Är klimatkrisen värre än vi tror?

Det är inget fel i att diskutera sådana frågor. All vetenskap behöver debatteras på ett allsidigt sätt – kanske i synnerhet ämnen där det råder relativt stor konsensus. Frågan är dessutom av stor vikt. Om beslutsfattare och allmänhet får en överdriven hotbild presenterad för sig, riskerar vi att ta till lösningar som är både omotiverat kostsamma och begränsande för individen.

Men kritiken kan också komma från motsatt håll. Många klimatforskare och experter menar tvärtom att riskerna med den globala uppvärmningen systematiskt underskattas. Då riskerar vi i stället att beslutsfattare och allmänhet inte gör tillräckligt för att motverka klimatförändringarna, med potentiellt katastrofala följder.

Orealistiska förväntningar på ny teknik

Från politiker råder det i det närmaste konsensus kring vikten av att uppnå Parisavtalet. Avtalet bygger på målsättningen att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2 graders uppvärmning. Över denna gräns bedöms riskerna för klimatet bli alltför farliga och oförutsägbara.

Det är förstås bra med politisk enighet kring detta. Mindre uppmärksammat är dock att det inte är särskilt sannolikt att målet uppnås. Enligt Meteorologiska Världsorganisationen (WMO) kan vi redan inom fem år tillfälligt passera en uppvärmning på 1,5 grader.³ Om cirka tio år lär 1,5 grader definitivt passeras. Utgår man från FN:s klimatpanel IPCC:s koldioxidbudgetar ser man att den kvarvarande budgeten för att nå tvågradersmålet är så liten att det är långt ifrån säkert att ens en drastisk omställning räcker.⁴

För att ha en chans att uppnå Parisavtalet krävs därför så kallade negativa utsläpp, tillsammans med stora utsläppsminskningar. Det är också det IPCC:s färdplaner utgår ifrån. Negativa utsläpp kan dels åstadkommas genom kolsänkor som binder koldioxid (som till exempel skog eller våtmarker) men de flesta scenarion är även beroende av teknik som på olika sätt kan fånga in koldioxid från atmosfären.

Om IPCC:s antaganden kring framtida teknik inte fungerar kommer vi troligen ha låst in oss i ett scenario med betydligt högre temperaturer än Parisavtalets mål.

Det är dock spekulativt om sådan teknik kommer att fungera i tillräckligt stor skala samt hur dessa negativa utsläpp ska kunna bekostas i framtiden. IPCC räknar exempelvis med att koldioxidinfångning från luften behöver uppgå till cirka två miljarder ton årligen för att nå målen.⁵ Den nuvarande kapaciteten hos de anläggningar som finns är 0,01 miljoner ton.⁶

Om IPCC:s antaganden kring framtida teknik inte fungerar kommer vi troligen ha låst in oss i ett scenario med betydligt högre temperaturer än Parisavtalets mål. Man skulle kunna jämföra det med att mänskligheten satt sig i ett flygplan där man ännu inte vet hur bra landningshjulen kommer att fungera.

Att IPCC i hög grad förlitar sig på stora upptag från negativa utsläppsteknologier har fått hård kritik. Klimatforskaren Kevin Anderson är en av de mest högljudda kritikerna. Han menar att IPCC självcensurerar sina slutsatser om hur stora utsläppsminskningar som krävs för att inte hota nuvarande ekonomiska och sociala paradigm.⁷ Exempelvis räknar IPCC med stora upptag av negativa utsläpp som gör koldioxidbudgetarna större, men tar inte med andra osäkerheter (som exempelvis vissa återkopplingsmekanismer) som skulle göra budgetarna mindre. Utsläppskurvorna blir då inte lika branta.

På sätt och vis har han rätt, oavsett vad man tycker om systemförändringar. En omställning utan negativa utsläppsteknologier skulle kräva så stora utsläppsminskningar att nuvarande samhällssystem troligen skulle behöva genomgå mycket genomgripande  förändringar.

Underskattningar och för stor försiktighet

De som anser att forskarna underskattat hastigheten hos klimatförändringarna har den senaste tiden fått vatten på sin kvarn. Bland annat pekar studier på att Arktis värms upp snabbare än tidigare beräknat⁸ och på flera platser runt om i världen har oväntade värmerekord slagits.^{9, 10}

I IPCC:s senaste rapporter tillstår även klimatpanelen att vissa negativa effekter av uppvärmningen inträtt tidigare än vad man förutspådde för ett årtionde sedan, även om förutsägelserna i stort verkar följa modellerna.¹¹ Den svenska forskaren Johan Rockström¹² och Australiens klimatråd¹³ tillhör de som menar att klimatförändringarnas snabbhet underskattas.

