Sanningen är krigets första offer, brukar det ju heta. Men frågan är om man också skulle kunna säga att sanningen är krisens första offer. Dock är det kanske inte så konstigt att det blir så i tillspetsade situationer där målet med informationsgivningen inte nödvändigtvis bara är – att ge information.

Det finns ett filmklipp från östra Ukraina där en buss med personer som evakuerats från coronasmittans ursprungsstad Wuhan attackeras av en ilsken mobb som kastar gatsten. Trots att det handlar om landsmän och landsmaninnor försöker den stenkastande gruppen med våld att stoppa dem från att placeras i karantän på det lokala sjukhuset i Novi Sanzhary i Poltavaregionen.

Händelsen säger något om vilka krafter som är i rörelse när ett okänt virus av svårbedömd farlighet plötsligt hotar att sprida sig över världen. Medierna hetsar upp sin publik eftersom sjukdomar säljer och rädslan för farliga smittsamma sjukdomar finns förstås i människans DNA av en anledning. Erfarenheterna från digerdöden, spanska sjukan och många farsoter innan dess har ristat in denna reflex av överlevnadsinstinkt i oss.

Det är lätt att förstå ambitionen från myndigheterna att undvika panik. Stenkastningsfilmen från Ukraina vittnar om vad som står på spel.

Samtidigt lever vi i ett informationssamhälle där budskap kan spridas till stora grupper människor på en sekund. Och i det landskapet försöker svenska Folkhälsomyndigheten och andra officiella företrädare att agera. Det går väl sådär.  

”Vad är det de inte säger?”

Det är lätt att förstå ambitionen från myndigheterna att undvika panik. Stenkastningsfilmen från Ukraina vittnar om vad som står på spel. Samtidigt får information som ges med den typen av förbehåll lätt en doft av desinformation. ”Vad är det de inte säger?! Och varför säger de inte det?”

Professorn i infektionssjukdomar, Björn Olsen, har gått i spetsen för kritikerna och sammanfattar sin syn på saken i Expressen.

– Det handlar inte om att skrämma upp folk, utan om att komma med korrekt information. Folk är inte dumma i huvudet. Att spela ner riskerna leder till förtroendekris och göder konspirationsteorier.

Ett exempel är myndighetens budskap att coronaviruset är jämförbart med vanlig säsongsinfluensa. Det förefaller vara väl tidigt att slå fast detta när preliminära siffror över dödligheten hos corona ligger på 1-2 procent. Motsvarande siffra för vanlig säsongsinfluensa är enligt Björn Olsen 0,1-0,5 procent. 

Men ett sådant besked väcker genast fler frågor än det ger svar: Vad menas med barn? Är det alla under 18 år? Finns det något särskilt epidemiologiskt som händer i kroppen på 18-årsdagen?

Ett annat exempel är när myndigheten gick ut och meddelade att det inte finns något som tyder på att barn sprider smittan på samma sätt som ofta är fallet vid vanlig säsongsinfluensa. Därför fanns det heller inte någon anledning för skolor att be elever som vistats i områden med coronaspridning att stanna hemma från skolan. Men ett sådant besked väcker genast fler frågor än det ger svar: Vad menas med barn? Är det alla under 18 år? Finns det något särskilt epidemiologiskt som händer i kroppen på 18-årsdagen? Naturligtvis inte. Men för den som tolkar budskapet bokstavligt låter det faktiskt så. Effekten blev att skolor började spela solo. Vissa bad barnen att vara hemma, andra gjorde ingenting. 

”Ger ogiltig frånvaro”

Folkhälsomyndigheten komplicerade det hela ytterligare genom att understryka att barn som stannade hemma efter att ha vistats i Iran, norra Italien eller Kina riskerade att få ogiltig frånvaro. ”De flesta elever som går i grundskolan och motsvarande, har skolplikt och förväntas därför vara i skolan”, meddelade myndigheten på sin hemsida.

I torsdags fick vi veta att ett coronafall hade upptäckts på prinsessan Estelles skola på Djurgården. Vad som hände? Hela skolan stängdes ned omedelbart.

Coronaviruset tycks alltså enligt preliminära siffror ha en dödlighet på mellan 1-2  procent. Men i gruppen 80 år och äldre är den 15  procent. Därför framstår det för en lekman som lite märkligt att Sveriges största kommun, Stockholm, i veckan gick ut med budskapet att det inte finns någon anledning för dem som vistats i områden med omfattande coronasmitta att hålla sig borta från äldreboenden. Vare sig det gäller anhöriga eller personal.

– Vi följer vad Folkhälsomyndigheten och andra experter säger. Vi har inga krav på att man ska vara hemma om man har varit i något riskområde. Är man frisk ska man vara på jobbet och är man sjuk ska man vara hemma, sade äldredirektör Patric Rylander till SVT.

