Att blunda för biologiska skillnader mellan könen är lika okunnigt som det är farligt. Och kostnaden bärs nästan helt av flickor och kvinnor, som invaggas i tron att könsroller är sociala konstruktioner. Det skriver Markus Heilig, professor i psykiatri vid Linköpings universitet, och författare till boken Hon, han & hjärnan (Natur & Kultur Akademisk, 2018).

Våra två söner har aldrig behövt oroa sig för sexuellt våld när de är ute sent. Det gör våra två döttrar. Att behöva kasta ängsliga blickar över axeln och skynda på stegen på väg hem är en erfarenhet de delar med nästan alla andra kvinnor, och det är en orättvisa – en ofattbar, gruvlig orättvisa – som tycks bestå genom historien och i olika samhällen.

Varför existerar denna orättvisa? Varför kan inte våra döttrar leva i samma frihet som våra söner, trots att vi lever i världens, och kanske världshistoriens, mest jämställda samhälle?

Gängse genusteorier av den typ som fått stort genomslag i kulturlivet och massmedier ger ett svar: Könsskillnader i komplexa beteenden är sociala konstruktioner. De skulle kunna plockas isär och sättas ihop på andra, bättre sätt. Enligt ett sådant synsätt är sexuellt våld ett utslag av könsstereotyp fostran, och kan korrigeras med grepp som genuspedagogik i förskolan, och rätt värdegrundsskrivelse i skolplanen.  

En vanlig tankefigur inom genusforskningen är att djupgående könsorättvisor upprätthålls av dolda strukturer. Vi ser dem inte, men vi ser konsekvenserna av dem.

Betraktelsesättet att könsskillnader i mänskligt handlande är resultatet av sociala konstruktioner är säkert korrekt i en del fall. Synen på kvinnors deltagande i arbetslivet ger rikligt med exempel på betydelsen av föränderliga kulturella normer. För femtio år sedan kunde medicinprofessorn vid Karolinska Institutet ifrågasätta vad en kvinnlig student skulle med läkarexamen till – hon skulle ju ändå snart gifta sig och stanna hemma. I dag är hälften av studenterna på läkarutbildningen kvinnor, och det går inte att föreställa sig sjukvården utan dem. Världen över håller tjejerna på att ta över inom utbildningssystemet. Men våld och sexuellt tvång mot kvinnor är fenomen som tyvärr tycks vara okänsliga för hur många kvinnliga medicinprofessorer vi har.

En vanlig tankefigur inom genusforskningen är att djupgående könsorättvisor upprätthålls av dolda strukturer. Vi ser dem inte, men vi ser konsekvenserna av dem. Det är ingen tvekan om att även detta i många fall är korrekt. Om VD för ett bolag sållas fram i informella samtal under styrelsegrabbarnas jaktresor är det knappast en överraskning att få kvinnor blir VD. Det om något är en maktstruktur. 

Men det finns också betydande intellektuella problem med figuren ”osynliga strukturer”. Begreppet blir lätt så diffust att det inte är till stor hjälp för tanken. Är det unkna cis-sexuella strukturer som gör att fotbollsklubbar fortsätter att ha skilda pojk- respektive flicklag? Eller är det ett uttryck för att pojkar och flickor utvecklas olika och har olika behov? 

Talet om de osynliga strukturerna leder lätt till cirkelresonemang, eller än värre ett reductio ad infinitum. Klubbstrukturen kanske är följden av att pojkar spelar mer fysiskt. Pojkarnas mer fysiska spel kanske är följden av kulturella stereotyper om manligt och kvinnligt. Men frågan blir då förstås: Var kommer dessa stereotyper ifrån? Resonemanget urartar lätt till en bara marginellt förfinad version av att säga ”män är grisar, i alla fall strukturella sådana”.

Jämlikhet kräver insikt om biologi

Under tiden har biomedicinsk forskning börjat vakna till insikten att alla människor inte fungerar som en 70 kilos vit man. Det klassiska exemplet är hjärtinfarkten, som hos den kvinnliga patienten ofta framträder med andra symtom än hos en man, och därför riskerar att undgå upptäckt. Jämlik vård kräver då olika omhändertagande beroende på kön.

På senare år har forskningen avtäckt än mer grundläggande biologiska skillnader mellan könen. Den har till exempel visat att det vi kallar depression sannolikt är helt olika sjukdomar hos män och kvinnor. 

