Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Krönika |

Är det av skam eller skamlöshet som journalisterna ligger lågt?

Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick avslutas med ett efterord. Där porträtteras bokens författare av vännen och kollegan Mattias Göransson. Det finns några passager i den intervjun som jag aldrig glömmer: Trots alla sina framgångar och avslöjanden kände sig den döende grävande journalisten lite uppgiven. För vad ledde allt till? De makthavare han avslöjat som inkompetenta, ja rent av lögnaktiga, satt ju fortfarande kvar på sina positioner eller hade befordrats. De system vars grundläggande brister han så tydligt blottlagt tuffade på som tidigare.

Av Jörgen Huitfeldt | 13 oktober 2019
Jörgen Huitfeldt är chefredaktör på Kvartal.
Stöd Kvartal
I korthet
Ett av dessa system är journalistiken själv. Vi lever i en tid där journalistiken och strävan efter att komma så nära en verifierbar sanning som möjligt kan vara viktigare än på mycket länge. Samtidigt konfunderas jag över hur obenägen journalistiken tycks vara att korrigera sina egna misstag eller åtminstone reflektera öppet över dem.

Låt mig ta några aktuella exempel. Under de första åren på 2000-talet skrevs spaltmeter kring debatten om de apatiska barnen. Den övervägande majoriteten av inslag och artiklar utgick från att barnen verkligen var sjuka och att simulering inte förekom. När magasinet Filter ger röst åt två av dessa (nu vuxna) barn som själva berättar hur de tvingades spela apatiska och när flera läkare därefter går ut och vittnar om hur de såg uppenbara tecken på simulering. Tecken som de i dåtidens febriga debattklimat inte vågade berätta om offentligt.

Läs mer Visa mindre