De partier som kritiserar den liberala demokratin brukar tala om ”politikerväldet”, men när dessa partier fått bestämma ökar just politikernas makt på bekostnad av de självständiga institutionerna, varnar Olle Wästberg. Det finns dock ett sätt för etablerade partier att visa att de tar folkets oro och önskemål på allvar: Fler rådgivande folkomröstningar.

Två lokala folkomröstningar har bidragit till att sänka politikernas anseende i Sverige. I Vaxholm röstade en klar majoritet av medborgarna i en rådgivande folkomröstning nej till planerna att riva en skola. Projektet blev av ändå. Omröstningen hade dessutom föregåtts av ett politiskt beslut, där en första lista på namnunderskrifter – kommunen är skyldig att genomföra folkomröstning om 10 procent av medborgarna skrivit under – underkändes av fullmäktige.

Mest uppmärksammad är den rådgivande folkomröstningen i Göteborg 2014 kring vägavgifter och Västlänken. Då vann den sida som ville stoppa projektet. Stadsfullmäktige bortsåg dock från detta. 

Demokraterna i Göteborg är inte ett högerpopulistiskt parti, men just populistpartierna är anhängare av att folkomröstningar ska styra.

Just frågan om Västlänken byggde på redan fattade överenskommelser mellan kommun, region och stat. Att riva upp detta hade varit komplicerat. Därför är det inte konstigt att majoriteten i Göteborg inte följde folkomröstningsresultatet. Men när så sker måste politikerna satsa mycket på att pedagogiskt förklara ställningstagandet och föra en ordentlig dialog med dem som röstat nej.

Följden har blivit mindre förtroende för politikerna samt att ett nytt parti, Demokraterna, tycks bli största parti i Göteborg. Demokraterna i Göteborg är inte ett högerpopulistiskt parti, men just populistpartierna är anhängare av att folkomröstningar ska styra. Det gäller t ex UKIP i Storbritannien, Femstjärnerörelsen i Italien och Geert Wilders i Holland, liksom Sverigedemokraterna. Det sätter fingret på en central problematik för demokratin.

Folket mot demokratin

”Populismen är både demokratisk och illiberal.” Det är det väsentliga budskapet i en av de viktigaste böcker som nyligen kommit: Yascha Mounk – född och uppvuxen i Tyskland, nu på Harvard – har skrivit: The People vs. Democracy, utgiven av Harvard University Press.

Mounks tema är att visa hur de två grundläggande delarna av ”den liberala demokratin” –individuella rättigheter och folkvilja – ställs mot varandra. Populister säger att varken oberoende institutioner eller individens rättigheter ska ta över folkviljan. 

Som regel har populistpartier fått makten genom att driva en invandringsfientlig politik, men när de tagit över vänder de sig mot institutioner som begränsar den politiska makten.

I den liberala demokratin är mediernas frihet, liksom obundna institutioner, domstolar och grundlagsfästa mänskliga rättigheter centrala. De är inslag som inte ska kunna röstas bort. Mounk pekar på hur populisterna vill genomföra demokrati utan rättigheter (”democracy without rights”).

De länder där populister regerar har agerat på detta sätt. Putin och Erdogan utsågs i demokratiska val, men har skaffat sig diktatoriska positioner. Nu använder de demokratiskt valda ledningarna i Polen och Ungern samma metoder för att krossa fria medier, försvaga de oavhängiga institutionerna – domstolarna, utbildningsväsendet och museer – och tysta ner oppositionen. I USA vänder sig Donald Trump nästan dagligen mot de suveräna domstolarna och de fria medierna. 

Som regel har populistpartier fått makten genom att driva en invandringsfientlig politik, men när de tagit över vänder de sig mot institutioner som begränsar den politiska makten. De som kritiserar den liberala demokratin brukar tala om ”politikerväldet”, men när dessa partier fått chans att bestämma ökar just politikernas makt på bekostnad av de självständiga institutionerna. Hugo Chávez politiserade alla viktiga myndigheter när han fått herraväldet i Venezuela. Donald Trump vänder sig mot det grundläggande amerikanska systemet, maktbalansen. Han anser att eftersom han valts demokratiskt är det han som ska bestämma allt.