Inom biomedicin har således en ny medvetenhet börjar växa fram: För att behandling ska vara lika god för både män och kvinnor måste den ibland beakta grundläggande biologiska skillnader som finns mellan könen.

Insikten börjar därmed spira: Ska vi ta fram behandling som angriper grundläggande sjukdomsmekanismer, måste vi i en del fall ta hänsyn till att dessa skiljer sig mellan män och kvinnor. Stora forskningsfinansiärer, med amerikanska National Institutes of Health i spetsen, börjar med rätta kräva att forskare uppmärksammar detta i den forskning de får medel till. 

Inom biomedicin har således en ny medvetenhet börjar växa fram: För att behandling ska vara lika god för både män och kvinnor måste den ibland beakta grundläggande biologiska skillnader som finns mellan könen. Samtidigt har det i det offentliga samtalet blivit närmast en självklarhet att biologiskt kön är oviktigt, och att eventuella skillnader på gruppnivå mellan kvinnor och män är sociala konstruktioner. Båda strömningarna motiveras av en önskan att uppnå rättvisa mellan könen, men de pekar åt exakt motsatta håll. 

Sex är dyrare för kvinnor

Det är på ett ytligt plan inte svårt att förstå varför ingen av våra grabbar behövt se sig över axeln under sena promenader hem av rädsla för att bli våldtagen. För det första är antalet kvinnor som skulle vilja tilltvinga sig sex med dem någonstans mellan noll och försvinnande litet, globalt sett. Och skulle någon kvinna ändå vara intresserad av att försöka, är utsikterna att hon skulle lyckas minimala. Det krävs fysisk övermakt, det vill säga i slutänden muskelstyrka, för att tilltvinga sig sex. Få kvinnor har en muskelmassa som kan konkurrera med en mans.

I dessa två enkla vardagsobservationer finns ledtrådar till en berättelse som i själva verket spänner över 200 0000 – 300 000 år av människoartens utveckling. Det forskningen kunnat nysta upp är fascinerande, och det börjar med könsceller och muskler. 

Den första akten i denna berättelse har rötter som förgrenar sig till en tid långt före människan, våra primatsläktningar, och våra gemensamma förfäder. Vi behöver gå tillbaka ända till den urtid då sexuell reproduktion uppträdde på jorden. 

Spermier är billiga massprodukter. Marknaden prissätter dem till omkring 500 dollar, inklusive hanteringskostnaderna. Marknadspriset för en kvinnas äggcell är hundrafaldigt högre. 

På kort sikt är sex faktiskt en dålig idé. Bakterier och andra encelliga organismer förökar sig asexuellt. Det ger dem fördelen att de inte behöver leta upp en partner för att bli fler, och kan föröka sig i snabb takt så länge det är gott om näring och miljön är den rätta. Men de förblir bakterier, och inte ens som sådana är de särskilt anpassningsbara. Om miljön ändrar sig är det oftast inte mycket de kan göra åt saken. 

Forskare tror att sexuell fortplantning vunnit i längden, därför att den erbjuder mycket större möjligheter att variera organismens sätt att byggas upp och fungera. Därmed får arten en bättre förmåga att anpassa sig till skiftande miljöomständigheter. Könscellerna, eller ”gameterna”, har en kopia av vardera förälderns DNA-sekvens. När två individer parar sig blandas genetiskt material från föräldrarna, eller ”rekombineras”. Nya kombinationer uppstår. I dessa testas även de helt nya varianter av DNA-kod som på vägen uppstått genom mutationer. Bland dessa finns sådana som gör det möjligt att överleva och fortplanta sig i en ny miljö. 

Ingen vet om det hade kunnat bli på ett annat sätt. Men när gameterna, könscellerna, först uppstod blev de olika. En av dem bar nästan bara på DNA. Den blev en enkel massprodukt, som fortlöpande kunde tillverkas av sin värdorganism under större delen av livet. Den andra fick med sig hela maskineriet för att efter befruktningen låta de två sammansmälta könscellerna utvecklas till en individ. Det krävde en mycket större investering av energi. Denna fundamentala brist på jämlikhet kallas ”anisogami”, och kvarstår än i dag. Spermier är billiga massprodukter. Marknaden prissätter dem till omkring 500 dollar, inklusive hanteringskostnaderna. Marknadspriset för en kvinnas äggcell är hundrafaldigt högre. 

Medan hannarna fortsatt kunde maximera antalet parningstillfällen blev det än viktigare för honorna att välja med stor omsorg och på ett sparsmakat sätt.

