Fame, I wanna live forever! För en generation tv-tittare på 1980-talet var tv-serien Fame om strävande dansare i New York för evigt förknippad med den textraden. Budskapet var att för att bli berömd krävs en jäkla massa svett och träning. Nu skapar utvecklingen inom artificiell intelligens, AI, möjlighet för att vi i framtiden ska kunna se nya säsonger av Fame, och helt utan någon svett eller ansträngning från de idag grånade skådespelarna. Du har säkert redan sett hur AI kan göra konst, poesi och även musik. I veckan slog låten Heart on my sleeve ner som en bomb. Den låter som en ny låt av artisterna Drake och The Weeknd, men är gjord av en AI-bot.
Musiken är kanske inte min kopp te, men den är i mina öron åtminstone inte värre än något som originalartisterna hade kunnat spotta ur sig. Det är inte heller någon piratkopia. Det är ett nytt verk, där det är AI som fattat beslut i den kreativa processen utan att någon människa är inblandad.
AI ger artister möjlighet att bli odödliga och evigt unga, utan att behöva göra som ABBA och bygga en egen arena i London för sina avatarer, där fyra högteknologiska avbilder av bandets 1979-jag sjunger och spelar. Amy Winehouse, Jimi Hendrix och Kurt Cobain är några legender som fått ny musik gjord som den skulle kunnat låta om de inte hade dött när de var 27 år.
Din digitala tvilling är odödlig
Boken The age of AI, som jag skrev om i min söndagskrönika under påskhelgen, spår att vi inom kommande år kommer att kunna skapa AI-tvillingar av oss själva, digitala ”jag” som pratar och beter sig som vi gör.1 Och dessa spöktvillingar kommer att kunna leva vidare när vi själva är döda. Det låter förvisso som en möjlighet för många, kulturkrigaren kan läsa en bok medan AI-tvillingen sprutar ut meme-bilder på katter som slår sig för pannan och retoriska halmgubbar för att kortsluta samhällsdebatten.
Men många inom kreativa yrken funderar nu på om de har någon framtid.
Tidningen Wall Street Journal publicerade nyligen en tragikomisk intervju med illustratören Tomer Hanuka. Han såg hur någon hade låtit en AI göra en samling med 400 digitala samlarbilder kallad Punks by Hanuka som såldes på Open Sea, en digital handelsplattform för så kallad NFT-konst (unika digitala bilder som är försedda med metadata som försäkrar föremålets äkthet, skapare och ägare). Hanuka har ägnat åratal åt att förfina sin konstnärliga stil och bygga sitt kulturella kapital, hans illustrationer pryder omslaget på prestigefyllda publikationer som The New Yorker och det gör att han kan leva ett bekvämt medelklassliv på amerikansk nivå. Men AI-verktyget har skapat konst såsom Hanuka skulle kunna ha gjort den.
”Det är ett direkt hot mot mig och använder min identitet på ett sätt som jag inte kan kontrollera”, säger Hanuka till Wall Street Journal som menar att det i så fall inte längre finns någon mening med att anlita en mänsklig artist.
Då är det klen tröst att handelsplattformen erbjuder användare att lägga till disclaimern ”inspired by” till verken.
Men eftersom AI:s förmåga bygger på att skrapa data från internet så livnär den sig på verk gjord av verkliga människor utan att betala för det. Branschjätten Universal Music Group har redan försökt hindra AI-bolag från att använda deras musikkatalog.
AI avslöjar den okreativa kulturbranschen
Det AI i nuläget är expert på är att göra pastischer. På så sätt drar maskinerna ner brallorna på så kallade kreativa yrken. För hur kreativa är dagens produktioner präglade av post-it-lapps-dramaturgi och målgruppstänkande? Varför skulle inte AI få kunna göra tv-serier, musik och filmer som är förutsägbara och mallade?
I den bästa av världar kan AI ge mänskliga kulturutövare möjlighet att lämna pastischproduktionen, öka de kreativa möjligheterna och frigöra dem från repetitiva arbetsuppgifter – något AI redan gör i filmindustrin. Men en jobbig invändning mot det är att mästare blir man genom övning. För att bryta mot regler på ett intressant sätt måste man lära sig hantverket från grunden, och det lär man sig genom repetition. Vem vill betala för den långa vägen till briljans när det finns AI?
Hur som helst. Om det var kaos när nedladdningstjänster som Napster dök upp vid millennieskiftet är det nog inget mot vad som väntar nu.
Se noter Visa mindre
Noter
- Kissinger, Schmidt och Huttenlocher: The Age of AI, sid 235 (John Murray, 2022)
Ola Wong är Kvartals kulturredaktör, Kina-kännare och författare.