Drygt två tredjedelar av äldre amerikaner anser det viktigt att leva i en demokrati. Men mindre än en tredjedel av unga gör det. Siffrorna är likartade i Sverige. Från att ha ogillat vissa politiker och partier har många börjat ogilla hela det demokratiska systemet.

Denna utveckling är stark i den s k Visegradgruppen, det vill säga Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Det högerextrema Alternative für Deutschland är starkast i forna Östtyskland. Det är länder där de flesta vuxit upp i en kommunistisk diktatur och utan demokratisk tradition. 

Dock gäller det inte bara i Östeuropa. Drygt två tredjedelar av äldre amerikaner anser det viktigt att leva i en demokrati. Men mindre än en tredjedel av unga gör det. Siffrorna är likartade i Sverige. Från att ha ogillat vissa politiker och partier har många börjat ogilla hela det demokratiska systemet.

Från medborgare till åskådare

Den som läser Mounks viktiga bok drar lätt paralleller med Sverige. Också här har medborgarna i hög grad förvandlats till åskådare. Vi har längst mellan valen av demokratier och få kanaler för vanliga medborgare att mellan valen föra fram sina åsikter. En undersökning för några år sedan visade att svenska kommunalpolitiker var de i Europa som var mest negativa till direktdemokratiska inslag.

Att Schweiz av just extremhögern lyfts fram som föredöme kan bero på att man genom en folkomröstning för nio år sedan införde förbud mot minareter.

Det finns starka argument mot beslutande folkomröstningar. De rör bara enskilda frågor och inte ett sammanhang. Vi vet ju hur väljarna i Kalifornien – där det ständigt hålls folkomröstningar – röstat fram skattesänkningar och utgiftsökningar, vilket lett till att flera städer gått i konkurs. Att Schweiz av just extremhögern lyfts fram som föredöme kan bero på att man genom en folkomröstning för nio år sedan införde förbud mot minareter.

Men att inte ha beslutande folkomröstningar är inget skäl mot rådgivande folkomröstningar och andra kanaler för medborgare att göra sin röst hörd. Vi vet att den som känner att man blivit lyssnad på i högre grad är beredd att acceptera beslut som går emot ens uppfattning än den som känner sig helt ignorerad.

Både Bengt Göranssons demokratiutredning från 2000, och min 2016, betonade betydelsen av deliberativ demokrati, vilket kan översättas till ”samtalsdemokrati”.  I Demokratiutredningen föreslog vi – hämtat från Finland – att Sverige skulle införa ”folkmotion”. Den som samlar ihop en procent av väljarna i en kommun, ett landsting eller i hela landet bakom ett förslag, får det väckt som motion i fullmäktige eller riksdagen. Det var på det sättet Finland fick samkönade äktenskap.

Vi måste även garantera oberoendet för de viktiga demokratiska institutionerna. Domstolar, public service, utbildning och kultur ligger i dag vidöppna för politisk kontroll.

Vi föreslog också att man ska underlätta för folkinitiativ för rådgivande folkomröstning. Om man gör det möjligt att samla in namn på nätet skulle processen kunna underlättas.

Självklart kommer vi inte nu att få en högerpopulistisk regering, men om vi ska bygga trösklar mot en autokratisering av Sverige måste vi finna vägar för människor att göra sin röst hörd. Och om väljarna känner att de valda lyssnar och rationellt väger argument mot varandra ökar rimligen förtroendet för politikerna.

Vi måste även garantera oberoendet för de viktiga demokratiska institutionerna. Domstolar, public service, utbildning och kultur ligger i dag vidöppna för politisk kontroll. Och svensk grundlag är lättare att ändra än i de flesta andra demokratier. Här krävs starkare åtgärder.

Yascha Mounk har rätt: Vi står inför avgörande beslut för att rädda demokratin.