Pjäsen gör sig påmind när jag läser den kanadensisk-libanesiske evolutionspsykologen Gad Saads nya bok The parasitic mind. How infectious ideas are killing common sense (Regnery publishing, 2020). Gad Saad är på sätt och vis en kanadensisk Vanek, modig och utsatt. Å ena sidan har han en Youtubekanal som ses av miljoner (The Saad Truth), men å andra sidan ses han som ”kontroversiell”, och att Saad ännu inte fått en professur vid ett amerikanskt prestigeuniversitet talar väl för sig.
Nyligen blev han ”disinvited” – som det heter – till ett seminarium om… yttrandefrihet. Häromåret uttryckte en beundrare sin tacksamhet till Saad: ”Tack så mycket Dr. Saad, för att du står upp för våra rättigheter. Jag stödjer verkligen ert arbete.” ”Varsågod,” kunde Saad svarat, ”för att jag talar i egen sak och sätter käppar i hjulet för min karriär medan du diskret visar din uppskattning och pysslar om dina solrosor.”
Här finns paralleller till Tjeckoslovakien på 1970-talet vad gäller en professionell klass regimkritiker och deras ljusskygga beundrare som riskerar absolut ingenting.
Så dör friheten
Men är det rimligt att jämföra en tjeckisk dissident med en akademiker i Kanada? Ja, åtminstone om vi ska tro Gad Saad. Även om friheten i väst idag är större än i 1970-talets Prag finns det många tecken på hur, som Saad formulerar det, det sunda förnuftet dör och friheten med den. Fem aspekter i Saads analys kan illustrera hans pessimism – eller realism.
När vår glada, politiska gemenskap ersätts av ängslig, hämndlysten självupptagenhet är frågan vart samhället tog vägen.
För det första tycks friheten ge vika för självömkan. Saad citerar författaren Salman Rushdie: ”Själva idén att man kan skapa ett fritt samhälle där människor samtidigt aldrig kommer att bli kränkta eller förolämpade”, skriver författaren till Satansverserna, ”är absurd”. Ett samhälle där allt handlar om att undvika att vi blir trampade på tårna förvandlar oss alla till manipulativa cry-babies som bara vill pyssla om vår egen sköra självbild. När vår glada, politiska gemenskap ersätts av ängslig, hämndlysten självupptagenhet är frågan vart samhället tog vägen.
Samtidigt håller skämtet på att ge vika för lögnen. Saad ger ordet åt den tyske filosofen Peter Sloterdijk:
”Det bästa sättet att undersöka sanningshalten i något är att förlöjliga det riktigt ordentligt, och sen studera reaktionerna. Sanningen tål nämligen att förlöjligas, den blir rentav uppfriskad när den utsätts för ironiska påhopp. Det som inte tål satir är falskt.”
När ironi inte mottas med jämnmod och kanske självrannsakan, utan i stället bemöts med kollektivt raseri visar inte detta på styrka utan på svaghet. Skämtet, som en britt skulle säga, is no laughing matter. Ett samhälle som präglas av humor, ironi och kronjuvelen självironi är framgångsrikt, lyckligt och icke-neurotiskt.
Det är bara att se sig omkring. När den styrka och sanning som ligger i självkritiken har ersatts av ihåligt ursinne lossar moderniteten i fogarna.
Purism och renlärighet
För det tredje förefaller den liberala toleransen att rivas i stycken av politisk purism. När de inte längre kan ”rulla Trumpsupportern i tjära och fjädrar”, skriver Saad, ”vänder sig den progressiva mobben mot sina egna mindre renläriga anhängare.” ”IS”, fortsätter han, ”dödar alla muslimer som inte är tillräckligt rena i anden.”
Lars Ohlys Vänsterparti drev på #metoo-rörelsen, men när tonläget ständigt höjdes föll blickarna till slut på Ohly själv. Den radikala ormen börjar äta upp sin egen svans, och till slut måste även den siste krigaren, för att citera Friedrich Nietzsche, köra kniven i sin egen mage. Politisk fläckfrihet i all ära, men problemet är att ingen till slut kommer att vara där.
Multikulturalism, menar Saad, går i otakt med psykologisk statistik.
Saad pekar också på att vår förmåga att känna närhet alltmer ersätts av en slags geografisk utopism, där vi i stället förväntas kasta oss i famnen på allt exotiskt och främmande. Multikulturalism, menar Saad, går i otakt med psykologisk statistik. Om du exempelvis ”vill bli lyckligt gift – välj nån som liknar dig själv”, och vad gäller migration visar data att människor som delar grundläggande värderingar kommer bättre överens. Identitetspolitiska ukaser kan inte, hävdar filosofen Roger Scruton, rå på vår ”mänskliga benägenhet att hålla oss till våra egna”.
Som vi sett menar Gad Saad att det fria samhället resignerar inför ett slags barnslig självömkan. Politiken flyttar in till vårt psyke och sanningen bestäms av den mest förtvivlade. Han säger också att skämtets utsträckta hand viker för lögnens ursinne, och med den humorns hopp om en gemensam sanning. Toleransen slits sönder av de renläriga. Sanningen blir en funktion av extremism – ju mer fanatisk, desto mer sann. Mänsklig närhet byts ut mot multikulturell fäbless för det exotiska, och ju mer främmande desto mer fascinerande.
När identitetspolitiken blir sanning
Sanningen, hävdar Saad, sitter alltså trångt. Men trångt kan bli trängre, och han illustrerar från holländska parlamentet, där Geert Wilders ställdes inför rätta efter att ha kritiserat islam och dess ökade inflytande i samhället. Om Wilders kan man tycka vad man vill, men det är inte så intressant. Vår syn på yttrandefrihet handlar uteslutande om hur vi ser på den i händerna på dem vars åsikter vi inte delar.
Wilders påkallade expertvittnen till stöd för sin kritik, och åklagarmyndigheten i Amsterdam gav följande svar: ”Det är irrelevant vare sig Wilders vittnen kan påvisa att Wilders observationer är korrekta eller ej. Det enda av relevans är att hans observationer är olagliga.”
Identitetspolitiken har blivit vår nya sanning, ungefär som när folk sprang omkring och slog varandra i huvudet med dialektiken i Prag på 1970-talet.
Utlåtandet tål att läsas en gång till. Det spelar ingen roll om Wilders talade sanning eller inte. Han bryter mot lagen oavsett. Hur är det möjligt om det han säger stämmer? För att han bryter mot identitetspolitiken, skulle Saad säga. Identitetspolitiken har blivit vår nya sanning, ungefär som när folk sprang omkring och slog varandra i huvudet med dialektiken i Prag på 1970-talet.
Men om vi istället föreställer oss en person som aldrig bryter mot identitetspolitiken öppnar sig plötsligt oanade möjligheter. Denna person har alltid rätten på sin sida oavsett om han eller hon talar sanning eller ej. Lagen, det är vad jag säger. För den som läst Arthur Koestlers roman Natt klockan tolv på dagen är det här inget nytt. Åklagarmyndigheten i Amsterdam befarar väl att Wilders, om han fick makten, skulle ta lagen i egna händer och meddela att den som inte håller med mig är en brottsling. Fast vad ska Wilders tro, när åklagarmyndigheten själv är ett så dåligt föredöme?