Aborträtten hotas även från vänster

I engelskspråkiga medier har det debatterats att politiker och representanter för offentliga institutioner upplever rädsla för att säga fel saker kring ordet kvinna. Ett exempel är när den senaste domaren nominerad till Högsta domstolen i USA, Ketanji Brown Jackson, under utfrågningen i senaten inför utnämningen till HD, fick frågan om hon kunde definiera ordet ”kvinna” och snabbt svarade att det kunde hon inte: ”Jag är inte biolog”.

Om ordet kvinna har tömts på innehåll kan vi heller inte argumentera för de särskilda rättigheter kvinnor åtnjuter i egenskap av deras reproduktiva förmåga.

Vad Browns rädsla grundade sig på förklaras i artikeln Why the word ”woman” is tying people in knots, i tidskriften The Economist.¹ Den beskriver hur ett växande antal institutioner och organisationer i såväl USA som i Storbritannien allt oftare väjer för ordet kvinna. Sjukhus har instruerats att säga ”födande personer”, i senaten har hörts ”menstruerande personer” och på ett omslag till den prestigefyllda medicinska tidskriften Lancet stod det: ”kroppar med vagina”. Ett annat exempel är när USA:s Civil Liberties Union ersatte ordet kvinna med ”människor” när de citerade Ruth Bader Ginsburgs (egna) tal om kvinnors rätt till abort, för att hedra henne. Något de i efterhand fick be om ursäkt för.

Enligt The Economist kan utvecklingen förklaras utifrån en medkänsla för att inkludera transpersoner, men också för att många institutioner idag hyser en rädsla inför att dra till sig ”nätmobbars vrede om de skulle anses ha brutit mot en rad snabbt föränderliga tabun om kön som knappast existerade för fem år sedan, och som utanför några få sällsynta kretsar fortfarande inte gör det”. Författaren J.K. Rowling är ett känt exempel på någon som hatats och mottagit dödshot efter att hon kritiserat uttrycket ”personer som menstruerar”. 

HD:s domslut kan utifrån denna debatt förstås som att det var konservativa domare som upphävde aborträtten, men att detta möjliggjordes för att många i det lägret som man trodde försvarade kvinnors rättigheter  inte längre erkänner – eller vågar erkänna – att de biologiska skillnaderna finns. Om ordet kvinna har tömts på innehåll kan vi heller inte argumentera för de särskilda rättigheter kvinnor åtnjuter i egenskap av deras reproduktiva förmåga. Hur ska kvinnor kunna kämpa för sina rättigheter om det inte finns en grupp att referera till? 

Endast kvinnor föder barn eller genomgår abort

Att ”avköna” och lyfta bort ordet kvinna från debatten om abort innebär att vi inte längre talar klarspråk och att den strukturella förståelsen för ämnet försvinner. Detta är problematiskt eftersom det inte är personer generellt som blir och är gravida och som kan genomgå abort eller graviditet och föda barn. Det är kvinnor. Därför är det viktigt att kunna se på vård som handlar om reproduktiv hälsa och rättigheter utifrån gruppnivå. 

Synsättet innebär en förändring av samhällets förståelse av vad kön är, från att handla om biologiska kroppar och funktioner, inklusive reproduktiva funktioner som är avgörande för kvinnors rättigheter, till att enbart handla om självidentifikation, en känsla. Utgångspunkten att alla människor har en könsidentitet medför krav på att könsneutralt språk ska användas –  transinkludering. I praktiken har det visat sig att det är just könskategorin kvinna som ska omdefinieras. The Economist konstaterar, liksom många feminister ofta påtalar, att motsvarande vokabulär för män som ”testikel-bärare” eller ”ejakulatörer”, inte brukas.

RFSU är inte neutrala experter

Den nya könsideologin har även format sig i Sverige och anammats av många myndigheter och även blivit vägledande inom olika vårdverksamheter. Liksom i USA och England tar den sig också uttryck i ett motstånd mot att använda ordet kvinna.