Skillnaden i könsceller gjorde befruktningen till en ytterst asymmetrisk affär. Sedan uppkomsten av denna asymmetri har en investering i avkomma varit mycket högre för det ena könet än för det andra. Här finns grunden för att könen utvecklat vitt skilda reproduktionsstrategier. Det kön för vilket befruktning utgör en marginell investering maximerar förstås sin reproduktiva avkastning genom att söka så många tillfällen till parning som möjligt. Det kön som måste investera i mycket mer komplexa och dyrbara könsceller gör med min Linköpingskollega Urban Fribergs taktfulla ord ”klokt i att oftare undvika än att söka tillfälle till parning”. Här finns roten till två vitt skilda reproduktionsstrategier, som står i direkt konflikt med varandra.

Asymmetrin blev än större med däggdjurens ankomst. Den långa graviditeten och efterföljande amning utgör en enorm påfrestning för mamman. Att vara gravid och föda barn är ingen picknick ens i dag, men det är nog svårt att föreställa sig hur svårt det måste ha varit i förmodern tid. Dödligheten var hög inte bara bland barnen, utan även bland mammorna. Värst blev det för människoarten, som utvecklade en hjärna så stor att en skalle i fullväxt skick inte längre kunde passera förlossningskanalen. Problemet löstes elegant genom att barnen föddes ofärdiga, och att det sista stadiet av tillväxt fick ske utanför livmodern. Men lösningen hade nackdelen att det tog mycket längre tid innan ungarna klarade sig själva. Medan hannarna fortsatt kunde maximera antalet parningstillfällen blev det än viktigare för honorna att välja med stor omsorg och på ett sparsmakat sätt. Det är svårt att klara sig ifrån den sabeltandade tigern med ett barn på ryggen. 

Vi förlorar i armbrytning mot schimpanser

Hjärnans tillväxt är en genomgående tendens genom evolutionen, men den är inte gratis. En stor hjärna kräver oerhörda mängder energi. Redan i vila förbränner människans hjärna 20 procent av all den energi som går åt för att hålla igång kroppen. Därmed konkurrerar hjärnan om energi med den andra stora energikonsumenten, muskulaturen. Jämfört med den gemensamma föregångaren till schimpansen och människan har vi varit tvungna att tillbakabilda en betydande andel av vår muskelmassa för att energimässigt ha råd med våra stora hjärnor. Det var tydligen värt det. Ingen av oss har en chans i armbrytning mot en schimpans, men det gör inget så länge schimpanserna inte kommer på hur man bygger maskingevär. 

Män har, kort sagt, betydligt större muskelmassa än kvinnor. Kalle är med all sannolikhet starkare än Lisa.

Men hos hälften av oss har både hjärnan och musklerna konkurrens av ännu ett energislukande organsystem. För att klara av att försörja graviditeten och den efterföljande amningen med de mängder näring som krävs gav honorna upp ännu mer av sin muskelmassa. Den biologiska skillnad mellan könen som är mest uttalad, och antagligen viktigast för framväxten av könsroller, är den du nästan aldrig hör talas om inom genusforskningen. Det är mannens överlägset stora muskelmassa. 

Skillnaden i muskelmassa är ett ovanligt specialfall. Genomsnittliga könsskillnader i egenskaper som är graderade och fördelar sig i befolkningen – såsom matte- eller språkbegåvning – är oftast små jämfört med spridningen inom respektive kön. Skillnaden mellan två slumpmässigt utvalda individer av samma kön är i denna majoritet av fallen oftast närmast lika stor som den mellan en man och en kvinna. I det enskilda fallet blir det då rimligare att fråga om just Kalle räknar snabbare än Lisa, eller om Lisas spanska är bättre än Kalles. Medelvärdesskillnader mellan könen säger i dessa fall inte så mycket om skillnader mellan enskilda individer. 

Mänsklighetens historia är till stor del en historia om hur män använder sin överlägsna muskelkraft för att tvinga kvinnor till reproduktion, och kontrollera deras sexualitet. 

Det är annorlunda när det gäller muskelmassa. Män har i medeltal nästan 50 procent mer av den varan än kvinnor, och överlappningen mellan könen är obetydlig. Det mesta av skillnaden består även om man tar hänsyn till skillnaderna i kroppslängd. Män har, kort sagt, betydligt större muskelmassa än kvinnor. Kalle är med all sannolikhet starkare än Lisa.

