Svensk politik har gått i baklås, och ingen vet hur landet ska styras efter valet. Samtidigt ökar misstroendet mot partiväsendet – på goda grunder. Det är nu upp till väljarna att ställa frågor som bringar ordning i situationen, konstaterar Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet (S). 

Sverige har sedan lång tid tillbaka skördat sina lagrar som en rationell, framstegsvänlig och tämligen centralstyrd stat. Men nu är det stökigt i kontrollrummet. Den gamla ordningen för hur landet ska styras är över. Det gamla maktpartiet Socialdemokraterna upplever stadig nedgång och det möjligen nya maktpartiet Sverigedemokraterna upplever stadig uppgång. Hur ska det bli? Vilka ska bestämma? Och vad kan vi göra åt saken?

Vi vacklar inte på ruinens brant och vi är ingen korrupt bananrepublik. Men oförmågan att på allvar ta itu med tunga samhällsproblem inom utbildningen, invandringen och på arbets- och bostadsmarknaderna är allvarlig.

Politiken har fler dimensioner i ett land som Sverige, där medborgarna i flera avgörande frågor har lagt sitt öde i politikens händer. Stora delar av sparandet för sjukdom, föräldraskap, arbetslöshet och ålderdom sker i offentlig regi. Utbildning, sjukvård och barn- och äldreomsorg är offentligt finansierat i allt väsentligt.  Även järnvägar, vägar, fotbollsplaner, flygplatser, kollektivtrafik, sophämtning och sol- och vindkraft är exempel på verksamheter i stora behov av subventioner från skattebetalarna för att kunna fungera.

Det skapar ytterligare problem när politiken går i baklås i ett land som vårt. Jag ska inte larma och stå i. Vi vacklar inte på ruinens brant och vi är ingen korrupt bananrepublik. Men oförmågan att på allvar ta itu med tunga samhällsproblem inom utbildningen, invandringen och på arbets- och bostadsmarknaderna är allvarlig. Misstroendekulturen har vuxit till sig under den gångna mandatperioden. Enligt Novus mätning för augusti 2018 har samtliga partiledare betydligt lägre förtroendesiffror nu än vad som gällde under den förra mandatperioden. Endast för en partiledare – Ulf Kristersson (M) – är det något fler som har förtroende än som inte har förtroende. För alla övriga är de negativa omdömena i flertal jämfört med de positiva.

Kristersson leder ligan på 35 procent. Han skuggas av Annie Lööf på 33 procent och Stefan Löfven kniper tredjeplatsen med sina 31 procent. Jimmie Åkesson (SD) och Jonas Sjöstedt (V) delar fjärdeplatsen på 29 procent. Och så vidare. Stackars Isabella Lövin (MP) ligger sist med 12 procents förtroende. Förtroendemiljön är dessutom väldigt polariserad. Jimmie Åkesson vinner i stor stil både deltävlingen “Mycket stort förtroende” (13 procent) och “Mycket litet förtroende” (49 procent).

Partierna har inte övertygat i väljarnas viktigaste frågor: Våldsamma svängningar i invandringspolitikens retorik, oförmåga att göra något åt skjutningar och tiggeri, symbolpolitiska utspel och låtsasmajoriteter i riksdagen har bidragit till misstroende mot och försvagning av partiväsendet.

Det finns kort sagt starka skäl att försöka dyrka upp baklåset i politik och förvaltning.

Mot ett polariserat parlament

I det längre perspektivet påverkar vi samhällsutvecklingen som medborgare. Här talar vi om ofta ganska långsamma värderingsförskjutningar och om våra grader av tillit till makten. I rollen som väljare agerar medborgaren mer direkt och här och nu. Betydande flockar av väljare som raskt flyttar sig från ett och till ett annat parti – nytt eller gammalt – skakar raskt om i de dagspolitiska förutsättningarna. 

Blocken är numera papperskulisser och speglar inte alls det realpolitiska läget.

I det nu inledda riksdagsvalet (förtidsröstningen startade 22 augusti) talar allt för att väljarna kommer att ge riksdagspolitikerna ett mycket polariserat parlament. Såsom vår parlamentarism fungerar och såsom mandaten i riksdagen fördelas (ungefär som dagens opinionsmätning; ge och ta några mandat fram och tillbaka och hit och dit) är villkoren för hugade regeringsbildare ganska tuffa.

