Flera omständigheter gör att coronapandemin troligen kommer att utveckla sig i Afrika på ett sätt som avviker från det vi har sett i Asien och Europa, skriver Staffan Bergström, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet. Han är nyss hemkommen från Tanzania som nyligen hade sina första fall av covid-19.

Mycket tyder på att coronaviruset även kommer att drabba den afrikanska kontinenten. I nuläget är hundratals människor smittade i länder som Egypten, Algeriet och Sydafrika, och människor har redan dött i bland annat Nigeria, Tunisien och Ghana.

Afrikanska länder har generellt mycket svaga hälsosystem och kan räkna med stora svårigheter med att få genomslag för informationskampanjer om prevention av smittspridning och om fundamentala hygienåtgärder.

Kontinenten har även en mycket ung befolkning – i vissa länder är halva befolkningen under 15 år. Det kommer troligen att innebära en betydligt lägre omedelbar infektionsrelaterad dödlighet än i Europa/USA/Asien med sina åldrande befolkningar. Men den mycket unga afrikanska befolkningen riskerar bli extremt utsatt vid ekonomisk recession, i och med budgetåtstramningar i offentliga utgifter med åtföljande matbrist och svältrelaterad dödlighet som tänkbar följd.

Ingen vet hur mycket nu rådande scenario av undernäring och annan multipel barnsjuklighet kommer att förvärra prognosen hos afrikanska barn innan den ekonomiska recessionen slår till.

Tillgången på flytande tvål är extremt begränsad, vilket motverkar råden om sträng handhygien.

I alla åldrar bland de fattiga riskerar mattillgången bli kritisk om marknaderna stänger och undernäringen eskalerar, vilket kan leda till desperata aktioner i jakten att få tag på mat.

En annan kritisk faktor i regionen är vattenhygienen, som riskerar att öka smittspridningen. Tillgången på flytande tvål är extremt begränsad, vilket motverkar råden om sträng handhygien. Ingen vet heller hur ett tropiskt klimat och andra klimatrelaterade omständigheter påverkar spridningen av coronaviroser och sjukdomsförlopp i olika åldrar.

Framför allt på landsbygden och i tätbefolkade förstäder till stora metropoler är den sociala kontexten viktig, där unga och gamla lever tillsammans i trångboddhet, vilket riskerar sprida smittan snabbt.

Epidemier är i regel även en grogrund för konspirationsteorier. De kan komma att utnyttjas av politiska fraktioner som sprider desinformation, vilket kan motverka korrekt informationsspridning. På sikt riskeras därmed den politiska stabiliteten. Förbud mot moskébesök och folksamlingar kan utnyttjas av till exempel Al-Shabaab i Somalia och Boko Haram i Nigeria.

Reseförbud och alltmera stängda nationsgränser

Det vi nu ser av politiska åtgärder är främst mindre kostnadskrävande satsningar på extern prevention (reseförbud, stängda gränser) och intern prevention (stängning av skolor, offentliga samlingsplatser), snarare än dyrare insatser för att stärka hälsosystem, rusta upp intensivvården för att reducera den dödlighetsökning som med säkerhet kommer.

Jag har haft privilegiet att i Etiopien arbeta nära den nuvarande generaldirektören för WHO, dr Tedros Adhanom Ghebreyesus, när han var en erkänt skicklig och hårt arbetande hälsovårdsminister i hemlandet. Han har nyligen understrukit att antalet fall på kontinenten är oerhört svårt att ha en uppfattning om, och han uppmanade nyligen afrikanska länder att vakna upp till det ökande hotet: ”Det bästa rådet för Afrika är att förbereda sig för det värsta och förbereda sig idag,” sade han.

Man fruktar alltså en svår ekonomisk recession mera än själva pandemin.

Hans varningar kom när Nigeria, kontinentens mest folkrika land, hindrade inträde för ankommande från 13 hårt drabbade länder. En mängd andra afrikanska länder har vidtagit liknande åtgärder – särskilt när det gäller resenärer från Europa.

Reseförbud och liknande begränsningar är kontroversiella och har hittills stridit mot WHO:s råd, som har uppmanat länderna att inte tillämpa blinda reserestriktioner på ett sätt som skulle påverka viktig handel negativt. Man fruktar alltså en svår ekonomisk recession mera än själva pandemin. WHO:s representant Dr Mary Stephen har kritiserat vissa afrikanska länder, som ursprungligen screenade passagerare från länder med utbrott, och också placerade resenärer från virusdrabbade länder i karantän.

Att stänga gränserna för att hantera krisen, som vissa länder redan har gjort, är kontroversiellt. Sydafrika har till exempel sagt att man kommer att bygga ett staket på 40 km längs gränsen till Zimbabwe. Även om stängning av gränser bidrar positivt till den sociala distans som rekommenderas av WHO, är frågan hur praktisk en sådan åtgärd kommer att vara för afrikanska länder.