Inte digitalt när symptom kommer

Såväl beskedet om skolor som äldreboenden bygger på premissen att den som bär på viruset men inte har några symptom sannolikt inte är smittsam. Men alla som själva känt symptomen av en influensa komma krypande vet att det inte är helt digitalt. Det finns ofta en gråzonsperiod där man känner sig lite ruggig men samtidigt intalar sig ”…det kan väl ändå inte vara…”

Likväl, som företrädare för en tidskrift vars hela idé är att vuxna människor klarar av att tänka själva kan jag inte landa i något annat än att myndigheternas sätt att informera om coronaviruset har drag av paternalism

I andra vågskålen ligger naturligtvis – förutom risken för allmän panik och stenkastning på misstänkt smittade – de ekonomiska effekterna. Om alla som kanske kan vara smittade men inte har några symptom skulle välja att stanna hemma från jobbet blir konsekvenserna omfattande. Åtminstone i ett läge där antalet coronasmittade i Sverige ökar. Jag har stor respekt för hur svårt det kan vara att hitta balansen i informationsgivningen om ett fenomen som väcker så mycket känslor och som potentiellt har så omfattande negativa följder.

Likväl, som företrädare för en tidskrift vars hela idé är att vuxna människor klarar av att tänka själva kan jag inte landa i något annat än att myndigheternas sätt att informera om coronaviruset har drag av paternalism: Att folket inte klarar av att ta del av komplex information som kräver att man gör sina egna bedömningar av vilka risker man är beredd att ta. Och utsätta andra för. Jag tror alltså att detta är fel och att den optimistiskt färgade och nedtonade informationen riskerar att skada mer än den skyddar.

Hamstring och massinköp av munskydd

Det finns också en hel del tecken på att så är fallet. Exempelvis tycks människor hamstra konserver och frystorkad mat – något som det skulle finnas behov av om samhället i stort sett stänger ned och upphör att fungera. Detta framstår i nuläget som en kraftfull överreaktion. Ett ytterligare exempel är att munskydd helt tycks ha tagit slut i Sverige. Detta trots att myndigheterna vid upprepade tillfällen sagt att dessa knappast hjälper – åtminstone ska de inte skydda någon från att bli smittad. Möjligen undviker man genom bärandet av munskydd att smitta andra. Men att tro att det skulle vara skälet till att munskydden har sålt slut vore att överskatta människors altruism.

…det vi lär oss av historien är som bekant att man inget lär av historien. Så skulle det vara så att de bittra erfarenheterna från svininfluensan har påverkat myndigheternas agerande nu är det hög tid att kasta av sig det oket.

Den som gått i bräschen för informationsgivningen är Anders Tegnell, statsepidemiolog på Folkhälsomyndigheten. Samme Tegnell som i egenskap av smittskyddsexpert på Socialstyrelsen var en av aktörerna bakom beslutet att köpa in 18 miljoner doser av vaccinet Pandemrix förra gången vårt samhälle stod inför en liknande situation. Då gick Sverige en annan väg än många andra EU-länder och massvaccinerade hela befolkningen mot svininfluensan, ett virus som visade sig vara relativt ofarligt. Enligt en granskning som SvD gjort hade Sverige, som vaccinerade 60 procent av befolkningen, samma grad av dödlighet som Tyskland som bara vaccinerade åtta procent. Beslutet att massvaccinera fick dessutom tragiska och oväntade konsekvenser. Eftersom vaccinet inte var tillräckligt testat visade det sig att åtminstone 150 av de vaccinerade – företrädelsevis barn – drabbades av en mycket besvärlig biverkning, den livslånga neurologiska sjukdomen narkolepsi.

Svininfluensan – Sverige gick längst

Och det var många länder som inte valde den svenska vägen den gången. Schweiz beslutade exempelvis att inte godkänna Pandemrix med hänvisning till att det saknades tillräckliga data för hur vissa grupper – bland annat just barn under 18 år – skulle reagera på vaccinet. Anders Tegnells kommentarer då signalerade tvärsäkerhet. Sannolikt bland annat för att undvika irrationell panik och vaccineringsmotstånd.

– Både det europeiska och det svenska läkemedelsverket har gått igenom de data som finns och tycker att de är tillräckliga för att göra riskbedömningen att riskerna att bli sjuk i influensan är väldigt mycket högre än de teoretiska riskerna av vaccinet. Vi har inga som helst indikationer på att vaccinet skulle ha sidoeffekter som inte är förutsedda.

Det är inte omöjligt att det som, med facit i hand visade sig vara en kraftfull överreaktion från svenska myndigheter, och som dessutom fick tragiska konsekvenser, har spelat en viss roll för strategin att närmast tona ned riskerna med coronaviruset nu. Men det vi lär oss av historien är som bekant att man inget lär av historien. Så skulle det vara så att de bittra erfarenheterna från svininfluensan har påverkat myndigheternas agerande nu är det hög tid att kasta av sig det oket.

Det bästa vore om myndigheterna började behandla sina medborgare som vuxna, kapabla människor. I det ingår att vara transparent med riskerna, att vara öppen med de förberedelser som görs och att även våga ge en bild av myndighetens värstafallsscenario och berätta hur man förbereder sig för det. Självfallet med tilläggsinformationen om hur sannolikt man anser detta scenario vara. Ett sådant agerande skapar mer trygghet än information vars övergripande syfte tycks vara att hålla människor lugna.