Visst kan man tycka att det är märkligt att Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i praktiken har infört ordförbud. Eller att kulturchefen Linda Beijer i DN Kultur bekräftar att deras policy är att skicka vakter om någon känner sig ”otrygg” på grund av ett ordval i en debatt om språket i äldre litteratur och yttrandefrihet. Det hjälper inte heller att Peter Thörnqvist, som sa N-ordet, själv är halvafrikan och ville berätta hur han blev mobbad som barn. Kulturborgarrådet i Stockholm Torun Boucher (V) hälsar via mejl från hennes pressekreterare Cecilia Nyman att riktlinjerna inte följdes på ett korrekt sätt under det aktuella panelsamtalet. ”Kulturhuset bad om ursäkt för det i ett tidigt skede. Det tycker jag är bra. Under veckan har jag samtalat med representanter från Kulturhuset Stadsteatern och med Barakat Ghebrehawariat och arbetet med att säkerställa att riktlinjerna följs i framtiden är pågående”, skriver Torun Boucher.
Varken moderatorn Stina Oscarson eller hans motdebattör (undertecknad) eller Peter Thörnqvist var inbjudna på mötet.
Hur går kulturborgarrådets agerande ihop med principen om armlängds avstånd?
På den frågan svarar hon med något som hennes pressekreterare beskriver som ett förtydligande:
”Med riktlinjer menar vi hur den här typen av event bemannas och genomförs.”
Kulturhuset Stadsteaterns presschef Sofia Cherif skickar en skriftlig kommentar på fredagseftermiddagen: ”Våra rutiner är att alltid ha en ansvarig producent i rummet under hela samtalet, nu har rutinerna förtydligats med att det även gäller under specialprogram som exempelvis Kulturnatten.” Hon förnekar samtidigt att de har utfärdat ordförbud: ”Vi har inte riktlinjer gällande ordval”, mejlar hon. Det är dock svårt att få det att gå ihop med kulturchefen Linda Beijers tidigare uttalande till DN där man beklagar att de som arrangör inte markerade eller avbröt samtalet. Nu har man sett till att det alltid finns någon övervakare närvarande som kan gripa in. ”Det var en miss. Vi ska erbjuda och skapa trygga rum”, sade kulturchefen Linda Beijer då.
Språkaktivisternas många tabuord
Kulturhuset Stadsteatern har faktiskt uppbackning av det tyngsta språketablissemanget för strikta riktlinjer om ordval. Det framgår i Språkrådets chef Lena Lind Palickis nya bok Inkluderande språk – att välja sina ord (Natur & Kultur, 2024). ”Vissa ord är helt tabu”, hävdar hon och fortsätter: ”Det tydligare exemplet vi har i svenskan idag är n-ordet, men även andra ord som z-ordet och i-ordet används ibland … Få uttalar n-ordet i sin helhet och den som gör det riskerar att möta kraftiga protester. Det är förstås med all rätt”.
Hon skriver att ansvaret för att använda språket inkluderande och respektfullt vilar på oss alla.
Palicki ställer sig inte heller förbehållslöst på aktivisternas sida. Vid ett tillfälle skriver hon till exempel att det inte är särskilt inkluderande att slå ner på andras språkbruk, även om avsikterna är goda.
Palickis bok, liksom debatterna, präglas av en chockerande övertro på språkets kraft att förändra verkligheten.
Palicki medger också att det inte finns någon forskning som stöder att rasism minskar för att vissa ord undviks i alla sammanhang. Men samtidigt pekar hon på att det finns en stark uppfattning om att så är fallet. Ja men då så.
Jag håller självklart med henne om att man inte ska använda rasistiskt språkbruk som N-ordet till människor. Finns det då inga sammanhang där det kan finnas anledning att läsa ut N-ordet? ”Det kan inte vara min sak som privilegierad vit att avgöra det”, menar Språkrådets chef.
Det märks att Lena Lind Palicki tidigare forskade om feministisk språkplanering. ”Den som arbetar för att förändra språket i syfte att påverka samhällsnormer kallas ibland språkaktivist”, skriver Palicki. ”Språkaktivism handlar om att aktivt och medvetet försöka förändra samhället genom språket … Genom att handla annorlunda, alltså genom att använda språket på ett annat sätt, kan man också förändra samhället.”
Vid det här laget sprider sig en viss trötthet hos läsaren. Jag inledde samtalet på Kulturhuset med att klaga på att alla de här kulturdebatterna, från Tintingate 2012 och framåt, har varit meningslösa symbolstrider som stjäl uppmärksamhet från verkliga problem. Och nu är jag indragen i ännu en.
Palickis bok, liksom debatterna, präglas av en chockerande övertro på språkets kraft att förändra verkligheten. Det desinficerade bokstavslingot är svårbegripligt, fult och dumt, eftersom förbuden tenderar att skapa en lust att ta reda på vad de förbjudna orden står för, alternativt skrika dem högt (en titt på sociala mediers kommentarsfält bekräftar sistnämnda). Jag visste inte ens vad I-ordet var innan jag läste Palickis bok. (Indier? Det är väl inte synd om indier. I-landsproblem? Nä, just det: indian!) Undvik för all del stötande ord i ny text, men redigera inte om historien.