I artikeln ”Risker med avkönat vård i förlossningsvården”, i Kvartal, skriver Lena Milton, som forskar om barnmorskornas historia, att tanken med det könsneutrala språkbruket är välmenande och inkluderande.² Men hon visar att formuleringar som ”graviditetsbärare”, ”ammande person” eller ”cervix” (livmodershals på latin), innebär ett osynliggörande av kön och leder till avhumanisering och oklarheter som kan få livsavgörande betydelse för kvinnors och barns villkor inom vården.

Självklart måste vi vara lyhörda inför människor som biologiskt sett är, men inte identifierar sig som kvinnor. På individnivå måste alla patienter bemötas med respekt. Men artikeln är en viktig påminnelse om vilka konsekvenser relativiseringen av kön kan få i praktiken.

Narrativet om ett inkluderande språk har även varit tydlig i debatten om kvinnors rätt till fri och säker abort. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) har till exempel tillsammans med professionen verksam inom kvinnovård under våren gemensamt drivit att abort enklare ska kunna genomföras i hemmet. I debatten, som förts på DN och på SVT:s Aktuellt,³ där RFSU:s förbundsordförande även företrädde professionen, blev det tydligt att abort plötsligt handlar om ”den som utför abort”, ”gravid person”, eller ”alla som bär en graviditet”. Inte om kvinnor.

Ett annat exempel på den nya könsideologin är regeringens förslag om ny könstillhörighetslag.

RFSU, har länge drivit rätten till god och säker abortvård. Det har också sedan lång tid funnits ett samarbete mellan organisationen och professionen. Dock visar den senaste utvecklingen det problematiska med att en intresseorganisation med en egen sexualpolitisk agenda, görs till uttolkare för frågan.

RFSU är en engagerad förespråkare av den nya könsideologin där kön ses som ett spektrum och där bara personen själv vet sitt kön. Därmed har organisationen tydligt en annan och parallell agenda; den vill avköna all vård, inklusive aborträtten – vilket inte gynnar kvinnors rätt till god och säker abortvård. RFSU:s sexualpolitiska agenda bygger på en ideologi och en önskan om hur samhället borde vara, inte på den realitet att det till 100 procent är kvinnor som är gravida, som föder barn, och som riskerar att bli sjuka eller att dö under en graviditet eller förlossning. Därför kan vi inte avköna aborträtten. 

Ett annat exempel på den nya könsideologin är regeringens förslag om ny könstillhörighetslag. Med förslaget införs begreppet ”juridiskt kön”, som syftar på den egna upplevelsen av kön, och som i praktiken innebär att personnumret kan ändras. Regeringen föreslår att åldersgränsen för att ändra juridiskt kön sänks från dagens 18 till 16 år.⁴

Feministernas kritik mot det könsneutrala språket

Vissa ser den nya könsideologin som en progressiv utveckling. Men tron att kön är en inneboende essens som är viktigare än en persons biologiska kön är inte vetenskapligt belagd. Få ifrågasätter offentligt påståendet att alla har en inre könsidentitet, men många läkare, psykologer och feminister har ett kritiskt förhållningssätt till könsideolgin.

Feministernas kritik till det könsneutrala språket grundar sig också på att den diskriminering som kvinnor utsätts för, ofta är kopplad till kvinnors roll i reproduktionen. Det är med hänvisning till att kvinnor kan föda barn som löner hålls nere, anställningar avslutas och positioner fördelas.

Några få, men starka intresseorganisationers bild av sexuell och reproduktiv hälsa- och rättigheter (SRHR) och hbtqi-frågor, med transsexuellas rättigheter i fokus, har fått tolkningsföreträde även i Sverige. Införandet av den nya könsideologin har skett utan större debatt. En så viktig politisk fråga om kön har blivit en icke-fråga och vedertagen politik.