Så kan de etablerade partierna bli vinnare igen

yckarkonsten bröt det som i praktiken hade varit ett kyrkligt monopol på det skrivna ordet. Böcker blev tillgängliga för stora grupper. Idéer, kritik och kunskaper kunde spridas mycket snabbare och bortom prästerskapets kontroll. Det fick en dramatisk effekt. I sin förlängning möjliggjorde denna tekniska revolution att stora delar av Europa bröt med den katolska kyrkan. En mängd olika trosinriktningar skapade det som vi i dag lite slarvigt benämner protestantismen. Detta bidrog i sin tur till det trettioåriga kriget som förödde stora delar av Europa på 1600-talet.

Att dra paralleller från denna tid till dagens mediala revolution och dess möjliga följder kan kännas halsbrytande och alarmistiskt. Men att tro att efterkrigstidens påtagliga politiska stabilitet ska fortsätta som förr är kanske ännu mer orimligt.

Stabilitetens era

Förutsättningarna för politisk stabilitet i västvärlden var anmärkningsvärt goda efter andra världskriget. Avstampet för den nya tiden kan symboliseras med portalparagrafen i FN:s stadga från 1945. ”Vi, de förenande nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”. Och det gick överraskande bra. Tillväxten under 1950- och 60-talet möjliggjorde ett ökat välstånd och ett pärlband av sociala reformer. Oljeprischockerna under 1970-talet ledde i många länder till ekonomiska och politiska kriser. De etablerade partierna tog sig dock igenom denna period intakta. För de flesta väntade ytterligare en lång tillväxtperiod under 1980- och 90-talet.

De etablerade politiska partierna kunde gå till val på populära reformer, genomföra dem i regeringsställning och skörda frukterna i kommande val. Reformtakten vreds ned rejält efter 1970-talet, men någon tillbakagång av stora mått var det inte frågan om.

Självklart tröttnade människor på sittande regeringar även under denna tid. De flesta politiska partier i västvärlden som fick en tung roll efter andra världskriget hade den fortfarande i besittning under slutet av 1900-talet. Sedan dess har mycket ändrats.

Den ekonomiska krisen efter 2007 bidrog självklart till de politiska utmaningarna. Men det västeuropeiska politiska systemet hade överlevt nedgångsperioden under 1970-talet. Recessionen i kombination med det nya mediala landskapet blev dock en dödlig cocktail för flera etablerade partier. I land efter land har partisystemet fragmentiserats. Antalet partier i parlamenten har på flera håll i det närmaste fördubblats. De tidigare stora partierna är inte längre i närheten av att få egen majoritet. Deras fortsatta regeringsinnehav bygger istället på komplicerade förhandlingar med andra partier. Resultatet är betydligt mer instabilt. Det politiska resultatet av dessa överenskommelser ligger ofta långt bort från det som väljarna hade trott och hoppats på.

Men det är inte bara politiken som slutat vara stabil. Medielandskapet har ändrats på ett minst lika dramatiskt sätt. I Sverige fick de allra flesta tidigare sina nyheter från public service och en eller möjligtvis två dagstidningar. Lojalt prenumererade människor i årtionde efter årtionde på sina dagstidningar. Det var genom denna världen betraktades. Journalister gick från att vara murvlar till att bli den tredje statsmakten.

Ett nytt medielandskap

Medierna skapade tillsammans med de politiska partierna efterkrigstidens politiska universum. De satte tillsammans upp gränserna för vad som var politiskt gångbart att tycka och vilja. Detta universum skapades som en reaktion på andra världskrigets fasor. Att sätta upp tydliga gränser till nazism, fascism och kommunism var en självklarhet för både de dominerande partierna och för medierna. Vänstervågen på 1970-talet kom och gick utan mer än skvalp på ytan i det politiska systemet eller för medierna.