Den här utvecklingen har resulterat i en arbetsfördelning som verkar ha fungerat väl för arten genom våra 200 000–300 000 år eller så. Honorna utvecklade en närmast obegripligt sofistikerad reproduktionsapparat. Den, i sin tur, tillät människan att skaffa sig hjärnor som utgör skapelsens krona. Hannarna behöll mer muskelmassa, och kunde därmed bidra med skydd mot faror, och med tungt kroppsarbete. Men för honorna var denna specialisering lite som att köpa sig beskydd av maffian. Den lokala gangstern har visserligen mer muskler än de andra busarna i kvarteret. Ett tag känns det säkert bra att ha hans beskydd. Men innan du vet ordet av är du själv utsatt för samma övermakt. Mänsklighetens historia är till stor del en historia om hur män använder sin överlägsna muskelkraft för att tvinga kvinnor till reproduktion, och kontrollera deras sexualitet. 

Genusteoriernas återvändsgränd

De grundläggande könsskillnaderna i reproduktionsstrategier uppkom långt innan vår egen art dök upp på scenen. De accentuerades av människans krävande och farliga graviditeter. Samtidigt kom dessa skilda strategier genom vår arts evolutionära historia att kombineras med stora könsskillnader i muskelmassa. Det är inte en långsökt hypotes att kombinationen bär med sig ett frö till det kvinnoförtryck som borde försvunnit i moderniteten, men som i stället visat sig vara så svårt att få bukt med. Mot den här bakgrunden är det kanske inte så konstigt att våra grabbar kan känna sig trygga på väg hem, medan våra tjejer inte kan det.

Att blunda för våra inbyggda biologiska förutsättningar är lika dumt som det är farligt. Kostnaden bärs i det här fallet nästan helt av flickorna. De invaggas i tron att könsroller är sociala konstruktioner, och att problem som har med könsrollerna att göra kan lösas om bara killar får lära sig att bli goda feminister. Att det är flickors rättighet att leva utan att behöva förhålla sig till risken för manlig aggressivitet, som att dricka sig redlös och sedan ta sig hem ensam genom natten. Eller, än värre, att låta en genomkommersialiserad nöjesindustri sexualisera deras kroppar och använda urtida parningssignaler som modeaccessoirer och statussymboler. 

Att säga detta är förstås inte att lägga skulden på offret och legitimera förövaren. Jag hör sällan någon ge uttryck för uppfattningen att rån är okej. Det hindrar inte att föräldrar som bryr sig om sina barn lär dem att inte jogga i en mörk park vid midnatt med en dyr mobil på armen. 

Fortfarande för några hundra år sedan, en millisekund i vår evolutionära historia, blev den mest framgångsrika rånaren istället borgherre, baron eller kung.

Om vi har ett fungerande rättsväsen jagar vi rånare och sätter dem i fängelse för att skydda oskyldiga. Men vi vet också att människor (mest män, ännu en gång) bär med sig urgamla biologiska mekanismer som gör dem starkt motiverade att tillskansa sig värdefulla materiella resurser. Vi vet att moderna sociala spelregler, som säger att det inte får ske med våld, är just det – en modernitet. Fortfarande för några hundra år sedan, en millisekund i vår evolutionära historia, blev den mest framgångsrika rånaren istället borgherre, baron eller kung. Vi vet att förmågan eller för den delen viljan att kontrollera dessa urgamla rövarinstinkter inte är helt att lita på hos alla. Vad skulle hända om vi ignorerade allt detta och stolt utropade att skötsamma människor minsann inte ska behöva anpassa sig till busarna? Alla vet svaret: Det skulle ske på offrens bekostnad. Frågan är varför det är så svårt att vara lika realistisk när det kommer till sexualitet.

Visst kan vi stirra oss blinda på könsroller som kulturella yttringar, och hoppas på att de kan dekonstrueras och stöpas om, bara vi anstränger oss tillräckligt, bara förskolorna anställer genuspedagoger. Men dessa kulturella normer kommer inte ur ett vakuum. Kultur och biologi växelverkar i en samevolution. Kulturens ytströmmar är synliga och kan te sig lättåtkomliga för förändring. Men underströmmarna av biologiska processer är beständiga över helt andra tidsrymder. 

Jag är rädd att könsneutrala dagis i bästa fall är en marginell del av lösningen, och mer sannolikt bara är en distraktion.

