Philip Lerulf: Mindre trygghet för pengarna

Gustav Möller blev nu allt mer isolerad. 18 år som socialminister ansågs räcka och hans ovilja att inordna sig i ledet väckte ont blod. Det gick så långt att hans egen statssekreterare, Per Eckerberg, gick bakom ryggen på sin chef och i det tysta började utarbeta ett nytt förslag till sjukförsäkring. Efter valet hösten 1951 fick Gunnar Sträng ta över rollen som socialminister. Kort därefter tillsatte han en ny utredning. I direktiven till utredningen, som leddes av den nu väl förberedde Per Eckerberg, förordades en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Förslaget som presenterades fick stöd av en närmast enig utredning och riksdagsbeslutet togs av en stor majoritet våren 1953.

Inkomstbortfallsprincipen, som låg till grund för sjukförsäkringsreformen 1955, har varit vägledande för de trygghetssystem som vuxit fram sedan dess, till exempel arbetslöshetsförsäkringen och föräldraförsäkringen. Att det är en princip som över tid och i takt med inkomstutvecklingen innebär ett dyrt åtagande för staten råder det ingen tvekan om i dag, men under flera decennier var det inte ett ämne som diskuterades i den politiska debatten. Sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och föräldraförsäkringen har visserligen alltid innehållit taknivåer över vilka inkomsten inte längre är försäkringsgrundande, men gruppen som betalat mer till systemen än vad de fått i förmåner har historiskt varit begränsad. 

Svagare samband mellan inkomst och ersättning

Löntagare i normala inkomstlägen kunde länge räkna med en hög försäkringsmässighet. På senare år har sambandet mellan inkomster och förmånsnivåer i trygghetssystemen dock försvagats. Förutom att försäkringsvillkoren i sig har förändrats, har även taknivåerna släpat efter. Taknivåerna har i stort sett legat stilla sedan 1995, trots att reallönerna i Sverige under samma period har ökat med i snitt 2,4 procent per år. 

Konsekvensen har blivit att allt fler tjänar mer än de kan tillgodoräkna sig den dagen de behöver stöd. Cirka 50 procent av löntagarna hade 2015 en inkomst som låg över inkomsttaket i sjukförsäkringen, enligt en rapport från Inspektionen för socialförsäkringen från samma år. Det ska jämföras med situationen 1992 då bara 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna hade en inkomst över taket. Taket i sjukförsäkringen motsvarar i dag en månadslön på cirka 30 000 kronor, i arbetslöshetsförsäkringen är gränsen 25 000 kronor och för föräldraförsäkringen ligger taket på drygt 37 000 kronor. Eftersom reallönerna har fortsatt att öka sedan 2015, bör i dag över hälften av löntagarna ha inkomster som ligger över taknivån i sjukförsäkringen och därmed även arbetslöshetsförsäkringen.

Är Sverige då på väg att byta välfärdsmodell? Frågan kan tyckas tillspetsad, men för en snabbt växande andel av befolkningen är detta faktiskt vad som händer. Samtidigt som många av oss genom våra anställningar fortfarande betalar dyrt för Strängs modell, kan vi inte räkna med mer än Möllers rudimentära trygghet. Den dagen vi blir sjuka, arbetslösa eller vill vara hemma med barnen, får vi antingen förlita oss på egna besparingar, vilket vi sällan har särskilt mycket av, eller förlita oss på privata försäkringar och därmed dubbelförsäkra oss. 

Detta är inte en justering i marginalen. Strängs modell har en hög prislapp och innebär både mindre marginaler efter att skatten är betald och sämre förutsättningar för enskilt sparande. Egna pengar på banken har dessutom aktivt motarbetats då det inte ansetts behövas på grund av de inkomstbaserade ersättningssystemen. Att plötsligt lämna denna ordning och övergå till Möllers modell är ett projekt som förtjänar större uppmärksamhet.

Det vi ser är ett systemskifte med långtgående följder för löntagarna. Därtill är det ett skifte som sker så gott som helt utan politisk debatt. Senast riksdagspartierna förde en principiell politisk diskussion om trygghetssystemen, var inom ramen för den parlamentariska socialförsäkringsutrednigen. I slutrapporten 2015 underströk man betydelsen av att värna tilliten till systemen, men inte hur. 

Skillnaderna mellan det som nu sker och processen som ledde fram till inkomstbortfallsprincipen i mitten av förra århundradet är slående. När principen etablerades i och med den allmänna sjukförsäkringen 1955, hade både frågan om sjukförsäkringens vara eller icke vara och hur ersättningarna skulle bestämmas pågått i gott och väl tre decennier, kanske mer, och involverat såväl de politiska partierna som arbetsmarknadens parter. Väljarna fick dessutom vid flera tillfällen möjlighet att bekanta sig med frågan i de riksdagsval som hölls. När vi nu är på väg att retirera till Möllers bastrygghet sker det till synes oplanerat och utan diskussion. 