Dagens utmaningar för både partier och medier hänger ihop. Under lång tid var det nästan lika svårt att vara en uppstickare i mediebranschen, som att etablera ett nytt parti som kom in i parlamentet. Med ny teknik och med plattformar som triggas av engagemang och konflikt har trösklarna för att nå framgång slipats ned till nästan ingenting. Det går att skapa sociala rörelser på nolltid. Rörelser som dessutom snabbt kan bli politiskt tunga spelare.

Förändringen är antagligen lika stor som den som följde på införandet av Gutenbergs tryckpress. Återigen har gränserna för vad som är politiskt gångbart, eller vad som är sanning och vad som är lögn, blivit utsuddade.

Det politiska konvulsionerna efter svenska riksdagsvalet 2018 behöver ses i ljuset av denna utveckling. Att alliansen sprack i två delar handlar om att borgerligheten hamnat i ett nytt politiskt kraftfält. Att vara liberalkonservativ, vilket Moderaterna hävdar att de är, var inte så svårt under decennierna efter andra världskriget. De otrevligare delarna av det konservativa arvet var bortdefinierade från den tidens politiska universum. Kvar fanns det gemytliga och ganska harmlösa – som kyrkbröllop och rätt till ett utedass i skärgården.

Det går inte att drömma sig tillbaka till efterkrigstidens politiska konfliktlinjer.

I dagens politiska verklighet finns inte längre denna rågång kvar. Att hänvisa till Gösta Bohmans liberalkonservatism ger inte någon vägledning till hur man ser på dagens mest brännande frågor. Den politiska högern har i land efter land radikaliserats och rört sig bort från efterkrigstidens konsensusuppfattningar. Det är inte genom att blicka bakåt som Moderaterna kommer finna sin själ, utan genom att förhålla sig till denna världsomspännande politiska förändring.

Att vara liberal däremot. Det har gått från att befinna sig i mellanmjölkens land till att bli ett stridsrop.

Det går inte att drömma sig tillbaka till efterkrigstidens politiska konfliktlinjer. En återgång till dessa har setts som en trollformel, framförallt inom vänstern. Bilden har varit att om Socialdemokraterna bara ser till att vi får en klassisk vänster-högerdebatt med fördelningspolitiska förtecken skulle allt återgå till det gamla – en värld där Moderaterna stod för skattesänkningar och Socialdemokraterna för välfärdsförbättringar. Det var en konflikt som båda tjänade på och som gjorde andra partier nästan irrelevanta. Dagens högerspöke bjuder på ett annat motstånd. Det är den debatten som behöver tas. Inte den som Socialdemokraterna drömmer sig tillbaka till.

Dagens regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet bör inte ses som en tillfällig lösning på en lika tillfällig politisk låsning, utan som ett utryck för nya politiska konflikter. Att navigera i detta nya landskap kommer att vara en utmaning för alla partier.

Politiskt aktiva kommer att behöva tänka om på ett flertal olika områden. Jag vill peka på aspekter som är viktiga för att klara sig i den nya terrängen: en ny sorts regeringsbildning, nya konfliktlinjer och vildare proteststormar.

Tidigare har det funnits ett eller två partier som tagit ett helhetsansvar för regeringens politik. Mindre partier har haft en eller annan fråga som de brunnit för, och genom att göra lite eftergifter på detta område har stödet från partiet vunnits. I de mer fragmentiserade partisystemen, där de stora partierna har minskat kraftigt i storlek, blir förhandlingarna efter valet lika viktiga som partiernas löften innan valet. Fler partier behöver ta ansvar för det samlade resultatet.

Det svenska januariavtalets största svaghet är just detta. De mindre partierna har varit så angelägna om att kunna visa tydliga segrar att det har gått ut över helheten. När nästa val närmar sig riskerar de fyra samarbetspartierna – S, C, L och MP – vara fullt upptagna med att sjösätta komplicerade och impopulära reformer. De resurser som regeringar vanligtvis har för att göra populära utspel när valet närmar sig, är redan utlovade till kända förslag. Det riskerar att straffa alla inblandade partier.

