ett folk?”,  frågar sig en av huvudpersonerna, Tyrion Lannister, i slutscenen till HBO:s megasuccé Game of thrones. Hur kan ett land med så många olika folkgrupper som seriens fiktiva nation Westeros förenas?
”Är det arméer? Guld? Eller flaggor? Nej, berättelser. Det finns inget mäktigare än en stark berättelse.” 
Sverige har på relativt kort tid förändrats från ett land med en av Europas mest homogena befolkningar till ett mångkulturellt samhälle. Den berättelse vi haft om Folkhemmet, Tredje vägen eller det tysta bondefolket som industrialiserades och slog världen med häpnad passar allt sämre för den nation som Sverige har blivit. Därför tar Kvartal nu initiativ till en serie essäer där skribenterna fått skissa på en ny berättelse om Sverige – en berättelse om vad som kan förena de människor som idag bor inom landets gränser – oavsett om de är födda här eller på andra sidan jorden, om de bor i glesbygd eller storstad, om de är gamla eller unga. Den tredje essän i serien är skriven av Dan Korn, författare, rabbin och folklivsforskare.

Dan Korn ber en stilla bön att Sveriges varsomhelstiska elit ska inse att det inte finns någon motsättning mellan att vara kosmopolit och att identifiera sig med det lokala. Inkluderande nationalism är nämligen en förutsättning för demokrati och mänskliga rättigheter och är den etniska nationalismens motsats, skriver han – med folkdräkten som exempel. 

Nyligen blev jag kallad ”kosmopolit” i en tidningsartikel. Rent sakligt är det väl en ganska bra beskrivning. Jag förstår och talar någorlunda hyggligt tio språk, bor i England och har barn i tre världsdelar. Jag hittar tillräckligt bra för att kunna köra bil utan karta eller GPS i Paris, London och New York. Men jag känner mig inte som en kosmopolit och är gladare över att kunna säga att jag också hittar utan karta från Håcksvik till Holmestad, från Suntak till Sundshult eller från Tråvad till Trävattna. Eller snarare så här är det: jag ser ingen motsättning mellan att älska det lokala och att vara kosmopolit. Känslan av tillhörighet ger tryggheten man behöver för att möta det okända.

Merparten av jordens människor föds och lever på en plats, där de senare dör, något som skyms när nyhetsrapporteringen så ofta handlar om folkomflyttningar.

Den brittiske författaren David Goodhart lanserade år 2017 i sin bok ”The road to somewhere” begreppen ”somewheres” och ”anywheres”, eller på svenska någonstansare och varsomhelstare. Varsomhelstare är människor som ser världen som sitt hem, för vilka gränser är onödigt krångel, som drömmer om en framtid utan nationer, där alla människor, oavsett bakgrund, lever som i en enda stor familj. Att det är en mycket liten del av jordens människor som lever så är lätt att glömma när man ständigt omger sig med likasinnade. Merparten av jordens människor föds och lever på en plats, där de senare dör, något som skyms när nyhetsrapporteringen så ofta handlar om folkomflyttningar. Många av dem som flyr, antingen för sitt liv eller av ekonomiska skäl, drömmer om att finna en ny plats att slå rot på. De blir inte automatiskt varsomhelstare bara därför att de flyttat. Man kan alltså vara någonstansare, en som känner samhörighet med en viss ort, även om livet för en till många delar av världen.

I mycket är detta en klassfråga. Varsomhelstarna finner man i samhällets topp, i dess elit. Det innebär inte nödvändigtvis de rikaste människorna, men däremot de inflytelserika. Deras barn studerar utomlands, de semestrar i skilda länder och bor inte sällan på flera olika håll. Det behöver inte kosta så mycket att bara de allra rikaste har råd med det, men det är ändå en livsstil som ligger bortom greppbarheten för den stora mängden.

Elitens uppror

För ett trettiotal år sedan hörde jag en kulturskribent säga att han kände mer samhörighet med människor i New York än svenskar i ett litet småländskt samhälle. ”Det kan du ju alltid försöka inbilla folk”, tänkte jag. Jag såg det som en snobbig pose, för givetvis hade denne man ett ursprung. Han stod väl inte bara där på Stureplan en vacker dag och kände samhörighet med New Yorkbon. Även om han kanske var född i Stockholm kom väl föräldrarna någonstans ifrån. Kanske hade han en moster eller farbror på en gård eller ett torp i glesbygden. Förmodligen hade han tillbringat sommarlov hos släktingar på landet eller åtminstone varit med farmor i skogen och plockat bär, för de flesta stadsbor hade dessa slags förbindelser med landsbygden. Men det var då det. I dag är det verkligen så att många stadsbor saknar kontakt med landsbygden och ser dess människor som en skara kufar stigna ur teveprogrammen ”Lyxfällan” eller ”Uti bôgda”.