Biologiska förutsättningar är inte lika med vårt öde. Tingens ordning vid en viss tidpunkt säger inget om hur de bör vara. I så fall skulle civilisationen inte existera, fler än hälften av våra barn skulle fortfarande dö innan de uppnådde vuxen ålder, och vi skulle inte reflektera över att livet kan se ut på ett annat sätt. 

Det är inte precis människans sätt. Vår arts förmåga att ta sig ur sin ursprungliga ekologiska nisch och förändra sina livsbetingelser är i det närmaste – men bara i det närmaste – obegränsad. Men för att ha en chans att förändra våra livsomständigheter måste förändringen samspela med de förutsättningar vi bär med oss, inte ignorera eller förneka dem. 

Alla upplysta människor borde kunna samlas kring målsättningen att få slut på mäns sexuella våld och tvång mot kvinnor, och den rädsla och ofrihet som orsakas av dessa beteenden. Att hitta effektiva strategier för att komma dit måste rimligen ha högre prioritet än den ena eller den andra genusvetenskapliga skolbildningen. 

Jag är rädd att könsneutrala dagis i bästa fall är en marginell del av lösningen, och mer sannolikt bara är en distraktion. Men inte heller jag vet vad som i själva verket kommer att krävas, vilket är en god anledning för alla att närma sig frågorna med lika mycket ödmjukhet som engagemang. 

För hannar leder hög rang i gruppen till större reproduktiva möjligheter. I det avseendet skiljer sig människan obetydligt från de andra primaterna. Hög rang uppnås och vidmakthålls bland hannarna oftast genom öppen eller latent aggressivitet.

Våra biologiska förutsättningar, som uppkommit under hundratusentals år av evolution måste rimligen vara en viktig del av ekvationen. De förändras långsamt, vilket inte betyder att vårt sätt att leva måste var lika oföränderligt. Det räcker att titta på Sverige för hundra år sedan och i dag för att se att det går att lära gamla gener nya tricks. Det gäller bara att det vi försöker åstadkomma är förenligt med vår biologiska natur. 

Hur kan då en biologiskt informerad strategi se ut för att göra något åt mäns sexuella våld mot kvinnor? Kanske ger Stanford-professorn Robert Sapolsky fröet till ett svar i sin senaste bok. [1] Han fokuserar på mäns aggressivitet och våld snarare än specifikt på det sexuella våldet, men resonemanget är allmängiltigt. 

Reproduktionsstrategierna är rotade i människans äldsta evolutionära skikt. För hannar leder hög rang i gruppen till större reproduktiva möjligheter. I det avseendet skiljer sig människan obetydligt från de andra primaterna. Hög rang uppnås och vidmakthålls bland hannarna oftast genom öppen eller latent aggressivitet. När denna är framgångsrik, åtföljs framgången av höga testosteronnivåer. Vid en ytlig betraktelse kan man därför lätt få för sig, skriver Sapolsky, att det manliga könshormonet testosteron främjar aggressivitet, särskilt i samband med konkurrens och konflikt. Men detta är ett misstag. I likhet med de flesta biologiska effekter är testosteronets inflytande på beteende i mycket stor utsträckning avhängigt sammanhanget. 

Det är genom att förstå hur biologin samspelar med livsomständigheterna som vi har en möjlighet att styra utvecklingen, bort från våld, tvång och orättvisor, och i riktning mot ett samhälle som i större utsträckning präglas av frihet och humanistiska värderingar, oavsett kön. Efter en plågsamt detaljerad genomgång av forskningslitteraturen sammanfattar Sapolsky: ”Testosteron gör oss mer benägna att göra det som krävs för att uppnå och bibehålla status. Den viktiga punkten här är vad som krävs. Om man skapar rätt sociala förutsättningar kommer människor som får förhöjda testosteronnivåer av en utmaning att tävla som galningar om att vara den som kan göra flest snälla saker mot andra. I en värld som plågas av det manliga våldets gåta, är problemet inte att testosteron kan höja nivån av aggressivitet. Problemet är att denna agressivitet så ofta belönas.”  

Här finns kanske en nyckel – att finna nya, bättre sätt att belöna manlig strävan efter rang. Men det förutsätter att vi erkänner de biologiska processer som ligger till grund för denna egenskap, och vad som gör den manlig.

Noter

[1] Behave: The Biology of Humans at Our Best and Worst. Penguin Publishing Group, New York, NY. 2017. Utgiven på svenska av Natur och Kultur.