Konservativt sexuellt kontrakt
”När ska myten om en konsekvenslöst utlevande sexualitet som självklart progressiv och frigörande slutligen dö”, frågar sig Saga Cavallin i en uppmärksammad artikel på Expressens kultursida (14/10 2020), och spådde att den yngre generationen är på god väg mot att förhandla fram ett nytt, konservativt sexuellt kontrakt. I SvD (17/10 2020) tog Josefin Holmström ett bittert avsked av sex genom att gråta över ”kanske-männen”, de som vill ligga men aldrig vågar ta steget och älska fullt ut.
Själv tycker jag att resonemangen för tankar till forna tiders komplexa sedlighetsdebatter. Nu som då riskerar den som vill diskutera kärlek under ansvar att hamna i misogynt sällskap. På ett precis motsatt vis än vad Ebba Witt-Brattström beskriver (Expressen 29/10 2020) upplever jag att ”fantomsmärtan” efter ett förlorat historiskt perspektiv förvrider debatten.
Men om det var något som den organiserade kvinnorörelsen vid den här tiden … var rädd för så var det att associeras med könslivet.
Redan på 1880-talet hamnade nämligen den spirande svenska kvinnorörelsen i ett dilemma. Det uppstod hastigt när den kände radikalen Hinke Bergegren ville anmäla sig i den första rösträttsföreningen, (FKPR). Bergegren hade gjort sig känd som en bråkstake och bildstormare, framför allt därför att han förespråkade fri kärlek och preventivmedel. Men om det var något som den organiserade kvinnorörelsen vid den här tiden, utan lagliga preventivmedel eller aborter, var rädd för så var det att associeras med könslivet. FKPR förvandlades raskt till en förening exklusiv för kvinnor; hellre utesluta samtliga män än att riskera få in en man som ville ha sexuell frihet för kvinnor. Det är knappast ett av kvinnorörelsens stoltaste ögonblick
Märkligt motstånd
Så här långt efteråt kan det tyckas lite märkligt att kvinnornas motstånd i frågan om sexualitet utom äktenskapet var så benhårt. Med undantag av några fria själar, bland dem den kända författaren Ellen Key, höll de på den gamla moralen, med rötterna i 1600-talets hårda sexlagstiftning med dödsstraff för en rad överträdelser som dubbelt hor (otrohet), tidelag och barnafödande utom äktenskapet.
Kvinnor förutsattes endast ha relationer inom äktenskapet.
Orsakerna till det var flera, främst upplevde de sig tvungna att förhålla sig till tidens dubbla budskap. Kvinnor förutsattes endast ha relationer inom äktenskapet. En borgerlig flicka var tvungen att vårda sitt rykte, och skulle helst inte röra sig ensam och utan ”förkläde” på gatorna eller i offentliga miljöer. Män förutsattes klara sin ”hygien” med köpt kärlek, antalet registrerade bordeller i huvudstaden var rekordstort och i högsta grad en statlig angelägenhet, eftersom de prostituerade var underkastade så kallad besiktning, regelbunden läkarkontroll. Den var inte, som man kan tro, till för kvinnorna hälsa, utan för att garantera att de inte spred könssjukdomar till sina manliga klienter – och vidare till dessas lagvigda sexualpartner.
Att kalla det tidigmoderna Sverige för sexnegativt är en kraftig underdrift …
Förljugenheten var med andra ord kolossal när frågan på allvar började diskuteras på 1880-talet. Offentligheten delades i två läger där en rad manliga debattörer, bland annat av rädsla för att smittas av syfilis, krävde sexuell tillgång till ”rena” medelklasskvinnor utom äktenskapet. Den norske författaren Björnstjerne Björnson gav sig in striden på sedlighetsförespråkarnas sida. I pjäsen ”En handske” krävde han samma moral av männen som av kvinnorna. Båda skulle vänta med sexuellt samliv tills de gifte sig, vilket ansågs befrämjande för känslolivet och den långsiktiga intimiteten mellan man och kvinna. Det var en attityd med rötter i urgamla inhemska föreställningar om synd och straff. Att kalla det tidigmoderna Sverige för sexnegativt är en kraftig underdrift – vilket inte minst 1600-talets häxprocesser visar – och den svenska kvinnorörelsen lyckades aldrig riktigt komma över sin svarta syn på kvinnan som driftsvarelse.