Men en stor del av etablissemanget håller med språkaktivisterna. Det är talande att ingen politiker från Stockholms stad reagerat till stöd för yttrandefriheten. Bostads- och fastighetsborgarrådet Clara Lindblom (V) kommenterade däremot direkt på Barakat Ghebrehawariats Instagram att hon var fly förbannad över vad Barakat ”utsatts” för på stadens arrangemang. ”Vi behöver säkerställa att detta inte sker igen”.
Nå, nu har jag hört varningar om hur Tidö-Sverige påminner om 30-talets Nazityskland. Hur går det egentligen ihop med denna språkaktivism från myndigheter som är så tydligt präglad av identitetspolitik på vänsterkanten?
Gör Parisa Liljestrand något förutom kanontjatet?
Den nuvarande generaldirektören för Institutet för språk och folkminnen (Isof) Martin Sundin rekryterades under miljöpartisten Alice Bah Kuhnkes tid som kulturminister. Regeringen Kristersson gav 2023 Sundin förlängt förordnande i ytterligare tre år. Därefter fick Lena Lind Palicki jobbet som avdelningschef för Språkrådet.
Tidö-avtalet nämner knappt kulturpolitik. Det slår fast att principen om armlängds avstånd ska upprätthållas. Och så säger det att en svensk kulturkanon ska tas fram. Nu växer misstanken från både högern, vänstern och kulturarbetare att kulturminister Parisa Liljestrand trollar dem allihopa med sina kanonutspel och i övrigt gör … väldigt lite. Det gäller även för hennes portföljområden demokrati och mänskliga rättigheter.
Varför har Kulturhuset Stadsteatern överhuvudtaget en debattscen om man är livrädd för debatter?
Palickis bok ger en förklaring. Där kan man lära sig att N-ordet kan betraktas som ett så kallat noaord – alltså ett ord som är en omskrivning som används i stället för det som är tabu. ”Noaord har använts genom historien för det vi varit rädda för, ofta farliga djur och övernaturliga väsen. Genom att inte nämna dom vid namn har man trott att man undviker att onda krafter ska utlösas. Därför finns ord som gråben för varg, Mickel för räv och den onde för djävulen”. Det är intressant att Palicki själv använder begrepp som är hämtade från religionen, vidskepelse och stamsamhällen, som tabu. Det blir då logiskt att betrakta rummet som ”otryggt” när tabut bryts.
Barakat Ghebrehawariat sa N-ord
Men faktum var att Barakat själv sa ordet, ”negro”, under kvällen, när vi pratade om huruvida tal av Martin Luther King ska få citeras i original. Då verkar kontexten alltså plötsligt spela roll. Peter Thörnqvist däremot hade visserligen ”rätt” färgton på huden men fel åsikt. Alltså bröt Thörnqvist mot tabut.
Men är det inte Kulturhusets uppgift att värna det öppna samhället? Det kan vara värt att titta närmare på den frågan. I sitt mastodontverk Det öppna samhället och dess fiender skriver filosofen Karl Popper om de problem vår civilisation står inför. Dess mål kan sägas vara mänsklighet, klokhet, jämlikhet och frihet, men den befinner sig fortfarande på, så att säga, spädbarnsstadiet. ”Civilisationen har inte återhämtat sig helt från födelsetraumat – övergången från stamsamhället ’det slutna samhället’, som underkastar sig magiska krafter och tabun, till ’det öppna samhället’, där individens kritiska förmåga lösgörs. Detta trauma är en av de faktorer som möjliggjort uppkomsten av reaktionära rörelser som försöker störta civilisationen och återvända till stamsamhället.”
Popper menar att den enda framkomliga vägen är att lämna allt verbalt bråte.
Stamsamhället präglas av debatter om symboler snarare än vilja att lösa verkliga problem, skriver Popper. Hm, låter bekant.
Även det öppna samhället har naturligtvis tabun och umgängesregler – den stora skillnaden består i möjligheten att rationellt reflektera över frågor, inte att auktoritärt tvinga folk till tystnad bara för de anses ha fel ras, klass eller övertygelse: ”Vita privilegier”, som Barakat Ghebrehawariat kallar det i Aftonbladet.
Popper menar att den enda framkomliga vägen är att ”lämna allt verbalt bråte och gripa sig an vår tids praktiska problem med hjälp av de teoretiska metoder som i grunden är gemensamma för alla vetenskaper”. Det är metodiken med försök och misstag, att hitta på hypoteser som kan prövas praktiskt och underkasta dem praktiska test. Detta sker bäst i en miljö av fri, öppen och kritisk debatt. Det mynnade ut i hans tankar om en stegvis utförd samhällelig ingenjörskonst, i motsats till en revolutionär omvandling mot ett utopiskt rent samhälle.
För vem vinner på att Stina Oscarson riskerar att mista framtida jobb som moderator eller på att kulturvärlden blir ännu tystare och räddhågset? Vänta, jag tar tillbaka den frågan. Barakat Ghebrehawariats enmansbolag gjorde 2021 en vinst på över 700 000 kronor, ett imponerade resultat för en talarverksamhet under pandemin. På sin sajt listar han kunder som SVT, Sveriges Radio, Svenska filminstitutet, Försvarsmakten, Kulturrådet och TV4. Affärsmodellen går ut på att bota ängsliga svenska mellanchefer från det han kallar ”teoretisk ångest” genom att lära dem att tala ”inkluderande”. Men rasism och polarisering gör det inget åt. Inte heller verkligheten med gängskjutningar, flyktingströmmar ur Afrika, sjunkande migrantbåtar eller våldsbejakande islamister, men det var väl heller aldrig meningen.