Marxisternas dröm om att arbetare i alla länder skulle förena sig gick aldrig  i uppfyllelse, men däremot har eliterna i alla länder förenat sig.

Varsomhelstarna känner mera samhörighet med varandra, oavsett var på jorden de finns, än med någonstansarna. Det är som den israeliska fredsaktivisten, akademikern och före detta politikern Yael Tamir skriver i sin nyligen utkomna bok ”Why nationalism?” att marxisternas dröm om att arbetare i alla länder skulle förena sig aldrig gick i uppfyllelse, men däremot har eliterna i alla länder förenat sig. Och som Christopher Lasch skrev redan 1994 var eliten förr rädd för att folket skulle göra revolution, men numera är det tvärt om. Det är eliten som vill revolutionera världen och är rädd för att folket stoppar dem.

Brexit är ett talande exempel på hur folket gör motstånd mot elitens dröm om en värld utan gränser. Nationalism ses därför som ett hot mot varsomhelstarnas dröm.

Meningslös etnisk nationalism 

Men nationalism är så mycket. Det kan vara etnisk nationalism, byggande på en rasistisk dröm om en ren folkstam, lika gärna som raka motsatsen: en inkluderande nationalism för alla människor som bor i ett land. Nationalismen kan vara krigisk, men lika gärna fredsskapande, den kan vara konservativ, liberal eller radikal.

Man kan göra som George Orwell gjorde. Han kallade Hitlers och Mussolinis ideologier nationalism, medan han kallade den inkluderande, demokratiska och frihetliga kärleken till hemlandet för patriotism. Men mycket är inte vunnet genom en sådan indelning. Etnonationalister gillar att kalla sig patrioter och det är svårt att dra gränsen mellan nationalism och patriotism. Den viktigaste skillnaden går dock mellan etnonationalism – alltså en nationalism endast för en gemenskap som man måste födas in i – och en inkluderande nationalism som kan omfatta alla som bor i ett land och som vill ansluta sig till landets gemenskap oavsett ursprung. Den senare formen av nationalism är livsviktig i vår tid och det är en dröm att stilla bedja om att varsomhelstarna inser att just denna nationalism är en viktig pusselbit för integration och ett hållbart samhälle.

Den etniska nationalismen är egentligen meningslös, eftersom etnicitet som gemenskap är lika gammal som människan. Etniciteten fanns långt före nationen och behöver inte någon nationalistisk idé för att leva vidare. Schimpanser håller också ihop i grupper beroende på blodsband utan att bekänna sig till etnonationalism. Vad nationalismen åstadkommit är i stället en ny form av gemenskap. Indelningen av människor i vi och dem är ofrånkomlig, men indelningen kan ske på olika sätt. Den urgamla formen är vi som är släkt mot dem som inte är våra släktingar. En hel rad med författare som skriver om nationalism har genom åren påpekat att nationalismen bröt sönder gemenskaper som byggde på blodsband och ersatte dem med något större. Alla som bodde inom en nation sågs som en enhet, ett vi, trots att det handlade om så många människor att vi omöjligen kan känna allesammans. Vi föreställer oss att vi vet hurdana svenskar är; hur de tänker och vad de gillar. I själva verket kan vi ju inte veta det, utan föreställningen bygger på en bild av hur svensken tros vara. Det är detta nationalismforskaren Benedict Anderson menade med att nationalism är en föreställd gemenskap. Föreställningen kan bygga på myter, men vad denna föreställning uppnår är en empati människor emellan som omfattar personer vi aldrig någonsin kommer att träffa, som vi inte är släkt med och som vi kanske inte delar ursprung med.

Mot den etniska nationalismen, som kräver blodsband för gemenskapen, kan man dessutom invända att den är mycket osvensk.

Den franske filosofen Ernest Renan menar i sin klassiska essä ”Vad är en nation?” (1882) att även om minnet i form av en nationell berättelse är viktig för nationens sammanhållning är glömskan lika viktig. Fransmän kände sig som en nationell gemenskap just därför att de hade glömt om deras ursprung var galler, romare, germaner eller kelter.