Omfördelning över livscykeln för att vinna medelklassen

Hur ska utvecklingen då förklaras? Många utländska bedömare har genom årens lopp kliat sig i huvudet när de studerat Sverige. Hur kan det komma sig att medborgarna i ett av världens mest utpräglat individualistiska länder frivilligt avsagt sig makten över en väsentlig del av sina inkomster, har de frågat sig. Vad flera av dem missat är dels en historiskt stark ömsesidig tillit i Sverige, både mellan människor och i relation till staten, dels den affärsmässighet som utmärker den svenska trygghetsordningen och som historikerna och författarna Lars Trägårdhoch Henrik Berggren beskriver som Gesellschaft snarare än Gemeinschaft, med ett begreppspar de lånat av den tyske sociologen Ferdinand Tönnies. Trygghetssystemen har aldrig i första hand haft solidariska motiv utan den huvudsakliga omfördelningen har skett mellan olika perioder i en människas liv. 

“Inte minst Socialdemokraterna är väl medvetna om att denna affärsmässighet är helt avgörande för att vinna medelklassens acceptans för höga skatter.”

Inte minst Socialdemokraterna är väl medvetna om att denna affärsmässighet är helt avgörande för att vinna medelklassens acceptans för höga skatter. Om det hos Moderaterna och de övriga partierna finns en vilja att övergå till ett system som enbart garanterar en grundläggande trygghet, borde det föranleda en diskussion om motsvarande sänkningar av arbetsgivavgifterna. Något sådant resonemang förs inte så vitt jag känner till.

Den troligaste förklaringen till bristen på diskussion och debatt är att riksdagspartierna är alltför väl medvetna om kostnaderna för att genomföra de höjningar av taknivåerna som krävs för att återställa försäkringsmässigheten. Den nuvarande regeringen höjde taknivån i sjukförsäkringen de 1 juni 2018, men den marginella höjningen från drygt 28 000 till cirka 30 000 kronor bekräftar snarare att pengarna helt enkelt inte bedöms räcka till.

Vägen framåt

Det är svårt att exakt avgöra tidpunkten då en princip kan anses ha spelat ut sin roll, men när mer än hälften av löntagarna inte längre får en ersättning som står i paritet med inkomsten bör man konstatera att det inte är en inkomstbortfallsbaserad ordning. Försäkringsmässigheten kan återställas på två sätt: Antingen genom att taknivåerna i trygghetssystemen höjs kraftigt. Mycket lite i dag tyder på att det är ett realistiskt alternativ, av den enkla anledningen att pengarna som i teorin fonderas för att täcka utgifterna i socialförsäkringarna används till att finansiera statens andra åtaganden. Då återstår alternativet att se över av systemens finansiering. Det vore att medge att medborgarna inte kan förväntas acceptera långtgående förändringar av överenskommelsen och villkoren i systemen, utan motsvarande förändringar av de skatter och avgifter som betalar för dem.

Att ingenting göra vore ett riskfyllt vägval. Utan reformer i syfte att återställa försäkringsmässigheten i trygghetssystemen riskerar viljan att bidra till systemens upprätthållande att minska. En sådan utveckling kan se ut på olika sätt; Människor kan försöka undvika att betala skatt, i kombination med olika former av systemutnyttjande. Höginkomsttagare och högutbildade med goda möjligheter att hitta arbete utomlands kan också tänkas välja emigration. Under alla omständigheter innebär ett sämre fungerande trygghetssystem en fallande tilltro till statens förmåga att sörja för medelklassens intressen.

Men den försämrade försäkringsmässigheten innebär även risker på betydligt kortare sikt. Det räcker att fråga sig vad som händer när nästa lågkonjunktur kommer. Hur kommer människor som förlorar jobbet, saknar tilläggsförsäkring och plötsligt inser att ersättningarna i de offentliga system de betalat dyrt för inte alls motsvarar den förlorade lönen att reagera? Många kan dessutom bli tvungna att sälja sina bostäder i en skakig period, kanske till priser som är lägre än lånen. Det blir en upprepning av nittiotalskrisen, med den skillnaden att väsentligt fler har inkomster som ligger en bra bit över taknivåerna i trygghetssystemen. Konsekvenserna för både enskilda och samhället i stort kan bli långtgående.

Välfärdsdebatten inför valet är fortfarande huvudsakligen begränsad till att handla om skolan, vården och omsorgen. Den bristande försäkringsmässigheten i trygghetssystemen borde vara en prioriterad fråga.