Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Samhälle |

Apatiska barn är en kultursjukdom

Foto: Mark Earthy

Det har rasat en debatt huruvida de ”apatiska barnen” rör sig om simulanter eller inte. Men de bör snarare betraktas som offer för en kultursjukdom, menar barnläkaren Karl Sallin. Det utesluter inte att det finns fall av simulering. Kultursjukdomar har dykt upp många gånger genom historien. De är inte viljestyrda och formas av att det finns en sekundär sjukdomsvinst, vilket innebär att det finns något positivt med just det sättet att vara sjuk. Legitimering genom medicinska diagnoser och mediarapportering är viktiga faktorer för att kultursjukdomar ska uppstå och spridas. För att stoppa kultursjukdomar är det viktigt att de drabbade kan lämna sitt sjuka tillstånd utan att förlora ansiktet. Men det är först när uppehållstillstånd slutar vara en del av den medicinska behandlingen som nya insjuknanden kommer att upphöra, skriver Sallin.

Av Karl Sallin | 6 november 2019
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
I korthet Stöd Kvartal
I korthet

Artikelförfattaren menar att uppgivenhetssyndromet bör betraktas som en ”kultursjukdom”. Det utesluter inte att fall av simulering också förekommer.

Mycket talar emot att simulering skulle vara en generell förklaring till uppgivenhetsyndrom.

Trauma eller stress kan inte heller förklara uppgivenhetssyndrom då det enbart har lokal utbredning bland vissa flyktinggrupper.

Det finns många kända utbrott av kultursjukdomar, Bua-sjukan är ett svenskt exempel, där skolbarn oförklarligt blev lama i benen.

Kultursjukdomar får fäste i en särskild kontext under en viss period, och styrs av sociala och kulturella faktorer snarare än anatomiska och fysiologiska.

Massmedier har en central roll i spridningen och legitimeringen av kulturbundna tillstånd.

Bästa sättet att stoppa en kultursjukdom är att framgångsrikt övertyga de inblandade att det inte är en biologisk sjukdom och ge dem möjlighet att backa utan att förlora ansiktet.

Först när uppehållstillstånd slutar vara en del av den medicinska behandlingen kommer nya insjuknanden att upphöra.

 

Asylsökande barn med så kallat uppgivenhetssyndrom har förekommit i Sverige sedan 1998. Enligt ett grovt överslag rör det sig om fler än tusen stycken. Även om medierapporteringen på senare tid varit sparsam har antalet sjuka barn varit relativt stabilt. 2017 fanns 138 barn med diagnosen. Barnen förefaller lida av en allvarlig funktionsförlust med oförmåga till all form av förflyttning och kontakt. Även smärtstimulering lämnar dem till synes oberörda. Behandlingen har innefattat sondmatning i hemmet, och framför allt har ett uppehållstillstånd ansetts nödvändigt för att skänka familjen trygghet och tillförsikt så att det apatiska tillståndet ska kunna hävas.

Läs mer Visa mindre