Mot den etniska nationalismen, som kräver blodsband för gemenskapen, kan man dessutom invända att den är mycket osvensk. Redan under tidig medeltid upplöstes i Sverige ättesamhället, där det var avgörande vem du var släkt med. Missförstå nu inte detta; att vara släkt med en inflytelserik person kan fortfarande spela roll för din karriär; svågerpolitik förekommer än. Men det samhälle som till exempel Västgötalagen talar om, där släktingar är tvungna att betala böter för mord om mördaren själv inte har råd, något som är en realitet för många människor i klaner än idag, försvann från Sverige redan på medeltiden.

I stället för ättens gemenskap fick vi byns, socknens eller häradets gemenskap. Den byggde inte på att alla i ett visst område var släkt med varandra, utan var en gemenskap för alla inom området, bortsett från släktskapet. Det tydligaste beviset för detta är folkdräkterna.

I Norge är folkdräkten en symbol för lokal makt. Så här kan aktivister för förlossningsvård på landsbygden se ut. Foto: Bunadsgeriljaen.

Knallar och kilt

På en del håll i Sverige verkar människor aldrig ha klätt sig i folkdräkt. På andra håll har folk bevarat ett lokalt dräktskick helt fram till vår tid. På sina håll har man vetat om att människor i bygden förr klädde sig på ett visst sätt och mer eller mindre lyckat rekonstruerat den gamla klädseln. I Dalarna har varje socken haft sin dräkt och så var det förr även i en del skånska socknar och i Rångedala och Toarp i Västergötland. Det hänger samman med en självmedvetenhet. Dalfolket markerade vilken socken de kom från, vilket blev ett igenkänningstecken inte minst när de vandrade till städerna för att arbeta. Till saken hör att socknarna i Dalarna är så pass stora och folkrika att de ofta motsvarar ett härad i andra landsändar. Ännu fram till omkring 1980 fanns det kvinnor, exempelvis i Dala-Floda och Rättvik som även till vardags klädde sig i folkdräkt. Att de enda socknarna i Västergötland där man haft en sockendräkt är just grannsocknarna Toarp och Rångedala beror inte på en slump. Det var därifrån de många handelsmännen kom, de som reste runt i hela Norden och sålde produkter som tillverkades i Sjuhäradsbygden. Det var de som kallades ”knallar” och de hade både ekonomi och självmedvetenhet för att vilja markera sin gemenskap i klädseln. I ett av de sju häraderna, Mark, fanns en särpräglad klädsel för alla invånare i häradet. Kvinnorna bar en särskild rutig huvudduk och männen bar långrock och knäbyxor fram till 1880-talet, alltså långt efter att sådant mode försvunnit på annat håll. Marks härad var textilindustrins vagga och även där hörde dräktskicket samman med en stark egen identitet, kombinerad med god ekonomi och flitigt resande.

För många varsomhelstare är det svårt att tänka sig något mera lokalt inkrökt och löjligt än folkdräkter, men som vi ser är det just i de bygder där man även förr i världen reste mycket som folkdräktsskicket fanns. I varsomhelstarnas värld symboliserar folkdräkterna konservatism och unken nationalism. De gillar att hävda att folkdräkterna är hittepå av nationalromantiker, och många som är inne på det spåret är väl bekanta med Hugh Trevor-Ropers (1914-2003) essä om den skotska kiltens ursprung. Det var nämligen en engelsk affärsman som fick en skräddare i Inverness att sy honom en kilt omkring 1730, och detta blev ett mode som snabbt spreds i de skotska högländerna. Detta är väl dokumenterat, men om man därav drar den slutsats som många människor dragit, att kilten bara är ett romantiskt påhitt, har man inte fattat vad det hela handlade om. Orsaken till att skottarna började klä sig i kilt var att de tidigare gått klädda i ett enda stort tygstycke som hölls på plats med hjälp av livrem och hängslen. Kilten var en förenkling av detta gamla bruk. Engelsmannen insåg att skottarna behövde klä sig mera praktiskt om de skulle kunna arbeta med den skogsavverkning han bedrev kring Loch Ness, men att de aldrig skulle gå med på att klä sig i byxor. Därför uppfann han kilten. Precis så fungerar levande traditioner. De ändras hela tiden, men bygger vidare på gammal grund.

