Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick avslutas med ett efterord. Där porträtteras bokens författare av vännen och kollegan Mattias Göransson. Det finns några passager i den intervjun som jag aldrig glömmer: Trots alla sina framgångar och avslöjanden kände sig den döende grävande journalisten lite uppgiven. För vad ledde allt till? De makthavare han avslöjat som inkompetenta, ja rent av lögnaktiga, satt ju fortfarande kvar på sina positioner eller hade befordrats. De system vars grundläggande brister han så tydligt blottlagt tuffade på som tidigare.

Ett av dessa system är journalistiken själv. Vi lever i en tid där journalistiken och strävan efter att komma så nära en verifierbar sanning som möjligt kan vara viktigare än på mycket länge. Samtidigt konfunderas jag över hur obenägen journalistiken tycks vara att korrigera sina egna misstag eller åtminstone reflektera öppet över dem.

Låt mig ta några aktuella exempel. Under de första åren på 2000-talet skrevs spaltmeter kring debatten om de apatiska barnen. Den övervägande majoriteten av inslag och artiklar utgick från att barnen verkligen var sjuka och att simulering inte förekom. När magasinet Filter ger röst åt två av dessa (nu vuxna) barn som själva berättar hur de tvingades spela apatiska och när flera läkare därefter går ut och vittnar om hur de såg uppenbara tecken på simulering. Tecken som de i dåtidens febriga debattklimat inte vågade berätta om offentligt. Ja, hur reagerar samma medier som satte den tidigare bilden då? Med några få undantag i stort sett med tystnad. De försvarar inte sin tidigare linje, de ansluter sig inte till en ny. De är mest tysta. Hur ska publiken, vars förtroende de förväntar sig, tolka det? Visst kan man ha viss respekt för att mediakåren inte omedelbart gör ett lappkast och börjar rapportera lika ensidigt utifrån det nya narrativet. Men tystnaden? Bristen på öppen reflektion?

Ett annat exempel är när en stor del av journalistkåren tappade huvudet och gjorde sig själva till en del av kampanjen #metoo. Sekelgamla traditioner kring pressetik slängdes entusiastiskt överbord som om en ny tideräkning precis börjat. Men var är de nu, dessa redaktörer, krönikörer och chefer? Var är reflektionen? Var är de förbehållslösa ursäkterna till de personer som – utan tillräckligt underlag – pekades ut som sexförbrytare och som for mycket illa av det?

Ett ytterligare exempel är förstås den tvärvändning som skedde i migrationspolitiken – eller åtminstone i berättelsen om migrationspolitiken – hösten 2015. Fram till dess var inslag och texter som problematiserade Sveriges stora mottagande relativt ovanliga. Och i den mån de existerade tassade de ändå runt de problem som idag dominerar det offentliga samtalet: kommunernas växande kostnader för socialbidrag, målkonflikten mellan ett ambitiöst generellt välfärdssystem och en politik som årligen bjuder in tiotusentals nya personer i detta system utan att dessa (åtminstone på kort sikt) kan betala in till det. Det hade kunnat försvaras om detta var okända förhållanden eller fakta som var svåra att hitta. Men tvärtom låg alla de problem kring invandring som nu diskuteras så mycket i korten på ett så tydligt sätt att man som journalist nästan aktivt behövde blunda för att inte se dem.

Under åren som följde efter 2015 har journalistiken anpassat sig successivt, nästan som i smyg, till de nya spelreglerna där dessa problem får benämnas. Men med få undantag har förflyttningen skett under relativ tystnad. Jag vet inte om det är skam eller skamlöshet som ligger bakom ett sådant beteende. Men en sak vet jag – det eroderar förtroendet för journalistiken och journalisterna och gör behovet av en medieplattform som Kvartal större.