En grupp amerikanska forskare hävdar att en sådan underskattning av klimatförändringarna inte är olycksfall i arbetet, utan sker systematiskt. De har bland annat tittat på uppskattningar kring surt regn, nedbrytning av ozon och prognoser om havsnivåhöjningar i Antarktis.¹⁴

Forskarna menar att det finns tydliga indikatorer på att klimatforskare har en bias mot försiktiga bedömningar. Möjliga orsaker som pekades ut är att vetenskapliga värden som objektivitet och rationalitet leder till att forskare är alltför skeptiska till påståenden som kan framstå som känslomässiga och att de hellre ”err on the side of least drama” för att slippa anklagelser om alarmism.¹⁵

Även IPCC:s själva struktur skulle kunna ge en slagsida mot mer konservativa bedömningar. IPCC gör ingen egen forskning utan sammanställer de senaste årens studier. Varje bedömning har nagelfarits av mängder av forskare i en konsensusprocess och ska vara baserad på otvetydig forskning. Att osäkerheter hyvlas bort och att arbetsgrupperna måste nå konsensus, kan göra att panelens resultat drar åt ett mer försiktigt håll.

En anonym undersökning bland IPCC:s forskare av tidskriften Nature, pekar mot att påståenden om underskattning kan ha visst fog för sig. Sex av tio forskare som besvarade undersökningen trodde att uppvärmningen skulle överstiga minst tre grader detta århundrade – långt över Parisavtalets mål. Hela 82 procent trodde att de skulle få se katastrofala utfall under sin egen livstid.¹⁶

Otillräcklig analys kring tippningspunkter och katastrofal uppvärmning

Den globala uppvärmningen har redan nu triggat flera självförstärkande negativa spiraler. Med ytterligare uppvärmning riskerar dessa att leda till tröskeleffekter, så kallade ”tipping points”.

Med detta menas dramatiska förändringar i jordsystemet som sker till följd av att en komponent i klimatsystemet tippar från ett jämviktsläge mot ett annat. Ett exempel är smältande permafrost som frigör metan, som då i sin tur leder till att temperaturen stiger ytterligare.

FN:s klimatpanel IPCC har konstaterat att det finns sådana tröskelsystem, men de finns oftast inte med i nuvarande klimatmodeller. De flesta modeller utgår i stället från ett linjärt förhållande mellan den ackumulerade mängden av koldioxidutsläpp i atmosfären och uppvärmningen.

Johan Rockström har varnat för att sådana tröskeleffekter underskattas. Han och andra forskare menar att de i värsta fall kan leda till att uppvärmningen blir självförstärkande och hela jorden förskjuts in i ett nytt klimatologiskt tillstånd med en medeltemperatur som är minst 4–5 grader högre än förindustriell temperatur – något som de kallar för ”hothouse earth”.¹⁷ Det skulle göra jorden till en mycket ogästvänlig och i delar obeboelig plats.

Det ska påpekas att de flesta forskare inte anser att sådana abrupta scenarion är de mest sannolika. Men kritiker till IPCC menar att det finns goda skäl att förbereda sig på scenarion som har låg sannolikhet, men innebär mycket stora konsekvenser om de inträffar. De lyfter fram betydelsen av att skilja på vad som ”är mest sannolikt att hända?” och ”Hur illa kan det bli?” när man bedömer den totala risken.¹⁸

Påfallande ofta har jag själv träffat forskare som mellan skål och vägg tillstått att läget är värre än de flesta tror.

Johan Rockström och hans kollegor är inne på ett liknande spår i en nyligen publicerad studie där de menar att katastrofala scenarion har utforskats alldeles för lite av IPCC.¹⁹ Det gäller både risken för att passera planetära trösklar, att IPCC fokuserat för lite på temperaturförändringar över tvågradersmålet och risken för att finansiella kriser, konflikter och nya sjukdomsutbrott kan utlösa andra katastrofer när jorden blir allt varmare.

De föreslår en särskild specialrapport från IPCC för att utforska och skaffa sig mer kunskap om apokalyptiska scenarion, som de anser inte kan uteslutas.

Kan diskussioner om risk vara vägen ut ur polariseringen?

Kritiken jag lyft fram här är enbart ett axplock av de synpunkter som framförts kring risken att klimatförändringarna underskattas. Påfallande ofta har jag själv träffat forskare som mellan skål och vägg tillstått att läget är värre än de flesta tror. Men jag har också stött på motsatsen.

Även om jag själv bedömer IPCC:s process som gedigen är det viktigt att inse att det inte är en ofelbar institution. Förutsägelserna kan bli både bättre och värre än förväntat.

Hur vi värderar den variation av utfall klimatförändringarna kan innebära säger kanske något om varför klimatfrågan är så polariserad. Om vi ser klimatkrisen som rent civilisationshotande i närtid eller som överdrivet alarmistisk, kommer självklart i hög grad att påverka vilka lösningar vi förespråkar.

Enkelt uttryckt är kanske skillnaden på aktivisten som limmar fast sig vid en motorväg och SUV-ägaren som kämpar för lägre bensinpris inte bara en fråga om värderingar, utan också hur man ser på lägets allvar.

Min förhoppning är att ett öppet samtal kring riskvärdering och klimat kan bana väg för minskad polarisering och ökad förståelse för olika ståndpunkter i klimatdebatten.