I snart tjugo år har föreningen ”Dalkarlsvägen” fotvandrat, oftast vartannat år, från Siljansbygden till Stockholm längs de vägar och stigar dalkarlarna förr gick när de sökte säsongsarbeten i staden. När de folkdräktsklädda vandrat in i Stockholm har flera fått frågan om det är en politisk manifestation, om det har koppling till Sverigedemokraterna. Folkdräkten ses alltså som en politisk markering för ett parti som kallar sig socialkonservativt och som väl får beskrivas som någonstansares parti. Det är en smula egendomligt med tanke på att det parti som brukar ha flest folkdräktsklädda medlemmar i olika sammanhang är C, partiet som genomgått en märklig metamorfos från att ha varit ett typiskt någonstansparti till att bli det mest extrema varsomhelstpartiet.

Artikelförfattaren längst till höger på bilden, firande sin dotters bröllop i USA. Foto: Privat.

Någonstansarnas Sverige

Ja, det är sant att när den varsomhelstiska eliten förespråkar öppna gränser reagerar många av någonstansarna med att rösta på SD. Alla förmår inte dra klara gränser mellan kritik av invandringspolitik och regelrätt rasism. Många vill hitta en enkel förklaring och misstror därför elitens medier och tror hellre på diverse konspirationsteorier. Och eliten, som inte förstår de mest elementära regler för hur människor fungerar, ger konspirationsteoretikerna rätt genom att släcka ner Youtubekanaler och frysa ut människor på Facebook.

Båda sidorna missar den verkliga frågan som handlar om att man faktiskt kan begära av nyanlända att försöka anpassa sig till de svenska sociala koderna och att vara laglydiga.

Men det är också sant att i vardagslivet är det ofta människorna bortom eliter och stora städer som har störst kontakt med nya svenskar, som möter dem i affärer, på idrottsplatser, på bussar och i tvättstugor. När kontakterna gnisslar på grund av skilda sociala koder eller ibland på grund av kriminalitet, blir det ett herrans liv. Ilskan uttrycks inte alltid på vackert språk och fördöms därför av den mer finkänsliga eliten. Men båda sidorna missar den verkliga frågan som handlar om att man faktiskt kan begära av nyanlända att försöka anpassa sig till de svenska sociala koderna och att vara laglydiga. Det är inte alltid det lyckas med en gång, men kravet borde vara självklart, något som också väldigt många nyinvandrade håller med om.

Redan Erik Gustaf Geijer konstaterade att hälsan tiger still. De dagliga kontakter som inte handlar om våld eller kriminalitet, inte handlar om irritation på grund av olika seder, utan handlar om att det faktiskt går att leva tillsammans, blir sällan nyheter. Den sortens vardagsliv sker hela tiden i någonstansarnas Sverige. Att det inte är ovanligt att det är den som också röstar på SD och som inte alltid uttrycker sig politiskt korrekt som står för denna praktiska integration krånglar givetvis till bilden. Ännu krångligare blir det för dem som upptäcker att påfallande många nya svenskar inte bara är rasistiska mot andra invandragrupper men också i många fall visar sympati för någonstansarnas värderingar. Men det är så det är. Livet är inte alltid så lätt att begripa sig på, allra minst om man lever i tron att världen huvudsakligen består av varsomhelstare.

Inkluderande nationalism

Folkdräkten är givetvis med rätta en symbol för någonstansare. En typisk varsomhelstare som den norske professorn i socialantropologi Thomas Hylland Eriksen påstår därför i en mängd olika sammanhang, bland annat i boken ”Typisk norsk” (1993) att de norska folkdräkterna formgavs av ”självmedvetna nationsbyggare i början av 1900-talet”. Han hävdar vidare att författarinnan Hulda Garborg (1862-1934) var den som designade en mängd dräkter, som ”ett noga uträknat symboliskt inslag i nationsbyggandet”. Eriksens menade väl att han därmed hade avslöjat en motsvarighet till den skotska kilten och andra exempel på ”The inventing of tradition” som Eric Hobsbawm (1917-2012) och Terence Ranger (1929-2015) beskrev i boken med samma namn.

Nationalismen skapar empati mellan människor och är en förutsättning för demokrati och mänskliga rättigheter. Det spelar inte så stor roll om nationen bygger på myter. Det fungerar i alla fall.