Det är begripligt att det blev så. Att lämna alliansen var ett stort steg. Men om förhandlingarna för att hitta majoriteter efter valet fokuserar för mycket på kortsiktiga vinster kommer regeringarna bli bräckliga och ha svårt att bli återvalda.

Nya konfliktlinjer

Konfliktlinjerna ser inte heller ut som tidigare. De etablerade politiska partierna kommer att behöva förhålla sig till åsikter och förslag som tidigare definierades som politiskt omöjliga. Att stå upp för det man ser som en självklarhet, är ofta en politisk utmaning. Man har helt enkelt inte behövt träna på argumentationen. När jag arbetade på LO under Fredrik Reinfeldts första tid som partiledare var det tydligt att ledande moderater var bättre på att argumentera för arbetsrätten än vad vi var på LO. De hade behövt träna inför alla interna överläggningar. Att stå upp för viktiga principer kräver en genomtänkt argumentationslinje. Det räcker inte längre att hävda att detta är en helig princip.

De politiska partierna behöver också in i gränslandet till de heliga principerna. Diskussionen om svenskarna i IS-lägret borde vara en väckarklocka. Frågor om barns skuld för föräldrars brott och medborgarskapets värde fick yrvakna och moraliskt tveksamma svar. Moraliska principer av arten ”barn inte ska straffas för vad deras föräldrar gjort” står plötsligt inte oemotsagda. Att svenska barn ska tas om hand, kosta vad det kosta vill, har varit en självklarhet i både vård- och funktionshinderspolitik. Nu har det plötsligen ifrågasatts för just denna grupp. Den vanliga instinkten att tro gott om alla svenskar som hamnat i fängelser utomlands har plötsligen bytts till en inställning där anhöriga ihärdigt måste argumentera för att barn i förskoleåldern är offer, och inte förövare.

Slutligen, politiska initiativ väcker alltid protester. De som inte gillar det nya mobiliserar mot förslagen, medan den tysta majoriteten är just tyst. I det nya medielandskapet är det mycket lättare för en liten grupp att piska upp opinionsstormar. Det kritiker kunde häva ur sig i byggboden eller på herrmiddagen på Östermalm publiceras nu på partiledarnas instagramkonton och twitter. Både media och politiker jagas på ett helt annat sätt av aggressiva kritiker, som plötsligt har en plattform där de uppmärksammas.

Efter januariavtalet möttes Centerpartiet av en flodvåg av angrepp i sociala medier. Att hålla huvudet kallt i denna typ av situationer är inte lätt. Det som skapar framgång i goda tider är att vara autentisk och öppen för synpunkter och frågor. Men detta vänds till en belastning när kritiken kommer. De ständiga angreppen biter och går innanför skinnet på den som drabbas. Hur man ska göra för att nätets lynchmobb inte ska förstöra ett öppet och demokratiskt samtal har jag inget svar på. Men någon form av skyddsvallar behöver byggas. Nätet har blivit en arena för beteenden som inte skulle ses som acceptabla i andra sammanhang.

Ta den rätta striden

Den katolska kyrkan drömde sig säkert tillbaka till tiden före tryckpressens införande. Det är begripligt. Deras värld blev utmanad. Men katolicismen gick inte under. De klarade att anpassa sig till det nya.

Vårt nya medielandskap kommer inte förändras av att Facebook ändrar i några algoritmer. Det är här för att stanna. I detta läge är det kanske ännu viktigare att ställa sig frågan om vad som är värt att slåss för. Efterkrigstidens politiska universum var på många sätt ett trevligt ställe. Nu är det borta och striden kommer stå om det som under en lång tid har varit politiska självklarheter. Att orka ta denna konflikt och att göra det på rätt sätt kommer att bli avgörande för hur vårt framtida politiska universum utformar sig.