Nationella gränser drogs ju godtyckligt under kolonialtiden och för många samhällen som lever längs dessa gränser finns de endast i teorin. Som vi såg i Västafrika vid ebolautbrottet (där det första fallet registrerades i Guinea före spridningen till Liberia och Sierra Leone) och kolerautbrotten som började i Zimbabwe innan de spridits till Sydafrika, Botswana och Moçambique, kan sjukdomar lätt spridas över dessa väsentligen imaginära nationsgränser.

Strategierna från Europa kan vara förödande för Afrika

Sydafrika kan vara ett ett illustrativt exempel. Landet har ett massivt handelsutbyte med omvärlden och blev tidigt varse den annalkande pandemin. Men Sydafrikas problemfyllda ekonomi klarar svårligen ytterligare belastning, som kan innebära stigande arbetslöshet och en försvagad valuta.

Vi ser uppenbarligen nu bara början på den ekonomiska katastrofen.

I Afrika riskerar miljoner att drabbas av svält om den globala ekonomin går in i en utdragen recession. Efter finanskrisen 2008 var en miljard människor undernärda som direkt följd av lågkonjunkturen. Vi ser uppenbarligen nu bara början på den ekonomiska katastrofen.

Därmed är de viktigaste komponenterna i de rekommenderade folkhälsoåtgärderna – att undvika beröring med ”social distansering” och hygien – extremt svåra att genomföra effektivt i stora delar av Afrika. Nettoeffekten av åtgärder som syftar till att upprätthålla sådan distansering kan därför vara att förhindra att människor arbetar, utan att faktiskt uppnå det avstånd till arbetskamrater med flera som skulle kunna bromsa virusets spridning.

Kostnaden för en armbågshälsning är låg, men kostnaderna för att stänga en skola är enorma.

Har Afrika ett försprång?

Epidemiologer antyder att sjukdomens utveckling följer en definierbar kurva och att de länder som har haft bäst framgång med att hantera utbrottet är de som stoppar det tidigt. De länder som har gjort det bästa jobbet med att hantera utbrottet ligger inte i Europa eller Nordamerika. De ligger i Asien. Hong Kong, Taiwan, Singapore och Sydkorea har gett världen en mall.

De enskilda åtgärder som experter rekommenderar att vi alla vidtar – tvätta händer, utöva social distans, undvika sjuka människor – kan verka små, men det är ett faktum att de kumulativt förändrar banan för sjukdomen i länder där de genomförs.

Epidemiologer varnar likaledes för att den största risken för länder inte bara är att individer blir sjuka, utan att så många människor kommer att bli sjuka på samma gång att även de bästa sjukhusen kommer att tvingas kämpa för att klara uppgiften. Det här är vad som händer i Italien. Det finns anledning att anta att detta fenomen med åldersrelaterad förhöjd dödlighet gäller generellt, speciellt i samband med annan allvarlig sjuklighet som är vanlig i Afrika (hjärtmuskelinflammation, tuberkulos och liknande).

Detta antyder att även om Afrikas unga befolkning överlever det värsta av pandemin, kan de överlevande överföra sjukdomen till sina äldre och de miljoner på kontinenten som lever med hiv/aids. 

Sydafrika tidigt ute och andra länder följer utvecklingen

I Sydafrika måste människor ta sig till arbetet i trängseln inom den kollektiva trafiken på väg till lågt betalda jobb, som ofta bara hjälper dem att leva ur hand i mun, medan mera välmående klasser rapporteras ha tömt stora kedjebutiker för att lagra så mycket mat och toalettpapper som de kan.

Massarbetslöshet betyder massfattigdom och svält.

Arbetslösheten i Sydafrika var nästan 30 procent redan under det fjärde kvartalet 2019. Sydafrikanska små och medelstora företag är redan sårbara. Deras anställda har oftast inga besparingar. Massarbetslöshet betyder massfattigdom och svält.

När coronaviruset har kommit in över den afrikanska kontinenten i stor skala måste länderna vara mer förberedda för större åtgärder för att kontrollera smittspridningen, särskilt om den följer ett årstidsmönster. Till exempel brukar maximiförekomsten av influensa i Sydafrika infalla under vintersäsongen mellan april och juli. Många andra afrikanska länder upplever dessa toppar under den kalla regnperioden. Detta kan innebära att beredskapen i de flesta afrikanska länder snart kan testas när dessa säsonger kommer, särskilt eftersom många fler länder bekräftar importerade fall till kontinenten.

Bland de olika miljöfaktorer som påverkar överlevnaden och spridningen av luftvägsinfektioner spelar alltså lufttemperatur troligen en avgörande roll. Kallt väder gör andningsorganen känsliga för infektioner. Det är därför människor tenderar att drabbas av luftvägsinfektioner under kalla vintermånader. Andra medlemmar i coronavirus-familjen har visat en viss grad av känslighet för vädermönster. Till exempel var fall av svårt akut andningssyndrom (SARS) tio gånger högre vid lägre temperaturer än högre. 

Abuja-deklarationen från 2001, som kräver att varje land ska avsätta minst 15 procent av sin nationella budget för hälso- och sjukvård, samlar fortfarande damm på hälsomyndigheternas kontor. I Afrika är detta liktydigt med svaga ekonomier och vacklande hälsosystem. Båda ger anledning till stor oro.