Antingen bildar man en regering vars invandringspolitik accepteras av Sverigedemokraterna. Eller så bildar man en regering vars politik accepteras av Vänsterpartiet. Mycket annat finns inte att välja på i dagens polariserade riksdag. Inget av de gamla blocken kommer att vara i närheten av att kunna bilda majoritetsregeringar. Vilket är sunt. Blocken är numera papperskulisser och speglar inte alls det realpolitiska läget. Det tycks också bli så att de partier som kommer att vara gladast när rösterna är räknade är de partier – V och SD – som vi redan nu vet inte kommer att sitta i regeringen. De flesta av de övriga partierna, där nu alla förefaller kravla sig över fyraprocentsspärren till riksdagen, kommer att behöva hantera besvikelsens frustrationer, samtidigt som de ska visa mognad och ansvar för landet och riksdagen i en besvärlig situation.

Frågor om ”vem som tar vem i politiken” avfärdas i somliga kretsar med fnysningar om ”politiskt spel”; det vill säga en lågt stående syssla i politiken som inte bör ägnas någon överdriven uppmärksamhet. Fnysarna har fel.

Ansvaret för landet och för den parlamentariska demokratin betyder inte att partierna behöver försöka forcera fram regeringsbildningen. Tvärtom; flera anständiga demokratier i vår omvärld tar från och till god tid på sig för att förhandla saker och ting i botten. Det är inte hela världen med en expeditionsministär under några månader. Nästa regering kommer hur som helst sannolikt att bli bräcklig på det ena eller andra sättet. Antingen bräcklig i betydelsen enpartiregering. Eller bräcklig i betydelsen irrelevant koalition som inte kommer att kunna ta sig an annat än symbolpolitiska frågor.

Sverigedemokraterna är antagligen ett av de partier som kommer att få utstå de hårdaste mognadstesterna efter valet den 9 september. Testet för SD handlar om något av ett vägval mellan lite grått ansvarstänk och lite mer spektakulärt rabaldertänk. Hur de än gör kommer de att kritiseras hårt.

Frågor om ”vem som tar vem i politiken” avfärdas i somliga kretsar med fnysningar om ”politiskt spel”; det vill säga en lågt stående syssla i politiken som inte bör ägnas någon överdriven uppmärksamhet. Fnysarna har fel. Politik handlar i grunden om vem som tar vem. Idéer och förslag kan vem som helst ha. Politikernas särart i tillvaron är just uppdraget att skapa rationella majoriteter för den ena eller andra idéen och reformen. Partier som visar svalt eller inget intresse för låsöppnande attityder och reformer utgör faktiskt vitala delar av problemet.

Därför är det tacknämligt om de väljare som – oavsett övriga preferenser om parti och sådant – gärna vill uppmuntra parlamentariskt ansvarstagande och låsöppnande trycker på för en sådan utveckling genom att i sina kontakter med partier och politiker särskilt lyfta frågor av ungefär det slag som i denna korta lista:

1. Har ni en klar kandidat till uppdraget som talman i riksdagen?

Talmannen kommer att ha en nyckelroll som problem- och konfliktlösare i ett oklart parlament.

2. Vill ni att Sverige inför nyval – med rullande mandatperioder – i stället för dagens extraval med fasta mandatperioder?

Små minoritetsregeringar lär snarare bli regel än undantag. För att inte politiken ska riskera att förlamas efter ett par år in i mandatperioden, behövs ett nyvalsinstitut i grundlagen som gör det realistiskt att utlysa, och att vilja vinna, ett nyval även mot slutet av mandatperioden.

3. Har ni en intern lista på reformer eller utredningar som en ny regering absolut måste ta sig an?

4. Har ni en intern lista på frågor eller områden där ni kan tänka er att kompromissa rejält?

5. Har ni arbetat er fram till en intern lista över mest lämpliga regeringskonstellationer?

Partier som är förberedda på det parlamentariska hantverket kan på goda grunder antas göra ett bättre jobb och ställa till med mindre kaos och elände.

6. Anser ni att samtliga av riksdagens partier ska omfattas av ett och samma regelverk för deltagande i utredningar och kommittéer och vid val av presidier i riksdagens utskott och övriga organ?

En ren hygienfråga. Martyrskapets och särlösningarnas tid är över.

Som sagt; jag vill inte larma och stå i. Men den tilltagande polariseringen i svensk inrikespolitik är oroande. Politik är ingen vilken bransch som helst som mest angår de som verkar i den. Politiken i Sverige har hand om system och verksamheter och sparande som går rakt in i alla svenskars liv och ekonomi och välstånd. Att uppmuntra väljarna att efterfråga mer av ordning och reda i politiken är därför en i högsta grad allmännyttig gärning.