Den svenska synden
Förutom möjligen under den korta period då ”den svenska synden” blev ett varumärke. Med 1960-talets sexuella revolution följde en epidemi av otrohetsaffärer, och de tidigare så återhållsamma svenskarna förvandlades till njutningsexperter. Christina Florin, professor i genushistoria, beskriver i antologin ”Känslornas revolution” hur en känslopolitisk revolution såg dagens ljus genom att familjelagstiftning och institutioner gick igenom drastiska förändringar.
Porr betraktades som kul eller rentav uppbyggligt.
Det blev lättare att skiljas, papporna fick delad vårdnad, p-piller blev allmänt tillgängliga och aborter lagliga. Monogami ansågs plötsligt kvävande. I stället skulle gifta par, precis som Marianne och Johan i Ingmar Bergmans tv-succé ”Scener ur ett äktenskap”, öppet diskutera vilka krav som gällde vid eventuella kärleksaffärer. Även utvecklingen på arbetsmarknaden, med fler kvinnor i förvärvsarbete, större rörlighet, konferenser, Finlandsfärjor och charterresor medverkade till att skapa fler tillfällen för synd och otrohet. Porr betraktades som kul eller rentav uppbyggligt.
Sedan dess har sexliberalismen gått i vågor. Vi som var tonåringar under aidsepidemin minns att den inte bara ledde till homofobi, utan även till en mer konservativ sexsyn, ett slags återgång till det sedesamma 1800-talet.
Den har med besked luckrats upp igen i våra dagar, då en hel generation vuxit upp med seriedejtande på Tinder, pornografi och alla digitaliseringens sexuella avarter, som nätpedofili och visuell exploatering av unga kroppar.
Unga har mer sällan sex
Mot den bakgrunden är det inte särskilt konstigt att pendeln slår tillbaka igen. Internationella studier (The Economist 10/1 2018) visar föga förvånande att dagens unga har sex mer sällan än tidigare generationer. Under corona går den sociala distanseringen hårt åt framförallt singlars sexliv.
”Skadade av marknadskulturen väljer vi våra partners likt varor och går vidare när känslorna förbrukats”, skriver till exempel före detta Tinderknarkaren Victor Johansson i SvD (14/10 2020). Författaren Lyra Koli menar i stället i en essä för Sveriges Radio (19/10 2020) att det är porrlobbyn som arbetar med begrepp som ”sexpositiv” för att få all kritik mot porr och objektifiering av kvinnor att framstå som sexnegativ. Att det finns en sexbejakande väg bortom marknadens diktat, en väg där kvinnan äger sin egen sexualitet, verkar ingen vilja kännas vid.
Vilket i grunden är tragiskt. Genom historien har kvinnans drift tämjts och anpassats till vad samhället för tillfället behöver. När en trygg kontrast till 1800-talets identitetsupplösande modernitet behövdes, blev kvinnoidealet den sedesamma, ömma modern. När 1900-talets snurrande konsumtionshjul krävde ombytlighet och materiella begär, blev kvinnlig sexualitet en vara på marknaden. Och i vår tid, med förnyade rop på begränsningar och måttfullhet, inte minst på grund av accelererande klimatkris, avtecknas ett nygammalt, kyskt kvinnoideal.
Den nya antisexuella tendensen passar bara lite för bra in i den patriarkala vrångbilden av unga kvinnor som åtråvärda men av naturen svala.
Jag har svårt att se detta som något annat än ett nederlag. Feminismen har fört en flera decennier lång kamp för att kvinnors lust ska erkännas och accepteras som likvärdig med mannens. Den nya antisexuella tendensen passar bara lite för bra in i den patriarkala vrångbilden av unga kvinnor som åtråvärda men av naturen svala.