Men den tidigare nämnda Yael Tamir lutar sig tryggt mot just Hobsbawm när hon ur ett vänsterperspektiv skriver om varför nationalism är så viktigt. Hobsbawm hade nog blivit en smula förvånad över det, om han levt idag, för han var uppenbart ute efter att avslöja nationalismens förljugenhet, men Tamir visar hur nationalismen skapar empati mellan människor och är en förutsättning för demokrati och mänskliga rättigheter. Det spelar inte så stor roll om nationen bygger på myter. Det fungerar i alla fall. Den amerikanske filosofen Richard Rorty (1931-2007) vände sig mot användandet av ordet myt när det gäller nationsbyggande, för oftast handlar det inte om medvetna lögner, utan vilket perspektiv man väljer. Också rena fakta kan berättas på olika sätt och den nationella berättelsen gör det på ett sådant sätt att man ur berättelsen skapar en gemenskap. Han föreslår därför att man hellre ska tala om en bild än om en myt.

När varsomhelstare som Eriksen beskriver folkdräkter som påhitt är det alltså för att de vill riva ner gemenskapskänslan. Men om man ser en mening i att den känslan finns, därför att den i vår splittrade tid är viktigare än någonsin för att hålla samman samhället, spelar det då någon roll om skaparen av en viss folkdräkt var en okänd person i en fjärran forntid eller om det var Hulda Garborg? Som identitetsskapare fungerar det ju lika bra oavsett.

Dessa flickor i Hemsedal bar norsk folkdräkt långt innan Hulda Garborg påstods ha uppfunnit plagget i ett nationalistiskt projekt. Foto: Torbjörn Trögaton/Dan Korn.

Men med det sagt är det lätt att visa att Eriksen hade fel. När han skrev sin text 1993 fanns det fortfarande några tiotal kvinnor i övre Hallingdal som bar folkdräkt även till vardags. Det gjorde de inte därför att Garborg lärt dem det, utan det var Garborg som i början av 1900-talet dokumenterade den dräkt som fanns i bygden.

Den sista kvinnan i Hol i översta Hallingdal som bar folkdräkt även till vardags var för övrigt en distriktssköterska från Oslo som gifte sig med en storbonde på en gård där det var en självklarhet att bondmoran skulle gå klädd i folkdräkt. Jag träffade henne för två år sedan, när hon var 92 år gammal. Den som tror att folkdräkt, därför att det är en så typisk symbol för någonstansare, innebär konservativ inkrökthet och små perspektiv skulle hört henne när hon berättade om att hon brukade tillbringa vintern hos sin dotter i Washington DC och sett henne när hon mot alla hastighetsbegränsningar bilade till Oslo.

Medan klädskick i de flesta sammanhang markerar vilken klass du kommer från, vilket yrke du har eller i mera traditionella samhällen vilken klan, stam eller folkgrupp du tillhör, har de nordiska folkdräkterna enbart visat var du bor. De markerar därför självfallet ett vi i motsats till dem, men det var en gemenskap man kunde bli en del av, just därför att man klädde sig på samma sätt. När någon i Dalarna flyttade från en socken till en annan fick man skaffa sig ny dräkt.

Olika ursprung, samma Rättviksdräkt. Foto: Dan Korn

Syrisk kulla

Det sägs om en del svenska bygder att det tar några generationer innan en nyinflyttad blir helt accepterad där. I andra bygder går det dock fort. Och delaktighet i en lokal kultur skyndar på acceptansen. Sommaren 2018 var jag inbjuden att tala på invigningen av en ny kyrkbåt i Vikarbyn i Rättvik. Så gott som alla deltagare hade folkdräkt, också en några år tidigare nyinvandrad flicka från Syrien. Det lokala dräktskicket spelade här en stor roll för integrationen, på ett väldigt påtagligt sätt.

Nu tror jag självklart inte att vägen till integration innebär att alla skall börja bära folkdräkt. Men delaktighet i en gemensam kultur, med symboler och berättelser, är viktig för att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap. Det är viktigare i vår tid än någonsin. I USA finns en nationell berättelse om landet som en ”smältdegel”. Det är på sätt och vis lögn, för amerikanare håller ofta mycket noga reda på sin härstamning och följer gärna traditioner som visar deras ursprung. Men där finns samtidigt en stark nationell berättelse med mycket stolthet. Vi behöver en sådan berättelse också i Sverige. Den skepticism mot traditioner och berättelser som ”konstruerade” som är så utbredd, inte minst bland varsomhelstare, blir därmed ett problem. Vi behöver känna stolthet och vi behöver känna hopp om en god framtid. För visst är det så att många av oss har rötter från olika håll i världen, men framtiden måste vi försöka bygga tillsammans.